Man brukar säga att delad sorg är halv sorg. Men vad händer när det är omöjligt att dela den med någon och livet måste gå vidare som om inget hänt?
Elin Willows sista del i den tematiska romantrilogin om kvinnors känslovärldar i olika livsskeden utforskar sorg och separation. Willows övertygade starkt med debutromanen Inlandet år 2018, och berömdes för sitt säregna grepp med intensiv passivitet, där det vardagliga beskrivs med omtanke och noggrannhet. Willows är sin vana trogen i Stegar. Här möter vi en nyseparerad tvåbarnsmamma, vars nya relation abrupt tar slut när mannen hon träffat hemligt i månader plötsligt inte dyker upp till deras träff och inte går att få tag på. Han har dött, och kvar är hon i sitt liv, som enbart hon vet att nu saknar något – ingen vet om att de träffats och att de varit en del av varandras liv. Har de ens varit det, när han är borta och det inte finns några spår kvar av dem?
Det här ger upphov till intressanta frågeställningar kring sorg. Vad är sorg om den inte delas med någon eller bekräftas, om man inte ingår i de ritualer som finns kring döden? Huvudpersonen börjar gå tillbaka i minnet, som är allt hon har kvar av honom; till de första mötena, till resor, till vardagliga detaljer ur deras förhållande.
Liksom tidigare intresserar sig Willows för tid, både tematiskt och till sin form. Tiden är snarare cirkulär än kronologisk och upplevelsen av tid förvrängs också under läsningen; en vardaglig scen utan större betydelse kan uppta flera sidor, medan andra, mer laddade händelser, passerar på några meningar. Resultatet efterliknar det skedet i en sorgeprocess där man okontrollerat kastas mellan romantiska minnen och alldagliga samtal innan man somnar, för att sen finna sig själv stående i hallen med gnälliga barn och våta ytterkläder.
Rebelliska passiva kvinnor
Willows tidigare romaner har liksom Stegar tagit avstamp i kvinnors inre liv och i olika brytningsskeden eller kriser. När en kvinna i kris gestaltas i litteratur eller film brukar det vanligtvis leda till någon form av utbrott; efter en utdragen process som gradvis och nästan obemärkt stegras, nås till slut urladdning, då kvinnan tappar fattningen, släpper sociala konventioner och krav – hon blir okvinnlig och vild. Jag går och väntar på den här urladdningen i Stegar. Då kvinnan ska bryta ihop, ordentligt, kanske få ett utbrott på barnen, göra något värre än att inte orka städa eller handla mat. Kanske lite Woman under the influence. Men det kommer inget utbrott. Och det är, trots att texten hade mått bra av lite dynamik, passande; den som sörjt vet att det inte behöver vara särskilt dramatiskt. Känslorna puttrar under ytan och hålls i styr av vardagens måsten. Barnen ska till skolan. Mat ska handlas. Livet händer och man måste klättra vidare.
Den här avsaknaden av dramatik är en stil som blivit typisk för Willows. Passivitet och apati genomsyrar hela verket; från avsaknaden av dynamik i texten till huvudpersonens axelryckiga inställning till livet. Willows kvinnor är passiva, de finner sig i situationer och vi kan läsa resignationen inför livet som en kommentar till prestationssamhället där sorg är motståndare till produktivitet och negativa känslor ska medicineras bort för att man återigen ska kunna prestera och vara lyckad som människa.
Passiviteten känns rentav exotisk i en kapitalistisk tid där vi tänker att alla människor är sin egen lyckas smed och vi kan påverka våra liv och vår framtid i oändlighet, bara vi kämpar. Willows visar att fast man kämpar kanske det inte räcker. Fast man vill kanske man inte orkar kämpa. Man kanske inte ens vill så mycket överhuvudtaget.
Formmässig integritet på gott och ont
Willows stilsäkerhet och formmässiga integritet är också det som hindrar mig från att bli berörd av läsningen. Den kontrollerade formen, korta kapitlen, språkliga exaktheten blir som en mur mellan mig och huvudpersonen. Trots insynen i kvinnans inre är apatin och hennes kyliga inställning till sin sorg ett hinder för en engagerad läsning och ger stundvis upphov till frustration. Till och med när sorgen tar över och beskrivs som öronbedövande, kroppen trasig efter dagar av gråt, känns det inte. Sorgen är enbart fysiska förnimmelser och iakttas utifrån. Greppet är i sig intressant; att se på sorg ur olika perspektiv; som enbart fysiska symptom eller som social konstruktion och ritualer kring sorg.
Jag måste också ifrågasätta mig själv som läsare när jag kritiserar passiviteten; är mitt bristande engagemang ett tecken på att evighetsscrollandet och det snabba informationsflödet gjort mig till en dålig läsare? Eller är det texten som hade mått bra av mer dynamik?
Det är faktiskt inte helt opassande att läsningen stundvis känns som att vada fram i något trögflytande. Är det inte exakt så som sorg känns?