För två år sedan debuterade den åländska journalisten, bloggaren, krönikören och yogaläraren Zandra Lundberg som författare med den självbiografiska romanen Konsten att inte hitta sig själv på Bali – en roman där Zandra Lundberg skriver om såväl yrkesmässig framgång som livskriser, återkommande depressioner och självmordsförsök.
Konsten att hitta sig själv på Bali handlar i hög grad om att lära sig att hantera den sorgekänsla som följt Zandra Lundberg sedan tidiga barnsben, att komma tillrätta med återkommande depressioner som bottnar i erfarenheter av utsatthet och osäkerhet under uppväxten.
Den nu aktuella romanen Sol över mörka gärden kretsar också kring ett illamående – ett illamående som handlar om att inte förmå eller vilja foga sig i det som förväntas av en, en önskan om att leva utanför samhällets inrutade mönster och begränsande normer. En vilja att staka ut sin egen väg.
Sommarboken som undertext
I ett litet torp ute i skogen bor mormor Annie och hennes dotterdotter Line. Bortom allfartsvägarna har de skapat sig en trygg och ombonad plats där de kan leva på egna villkor i samklang med naturen.
Relationen mellan Annie och Line påminner i väldigt hög grad om den mellan farmor och barnbarnet Sophia i Tove Janssons klassiska berättelse Sommarboken.
Det handlar inte i så hög grad om att såväl Line som Sophia är moderlösa och fäderna är frånvarande på olika sätt, utan snarare om det slitstarka och tänjbara bandet mellan barnbarn och mormor/farmor.
Det som kännetecknar relationen mellan farmor och Sophia i Tove Janssons berättelse är ett slags respektfull respektlöshet där båda två tänjer och utmanar gränserna för de egna begränsningarna. Ofta handlar det om att övervinna de egna rädslorna.
Det finns många parallelliteter mellan Sommarboken och Sol över mörka gärden – inte minst i skildringen av naturen som en lekplats som såväl farmor och Sophia som mormor och Line inspekterar med iver och upptäckarglädje. Barnets vetgirighet och nyfikenhet uppmuntras och tas på högsta allvar.
Just denna vilja att behandla ett barn som en jämlike, att visa tillbörlig respekt, och att ta barnets (och sina egna) rädslor på allvar är centralt i båda berättelserna.
För mormor Annie i Zandra Lundbergs roman är naturen besjälad och befolkad av såväl mytiska som övernaturliga väsen. Naturen är också full av olika medicinalväxter som mormor tar tillvara och kunskapen om läkeörterna förs vidare till barnbarnet.
Något som ytterligare förenar farmor i Tove Janssons bok och mormor Annie i Zandra Lundbergs berättelse är att de åldrande kvinnorna är raka, rättframma och rappa i käften – man hymlar inte utan talar om saker med deras rätta namn.
Man drar sig inte för att svära eller att tala om den annalkande döden – barnbarnet får tid på sig att förbereda sig för den annalkande sorgen och förlusten.
Vad behöver man män till?
I arv efter mormor Annie får Line torpet i skogen och ett stort förakt för män. Föraktet för män grundar sig i en uppväxt präglad av en lynnig, oberäknelig och våldsam far samt ett misslyckat äktenskap.
Line tar mormoderns uppmaning om att aldrig skaffa sig en karl på allvar, och när hon blivit gravid med sin chef efter ett engångsligg beslutar hon sig för att ta hand om barnet på egen hand.
På samma sätt som mormodern uppfostrade Line på rätt så lösa boliner ute i torpet väljer Line att fostra sin dotter Alma utan tillsyn från barnavårdsmyndigheter – med naturen som tillflykt och trygghet.
Ensamheten må vara självvald, men samtidigt är avskildheten ett uttryck för det utanförskap som Line dragits med sedan barnsben – en känsla av att vara udda och annorlunda som gjort henne tillbakadragen och försiktig i relationer till andra. Hon känner sig som det osynliga barnet – ytterligare en Tove Jansson-referens:
”Det är bara det att jag är osynlig. Ibland undrar jag om det bara är du som ser mig. Det är ingen annan som tycker att jag är något att ha. Eller hur ska jag förklara, de tycker ingenting. Jag är luft bara.”
Eftersom Line inte riktigt vågar lita på sig själv har hon svårt att lita på andra. Hon stöter hellre bort folk än bjuder in dem – även om deras avsikter är högst välmenande och uppriktiga.
Som när den händige grannen och barndomsvännen Emil uppenbarar sig och visar sig vara en riktig syskonsjäl. Också han blir ett störande element som rubbar alla cirklar.
Ett nystan av hemligheter
Sol över mörka gärden växlar mellan olika tidsperioder och mellan olika perspektiv, vilket gör det lättare för författaren att undan för undan nysta fram de hemligheter som mormodern tagit med sig i graven.
Samtidigt framträder ett tydligt mönster med kvinnor som i flera generationer kommit att ta hand om sina barn på egen hand – av nödtvång, av hänsyn till andra, eller av egen fri vilja. Men är ensam alltid stark?
Sol över mörka gärden är en starkt dialogdriven historia som utvecklar sig i rätt så snabb takt i korta kapitel.
Här finns ett framåtlutande grepp som handlar om att ta reda på och avslöja förtigna hemligheter samt en trevande relation som har potential att utveckla sig till något mer än vänskap.
Jag har lite svårt att kategorisera Sol över mörka gärden – på sätt och vis är det en empowering-historia som fokuserar på kvinnor i fyra generationer som fattar självständiga beslut enligt egna behov och premisser. Samtidigt är berättelsen ett relationsdrama i flera akter där slumpen samt olika förvecklingar, förhinder och missförstånd spelar in.
Det finns en intressant spänning i Zandra Lundbergs sätt att balansera mellan ett slags feelgood och feelbad. Tonen och tilltalet pendlar ständigt mellan humor och allvar, mellan det tunna och det tunga.
Ibland är tempot lite väl rappt, rastlöst och rapsodiskt – i synnerhet mot slutet där olika trådar knyts ihop lite väl snabbt och löst. Jag undrar om det kanske hade varit värt att lämna slutet öppet och ta upp tråden i en uppföljare istället?
Lyssna på Kulturpodden om Sommarboken av Tove Jansson:
