Minskad sexlust, kort stubin och trötthet hörde till de vanligaste svaren då vi frågade publiken vilka bekymmer klimakteriet kan innebära för förhållandet.
Men många lyfter också fram att det är svårt att kommunicera med partnern om det som händer.
Män skriver att de känner sig ratade och tillrättavisade, kvinnor skriver att de hade önskat mera förståelse av sin partner. Men att verkligen sätta sig ner och diskutera klimakteriet är för genant och besvärligt.
En lyssnare tycker att det borde finnas klimakterierådgivning, precis som det redan finns mödra- och barnrådgivning. Varför får man handledning och stöd i en del avgörande livsskeden men inte i andra?
Hör mera i podden, några av veckans brev publicerar vi här.
Kanske klimakteriet finns för att kvinnorna ska se till att få ett eget liv
Tycker vi i dag pratar en hel del om att kvinnor blir på dåligt humör av klimakteriet, men fortfarande för lite om hur många män bara ger upp.
De jobbar inte för relationen och det gemensamma hemmet och livet, de planerar aldrig in något roligt eller tar ansvar för det sociala längre, för att inte tala om kvinnans njutning.
Klart att kombinationen hormonomställning plus lat och passiv gubbe hemma blir för mycket för kvinnan och förhållandet.
Kanske klimakteriet finns till för att kvinnor ska bli ordentligt arga, sätta ner foten och säga ifrån, för att sen satsa på sig själva och få ett nytt liv efter att barnen flugit ut.
Kvinna -78
Svårt att veta om det är fråga om hormoner eller att jag tröttnat på honom
Jag har känt av klimakteriesymptom i några år. Humöret åker hit och dit och det går tyvärr ofta ut över min man. Jag känner avsmak och noll lust och jag vet ibland inte vad som är vad, är det ”bara” hormoner eller har jag tröttnat på honom?
Mycket tyder ändå på att det är hormoner och jag försöker hålla relationen vid liv genom att prata om det.
Jag upplever att han iallafall försöker förstå, men jag är orolig om vår relation tål den här påfrestningen som jag inte vet hur länge kommer att pågå.
B, 44
Hon var aldrig hemma
Min fru hade absolut ingen respekt för mina eller barnens tankar. Allting jag gjorde och allting jag sade var fel. Allting skulle gå som hon ville.
Hon ville ha fullkomlig dominans och vägrade kommunicera och kompromissa. Och så blev jag anklagad för att jag var passiv. Klart är man passiv när man inget får göra.
Hon kom aldrig och pratade med mig efter att barnen lagt sig, hon sov på golvet hela nätter bredvid dem istället för att komma och tala om dagen med sin man.
Hon var aldrig hemma utan hade fullt upp med jobb, att föra barnen till olika aktiviteter, gå på gym flera gånger i veckan och annat liknande.
Anders
Att barnen flyttade samtidigt var det värsta
Det svåraste med klimakteriet var för mig att barnen flyttade hemifrån under samma år. Plötsligt var bara karln och jag kvar där hemma.
Det gjorde inte mitt mående lättare, saknaden efter barnen gjorde mig ledsen och ännu mera irriterad på gubben. Nu lever jag bara för veckosluten då någon av ungdomarna eventuellt kommer hem på besök.
Tanken på intimitet med gubben känns nästan orimlig. Är det så här det ska bli?
Ledsen mamma 54
Naturligt men ändå svårt att tala om
Jag upplever att klimakteriet är något hemlighetsfullt och nästan skämmande. Trots att det är väldigt naturligt är det svårt att prata om.
Då min man och jag umgåtts med våra vänner har det hänt att jag fått en vallning. Jag känner mig väldigt obekväm i situationen och ibland måste jag gå ut för att svalka mig. Ibland berättar jag öppet att jag är i klimakteriet men känner då att jag är konstig.
Med väninnorna pratar vi om klimakteriet och där får jag det bästa stödet. Jag funderar också mycket på om jag ska ta hormonell behandling eller inte, tycker det är så oklart vad som är bäst för kroppen. Inte ens gynekologen har gett mig något bra svar.
Nog inverkar det också på sexlivet, lusten minskar och mannen förstår inte riktigt hur jag känner.
Anna 55 år