Inser folk i Finland överhuvudtaget Tarja Halonens internationella tyngd, hur omfattande hennes nätverk är? Den frågan ställer Meri Valkama som har skrivit den nya biografin över Halonen.
– Alla känner till Nobelpristagaren president Martti Ahtisaaris fredsarbete, men hur många finländare förstår hur betydande Tarja Halonens internationella arbete är? frågar sig Valkama.
I boken presenteras Halonens utrikespolitiska meriter, inte bara från tiden som utrikesminister och republikens president.
Första kvinnan och pacifisten på presidentposten
I Finland har Halonen krossat fler och tjockare glastak än någon annan kvinna under min livstid, skriver författaren Meri Valkama. Hon säger sig självklart ha röstat på Halonen.
Valet av en kvinna till president, utrikesminister eller statsminister ansågs vara en rentav revolutionerande samhällsförändring. Men det handlade inte bara om kön, utan också att idogt och orubbligt försvara mänskliga rättigheter, demokrati och fred, förklarar författaren.
Elisabeth Rehn, som förlorade mot Martti Ahtisaari i presidentvalet 1994, framstod som en krigsfantast – med sin nyckelposition som försvarsminister i jaktplansanskaffningen under djupaste lågkonjunktur, medan Halonen var övertygad pacifist. Det har präglat bilden av henne också som president.
Författaren beundrar Halonen
Författaren Meri Valkama har en klar beundran för den nu 80-åriga presidentens internationella uppdrag och resor, bland annat för FN:s hållbarhetsmål i Agenda 2030 och i generalsekreterare Antonio Guterres fredsmäklarpanel.
Det här är Schildts & Söderströms försök att göra en bok om Halonens politiska karriär ur världspolitikens synvinkel. Det är inte en memoarbok, enligt förlaget. Halonen ville varken kommentera presidentvalet eller skälla ut någon. Ändå finns många bitska kommentarer med, till exempel om föregångaren Martti Ahtisaari och statsministern Paavo Lipponen, som inte sägs vilja medverka i boken.
Tidvis är det svårt att veta när det är Halonens åsikter som framförs, och när det är författarens egen version som slipper fram.
Centralt tema Ryssland
Kriget i Ukraina ger upphov till funderingar om Tarja Halonen själv skulle ha kunnat handla annorlunda. Den centrala frågan är om Halonen kunde ha vänt historiens skeende i en annan riktning.
Kan en beslutsfattare som har ägnat hela sitt liv åt att försvara freden, ofrivilligt ha bidragit till att kriget bröt ut, funderar författaren Valkama.
Halonen har fått mycket kritik för arbetet att hålla Finland utanför Nato och i stället försökt integrera Ryssland som en del av väst. Det skedde på det fredliga 1990-talet, i tron att det skulle förebygga konflikter. Beroendet sinsemellan skulle helt enkelt göra krigen vanvettiga.
Boken beskriver hur integrationen inte hindrade Putin från att inleda ett godtyckligt krig, skapa en diktatur eller att bränna alla tänkbara broar till västländerna som man tidigare åtminstone skenbart hade velat samarbeta med.
Efter att kriget hade brutit ut höjde många finländare ett anklagande finger mot Finlands före detta president. Det anser författaren Meri Valkama helt klart vara orättvist.
Ukraina ledde till arvsskifte
Tarja Halonens politiska arv såg helt annorlunda ut, över en natt, när kriget i Ukraina inleddes. Det blev en hel uppsjö av kommentarer, flera av dem direkta beskyllningar mot Halonen, noterar Meri Valkama.
Även om det var tio år sedan Tarja Halonen var president tyckte många att just hon var skyldig – men till vad? Till det krig Rysslands president inlett? Åtminstone till att Finland i detta nya och uppskakande världsläge inte var medlem av militäralliansen Nato. Och till att Finland, uttryckligen under Halonens presidentperiod, hade avstått från att använda truppminor.
Och så var det förstås Halonens relation till Vladimir Putin.
Författaren noterar ironin i presidentvalet när utrikesminister Tarja Halonen (SDP) valdes till Finlands första kvinnliga president. Medan Finland i början av 2000 valde en känd pacifist och försvarare av mänskliga rättigheter och minoriteter till statschef, var situationen i Ryssland nästan den motsatta: det var uttryckligen det blodiga Tjetjenienkriget som gjorde Putin till en hjälte som folket trodde på, enligt bokens författare.
Putinviskarens råd: Visa ingen rädsla
Bland världens ledare blev Tarja Halonen känd som ett slags ”Putinviskare” – alltså för sin förmåga att diskutera med Putin på ett sätt som Rysslands president uppskattade. Att Putin hade sina mörka sidor stod klart för Halonen från början, enligt boken.
Halonens råd till exempel till dåvarande vicepresident Joe Biden var att man inte får vara osäker. Om Putin upplever att den andra parten är rädd kan han känna lukten av blod. Om man förhåller sig nedlåtande till Putin blir han arg.
