”(D)en rörelse som hade satts igång inom mig hade satts igång som ett antal variationer på ett faderstema, som på en raga.”
I Martin Högstrands nya roman Raga reser en ung man till Indien för att hitta, eller snarare skapa, sig själv.
I bagaget har mannen en dagbok som hans far skrev när han (av nödtvång) vistades ett antal månader i Bombay i slutet av 1970-talet. Ur dagboken framgår att fadern nyss fått veta att hans utomäktenskapliga relation resulterat i en ofrivillig graviditet.
Relationen mellan fadern och den idag vuxne sonen är sårig, och präglas av avstånd och motstånd.
Han har memorerat chassinumren på sina bilar som om de var verser till våra kändaste högtidspsalmer. Det finns ingen reson i det. Chassinumren? Jag är säker på att han inte vet min personbeteckning. Kanske inte ens första delen.
ur Raga
Den unge mannen har avbrutit sina studier i matematik och fysik och letar efter en ny inriktning i sitt liv – resan till Indien blir såväl en yttre som en inre upptäcktsresa. En resa som för berättarjaget såväl tillbaka i tiden – till uppväxtens smärtpunkter – som till framtiden, och en uttalad strävan och vilja att bli en annan, att omskakas och omskapas.
På klassiskt vis skildras en konkret resa som blir en själs utvecklingshistoria. På färden möter berättarjaget ett antal personer som blir ett slags ciceroner och katalysatorer på vägen till självinsikt och självkännedom.
Raga är grundformen i klassisk indisk musik – en enstämmig melodi, en grundton, som byggs på med olika improvisatoriska spår till en komplex helhet. Grundtonen, temat, i Martin Högstrands roman är bearbetningen av ett slags trauma – den frånvarande fadern.
I de män som berättarjaget möter på sin resa letar han mer eller mindre medvetet efter fadersfigurer och manliga förebilder – inte minst för att ta spjärn emot och för att komma tillrätta med sin egen manlighet.
Alla män han råkar verkar dock vara mer eller mindre haschrusiga, på dekis och på fallrepet.
Detta till trots hjälper de berättarjaget att formulera sig kring den ansträngda relationen till den motsträvige fadern hemma på Åland, de delger honom sina bästa råd för en lyckad (och misslyckad) parrelation, samt hjälper honom att gestalta drömmen om en framtid som författare.
Konstens betydelse i våra liv
Jag kommer osökt att tänka på Zandra Lundbergs självbiografiska roman Konsten att inte hitta sig själv på Bali (2022) där berättarjaget reser till den indonesiska ön för att gå på yogautbildning, koppla av och ta ett fast grepp om livet och framtiden.
I bagaget har Lundberg en uppväxt präglad av psykiskt illamående och sorg, och i stället för ro och balans drabbas hon av oro och obalans.
Ett positivt graviditetstest ställer dock allt på ända, och det kommande barnet blir en oväntad och oplanerad väg till någonting nytt.
Mötet med Indien blir likaså en omtumlande upplevelse för jagberättaren i Martin Högstrands roman – det förflutna skaver och skapar friktion och oro.
På ett sunkigt hotellrum i New Delhi träffar berättarjaget en ung kvinna, Isabelle, som kommer att bli vändpunkten i hans liv. Isabelle är en fri själ, konstnär och musa.
Och, ja, berättarjaget i Raga reser också till en yogaretreat. Och, ja, ett graviditetstest spelar också en roll i berättelsen.
På många sätt påminner Raga också om en av Martin Högstrands tidigare romaner, Claire (2019), som även den delvis utspelar sig i Indien och handlar om en kärleksrelation mellan två konstnärssjälar, pianisten Waldemar och konstnären Claire.
I Claire skildrar Högstrand en relation som visar sig vara problematisk och högst osäker, för att inte säga otydlig – man pendlar ständigt mellan närhet och avstånd, mellan kärlek och apati.
Det som dock förenar Raga och Claire är den centrala roll och vikt som konsten spelar i huvudpersonernas liv.
Konstens, liksom vänskapens och kärlekens, betydelse för vårt välbefinnande är ett tema som Martin Högstrand ständigt återkommer till i sina verk.
I Raga blir konsten och skrivandet ett sätt för berättarjaget att bearbeta sina känslor och erfarenheter, ett sätt ”att kommunicera med en omvärld och (…) att ingå i ett sammanhang”.
Skrivandet inger en förhöjd medvetenhet och livskänsla. Samtidigt är skrivandet förknippat med skam: ”Att skriva anses ansvarslöst, man bidrar inte till samhället.” Just därför kan man också se skrivandet som ett slags motståndshandling.
Ett porträtt av konstnären som ung
När jag läser Martin Högstrands texter får jag en känsla av att konsten, skapandet, litteraturen, är något som (bör) tas på stort allvar – det vilar en form av högtidlighet och högstämdhet över hans verk. Ett slags anspråksfullhet och angelägenhet.
Framför allt handlar det om stilen som kan ha ett lite gammaldags skimmer över sig. Och inte minst språket där författaren strävar efter att vara så exakt som möjligt i sina beskrivningar av olika miljöer, människors karaktärsdrag och känslouttryck.
Ibland kan detta ta sig uttryck i långa, vindlande och lätt omständliga meningar med omvänd ordföljd och inskjutna bisatser, ibland i metaforer och liknelser som kan te sig lätt udda, konstlade eller till och med kryptiska.
Till Martin Högstrands förtjänster hör att han med konstnärens blick och känsla för skiftningar och nyanser i landskapet skickligt förmår måla fram scener och tablåer, beskriva ljud och dofter på ett sensitivt och sinnligt sätt.
Lite kinkigare är det med dialogerna som ofta känns som någon form av utsagor laddade med information och idéstoff snarare än naturligt umgängessnack.
Raga är i mångt och mycket en idéroman, och inte minst ett porträtt av en konstnär som ung.
Skildringen av hur en osäker och tafatt drygt 20-årig kille formas, stöts och blöts i växelverkan med de människor han möter på sin ”bildningsresa” är på många sätt sympatisk – om än också lite romantiserad och sentimental.
Men, å andra sidan, det är ju (framför allt) som ung man är övertygad om att konsten kan höja och förädla en människa, och ge svar på livets stora frågor: Varför finns jag, och vart är jag på väg?