Nilla Kjellsdotters tredje Mija Wadö-deckare Tills natten är slut följer ganska långt samma mönster som hennes två tidigare böcker. På gott och ont. Men kanske lite mera på ont, den här gången.
Det är fortfarande bra flyt i hennes berättelse som gör läsningen till en underhållande angelägenhet. Även om texten är i det längsta laget också den här gången.
Deckaren bjuder in till sträckläsning och den blir aldrig tråkig eftersom det händer någonting hela tiden. Handlingen böljar av och an och allt händer på kort tid: mord följer på mord och de misstänkta avlöser varandra i en rasande takt.
De är faktiskt så många att till och med författaren tycks har tappat bort en hel del av dem efter bara några sidor.
Riksåttan
Också den här gången utspelar sig det hela längs axeln Vasa-Vörå-Oravais med en viktig avstickare väster om riksåttan till Monå.
När man som undertecknad bor i de här trakterna är det lätt att känna igen platserna när de svischar förbi: Tesses café vid Vassorfjärden, Fjärdens kaffestuga i Oravais, Vinlax fritidsområde i Seiplax.
Vant rör sig Nilla Kjellsdotter, som själv är från Oravais, på sin mammas gator och riksåttan är pulsådern som trafiken till och från brottsplatserna löper genom. Och att det åks på den! Av och an och av och an. Dagarna i ända sitter poliserna i sina plåtburkar. Skrivbord är övervärderade.
Handlingen är snabbt berättad: på bara några få dagar sker en räcka av bestialiska mord. Alla kan kopplas till samma gärningsman. Polisen ligger steget efter och det är bråttom med att hitta förövaren innan han ska slå till igen.
Bråttom bråttom
Tyvärr tycks Kjellsdotter haft lika bråttom när hon skrev romanen som poliserna när de försöker lösa mordgåtan. Deckaren flyter på som jag redan skrev men allt stannar på ytan. Karaktärerna är tvådimensionella utan någon som helst djup. Så är också språket.
När jag läser Kjellsdotters beskrivningar av platser, företeelser och människor kommer jag att tänka på barn som berättar vad de kan se på en tavla: Jag ser ett rött hus med vita knutar. Bredvid huset står ett träd. Trädet är grönt. I trädet sitter en svart fågel osv.
Att läsa deckaren är som att titta på en korsstygnstavla. Från långt håll ser den ut som ett konstverk, men närmare betraktad är den bara ett enformigt och ganska grovt och tråkigt handarbete.
Boken är en litterär glansbild med lite silverstoft på ytan. Jag skulle kalla den för Instagram-litteratur eller Hötorgslitteratur: förutsebar och utbytbar.
Rikssvenska
Intrycket förstärks av att språket har blivit förriksvenskad med hård hand. I stället för att locka fram lite språklig, österbottnisk lokalkolorit, som ännu fanns i hennes senaste alster, är det rikssvenska som numera gäller i alla lägen.
Det har gått så långt att jag blev tvungen att slå upp vissa ord och uttryck som jag aldrig hört sägas eller talas om i Svenskfinland. Vad är till exempel Donken för något? Eller vad är ett genomsnittligt Gekåskvitto?
Ändå hade han förmodligen hunnit dra på sig ett brottsregister som sträckte sig längre än ett genomsnittligt Gekåskvitto
ur Nilla Kjellsdotters Tills natten är slut
Boken kommer förvisso ut på ett rikssvenskt förlag men när handlingen utspelar sig i Svenskfinland och alla aktörer är finlandssvenskar kunde man inte ha lämnat ens lite kvar av finlandssvenskan som klingar så ljuuuvligt i rikssvenskarnas öron, eller hur?
Förutom språket är också innehållet ganska otrovärdigt. För många och för bestialiska mord av en seriemördare på för kort tid. För många misstänkta och för många personliga katastrofer som varenda en av de figurer som ofta bara svischar förbi har upplevt.
Innehållet är ett lapptäcke hopsatt av sättstycken ur deckarförfattarens verktygslåda. Resultatet är därefter.