Enligt Halonen träffades hon och Putin som jämlikar. Halonen, uppvuxen i Berghälls arbetarkvarter i Helsingfors, lät sig inte skrämmas av Putins språkbruk.
– Putin är inte längre samma människa som jag en gång kände, säger Halonen i boken.
Han var ingen snäll pionjärgosse, utan hårdare. Men han beundrade många europeiska länder och ledare och han var samarbetsvillig, enligt Halonen. Han ville att Ryssland skulle delta i projekt för hållbar utveckling, en renare Östersjö. Allegro-tåget mellan Finland och Ryssland startade, och handeln löpte bra.
Inrikespolitisk kamp med Lipponen
Boken koncentrerar sig på utrikespolitiken, men det var svårt att dra skiljelinjer då som i dag. Presidentens maktbefogenheter har förändrats flera gånger och man har tydligen alltid hållit hård vakt om de egna områdena. Inrikespolitiken och EU sköts av regeringen, men säkerhetspolitiken av presidenten.
Tarja Halonen och statsminister Paavo Lipponen, båda SDP, var av olika åsikt i många sakfrågor, förklaras det i boken. Halonen låg till vänster i fråga om ekonomisk politik, medan Lipponen var mer högerorienterad. Halonen förhöll sig negativ till Nato, medan Lipponen var positiv. Och så var det arbetsfördelningen mellan statsministern och republikens president.
Lipponens politik i USA medverkade också till valförlust för SDP i riksdagsvalet 2003 där Anneli Jäätteenmäki (C) för en kort tid blev statsminister. Det fick hon lämna efter att det uppenbarades att hon hade fått hemlig information från Tarja Halonens nära medarbetare.
Surmulen kamp om EU
Boken återger dråpliga berättelser om osämjan mellan president Tarja Halonen och statsminister Paavo Lipponen. Han satt och surade tystlåtet på en EU-presskonferens där han ville delta utan presidenten. Möten med USA:s president ansåg han höra till statsministern eftersom USA inte har någon särskild statsminister.
Författaren Meri Valkama har en teori om att det var de tvås världsbild som kraschade. Rötterna låg i ungdomen, där Halonen som ung tillbringade mycket tid i USA:s bakgård, Nicaragua, Guatemala och framförallt Chile, där demokratin övergick till diktatur med USA:s bistånd år 1973.
Lipponens perspektiv var annorlunda, hans varma förhållande till USA påverkades antagligen av att han hade vistats i landet redan som ung utbyteselev.
Köksvisdomar
Tarja Halonen berättar om sina möten med den ryska utrikesministern Jevgenij Primakov. Han påpekade att Halonen inte kan rädda världen ensam tillsammans med Norge, hon måste också bekanta sig med de stygga pojkarna.
Hon svarade att det i internationell politik är ganska svårt att undvika stygga pojkar. Det skulle förstås vara fint att syssla med politik endast tillsammans med likasinnade, och på så sätt främja saker man upplever är goda. Men det är inte realistiskt, konstaterar Halonen.
Halonen står också för ett recept för framgångsrik utrikespolitik där man går till köket med en plan för vilken middag man vill laga.
– Men i köket inser du att du inte har alla ingredienser till maträtten du tänkt dig. Om du håller fast vid din plan blir du utan middag. Men bestämmer du dig för att improvisera och laga mat av de ingredienser du har så får du ihop en måltid.
Detsamma gäller politiken, enligt Halonen. Man måste använda de ingredienser man har, även om man kanske inte önskade sig just dem.
Barndomsfotot i Kreml
Mycket i världen hamnar nu i Ukraina-krigets skugga. Den färska Halonenboken ger ändå inblickar i Halonens resor och upprördhet kring Israel och Palestina.
En av berättelserna ger intrycket av att Halonen har inspirerat förbundskansler Angela Merkels klädstil.
Boken berättar också om hur Halonen fick se Putins arbetsbord i Kreml. Där stod barndomsfoton av både henne och Angela Merkel som unga flickor. En hedersbetygelse eller förminskning av kvinnliga statschefer, undrar tydligen både Halonen och bokförfattaren.
Fortsatt aktivism
Författaren Meri Valkama förundrar sig över att tidigare presidenter inte har någon roll i republiken där de skulle ha insyn och där deras erfarenhet kunde göra nytta.
Halonen får också förklara varför hon ännu i 80 års ålder är aktiv och ständigt på resa, i ett tungt och slitsamt arbete i världspolitiken.
– För att inte hela den här världen ska gå åt helvete, svarar hon, och tillägger att hon tänker leva länge.
Man blir pensionerad från tjänster, men inte från aktivism.
I Tarja Halonens fall startade aktivismen redan på 1960-talet. Men nu börjar människors individuella kurage och uthållighet sättas på prov. Just nu får många kämpa för att hålla sig positiva. Det tycks gälla också Tarja Halonen, även om hon säger sig vilja fortsätta till 2030. Hon påpekar ändå att flera presidenter har drabbats av minnessjuka och demens.