– Det är en process som fortfarande pågår, säger församlingsprästen Jona Granlund från Grankulla.
Då Jona gick i skolan var mornarna svåra.
– Varje morgon då jag steg upp och gick till skolan så var det en liten del av mig som dog inombords. Jag visste om rädslan, ångesten och känslan att stå ensam.
Lågstadieåren formade Jona mycket. Han mötte lärare som inte brydde sig ifall han var borta halva lektionen och kom in söndergråten.
Då det skulle väljas lag i gymnastiken blev han för det mesta bortvald. ”Ni kan ta honom, vi behöver inte”, fick han ofta höra.
I början var mobbningen ett utanförskap
På 90-talet var det ett väldigt tryck inom skolvärlden på att tala högsvenska och som en motreaktion till det, kom den lokala dialekten. Jona behärskade inte dialekten utan talade en förhållandevis dialektfri högsvenska.
Han blev utfryst och ansågs som bättre folk och dem skulle man inte ha något att göra med. ”Jona talar konstigt och hans mamma är lärare och pappa är präst”, fick han höra.
– Jag förstod aldrig varför det spelar någon roll vad mina föräldrar jobbar med, säger Jona.
Jonas föräldrar försökte tala med skolan men de fick höra att det inte fanns några problem.
– Jag tror att mina föräldrar gjorde vad de tänkte att var bäst, men de var handfallna inför situationen.
Ville vara osynlig
Skoldagarna blev väldigt tunga för Jona då han inte på något sätt kunde komma undan sina plågoandar.
– Som mobbad försöker man skydda sig, inte ha några förväntningar eller drömmar, för någon kan ta och använda dem mot en. Man vill göra sig så osynlig som möjligt så att ingen ska märka av att man finns.
Så fort man finns eller på något sätt existerar så finns hela tiden möjligheten för andra att göra en illa.
Jona Granlund om mobbningen
Så länge Jona kände att han inte fanns kände han sig säker, men det var en paradox.
– Så man skyddar sig genom att försöka att inte göra något väsen av sig. Helt enkelt genom att inte göra någonting. Vilken gör att man märks för att man inte gör något väsen.
Jona skakar på huvudet.
Hämnades för att slippa undan
Jona var desperat och funderade ut sätt att, åtminstone för en stund, slippa mobbarna. Eftersom han var fysiskt svagare jämfört med de flesta andra fick han bli kreativ.
– Jag ”råkade” svänga in i ”misstag” i någon annans pulka i backen så att de ramlade med huvudet före i isen. Under ishockeyspelen ”fastnade” min klubba i någon annans skridsko.
Under Jonas lågstadieår fanns ett antal barn som fått fara och sys på grund av honom.
– Det är inte roligt att kännas vid det, men det är fakta. Det är ingenting jag är stolt över idag men i den stunden kändes det som det enda sättet att få känslan av att jag kunde kontrollera mitt liv och vara säker i några timmar.
Terapi ledde vidare
Jona berättar att han, som vuxen, kom till den punkt i livet då han insåg att han inte ensam klarar av att bearbeta mobbningstraumat. Utan hjälp skulle det förstöra resten av hans liv.
Jona, som är i 40-årsåldern, konstaterar att det känns tråkigt det dröjt så länge att få den här insikten men är samtidigt glad att han nu har en helt annan förmåga att se på sig själv och på så sätt ta till sig terapin
För Jona handlar inte terapiprocessen om att bli fri från mobbningen som har satt djupa spår i hur han ser på sig själv. Processen handlar mer om att hitta ett sätt att leva med traumat och att hitta ett sätt att orka leva vidare.
Inkludering är en grundprincip
Jona var ungdomsledare i Vanda under flera år. Nu jobbar han i Grankulla församling som präst kombinerat med ungdomsarbete.
Grundtanken i hans arbete är att man måste kunna komma kravlöst till ungdomsverksamheten i kyrkan. Verksamheten skall vara inkluderande.
Det finns idag utanförskap och ångest som vi måste ta på allvar.
Jona Granlund, församlingspräst
– Utanförskap och ensamhet är något som man möter hela tiden, säger Jona, det finns i alla grupper. Skillnaden till en mindre ort är att här i huvudstadsregionen finns en större beredskap att möta olika personer. Det blir lättare att se dem som står i utkanten av gruppen.
Ofta upplever Jona att man inom kyrkan talar väldigt mycket om att alla är välkomna och våra dörrar är öppna för allihop, men man ska ändå helst bete sig på ett visst sätt.
– Jag kan inte ställa sådana krav, säger vi att alla är välkomna till ungdomsverksamheten, så ska det vara så. Man skall inte ha en lång lista på saker som måste uppfyllas.
– Det finns idag utanförskap och ångest som vi måste ta på allvar. Utanförskap sätter sig på personligheten, på ens varande och påverkar hela ens framtid. Jag tror inte att någon kan göra för mycket för att motverka att någon skulle känna sig ensam.
Jona nämner tröjan med församlingens emblem som ett exempel på känsla av tillhörighet.
– Det är en liten sak men samtidigt är den mer än en tröja för den visar att du har en tillhörighet, du står inte ensam.