Sanna Sofia Vuori och Cara Knuutinens samarbete är inget annat än ett exempel på när en barnboksförfattare och en illustratör har hittat den gemensamma melodi som är här för att ta oss på en resa som är deras. Jag och mina yngre provläsare fastnade för duons enkla men träffsäkra sätt att porträttera en flickas och hennes mjukisdjurs eskapader redan i tidigare böcker där samma karaktärer figurerar, Grävling borta och Lejon kommer. Skyll på lejon för detta lyckade koncept vidare.
Kaos möter hemtrevlighet
Nu är det påsktider och äggjakten på gården är i full gång. Flickan (jaget) för ordet, och Lejon far runt som det otämjda vilddjur det är, äter alla ägg, häller ut mjölk över köksbordet och skapar ett kaos som i sin spretighet ändå lyckas frammana en känsla av hemtrevlighet. Det busiga lejonet skildras som en mångskiftande karaktär, som trots sin bångstyrighet också kan vara rädd för nattens mörker. Mot slutet knyter det ihop sig till läggdags och flickan, lejonet och grävlingen kryper ihop i sängen för att somna.
Vuoris grepp är säkert och hennes berättelse bär med sig en ständig närvaro samtidigt som den är rolig och underhållande. På ett plan kan jaget och hennes mjukisdjur tillsammans betraktas som en karaktär, där flickan genom mjukisdjuren får utlopp för och kan förklara allt som händer i hennes vardag.
Det lönar sig inte att skynda på Lejon.
Då blir han ännu latare och långsammare.
Så är det bara.
Rytmen i texten är jämn och utan överflödigheter – karaktärernas olikheter gör dem personliga och älskvärda. Även om grävlingen i den här boken inte är någon bärande karaktär som har några repliker, är den ändå närvarande genom uttryck, gester och minspel. Vuoris situationskänsla och jordnära beskrivningar gör att denna tredje bok i bilderboksserien om flickans favoritmjukisdjur, också fungerar som ett självständigt verk.
Hisnande landskap och detaljrika uppslag att återkomma till
Cara Knuutinens landskap bär med sig en tidlöshet som för tankarna till barndomens läsupplevelser med Ilon Wiklands illustrationer. Varje illustration känns genomtänkt och innehåller små detaljer och lustigheter som får en att stanna kvar i berättelsen.
Det inledande bilduppslaget med de sparsamt mättade färgerna från åkrar, rödmålade hus och bladlösa kvistar, helheten med den avlägsna byn i bakgrunden och det ensamma kyrktornet som spretar mot himlen, sätter sprätt på den egna fantasin och får en att landa i berättelsen precis där den utspelar sig – hemma hos jaget, hönorna, människorna och mjukisdjuren. Valet att avsluta berättelsen med samma uppslag plus några fler detaljer som knyter ihop det hela, lämnar läsaren med en omslutande känsla av självklarhet.
Den omsorg Knuutinen har satt ner på att göra påsken närvarande i varje illustration är imponerande, precis som hennes förståelse för och modiga val av färger. Papprets textur, som tidvis anas bakom illustrationerna, gör att bilderna känns särdeles levande.
Det är svårt att kritisera en bok som i sin enkelhet inte saknar någonting, utan som landar i en omgivning som känns snäll, omfamnande och personlig och där varje bilduppslag bjuder på något nytt att upptäcka. Vuori och Knuutinen visar åter att det traditionella och simpla bilderboksberättandet, när det fungerar som det skall, ibland är allt som behövs för att skapa en läsupplevelse som är värd att återkomma till igen och igen.