Mamma, vad är det här?
Vi står på gården till vårt våningshus. Frågan min fyraåring ställer får huden att knottra sig. Vad har hen nu hittat?
Barnet håller i en smutsig, tom saftburk och ser enligt mig ut att vilja ta en slurk ur den när som helst.
Nej, usch, rör inte den, den är smutsig!
När orden slinker ut min mun känner jag genast ett stick i mitt hjärta. Är det så här jag lär mitt barn att ta hand om miljön och vårda sitt förhållande till naturen? Men samtidigt kan jag inte göra något åt min reaktion.
Att få barn gav mig bacillskräck
Jag skäms att erkänna det, men före barnen och coronan tvättade jag knappt någonsin mina händer. Kanske efter toalettbesök, men att jag skulle ha tvättat händerna varje gång jag kom hem eller före maten – det skulle aldrig ha fallit mig in.
Jag kunde slarva runt i staden och kladda på ytor och knappar i bussen, och samtidigt äta lösgodis, utan att oroa mig det minsta. Nu väcker bara tanken avsky.
När jag fick mitt första barn ville jag skydda bebisen och hens obefintliga motståndskraft mot baciller. Sedan började corona-tiden och min skyddsinstinkt blev starkare. Min bacillskräck blev inte mindra av att mitt andra barn hamnade på intensiven kort efter sin födelse på grund av RS-virus.
Efter det här har jag alltid hand-desinficeringsmedel med mig, även om barnen har vuxit och den allmänna hygienstandarden från coronatiden är ett minne blott. Också tanken på att röra vid skräp känns fel. Man kan ju inte veta vem som har rört det med sina smutsiga händer.
Evolutionsbiolog Tuomas Aivelo förstår min reaktion. Det är inte enbart mitt eget fel att jag reagerar fånigt. Också evolutionen har sitt finger med i spelet. Skräp äcklar, eftersom de med stor sannolikhet innebär något slags risk för sjukdom, även om risken idag är ganska liten.
Vi har fortfarande en benägenhet att undvika smuts och sjukdomar, eftersom sjukdomar tidigare försvagade fortplantningsförmågan och man dessutom ofta dog av dem.
Tuomas Aivelo
På 1800-talet i till exempel New York var läget ett helt annat. Där dog fler människor än det föddes, eftersom epidemier som kolera och tyfus kom åt att spridas just för att det inte fanns någon fungerande avfallshantering.
Aivelo betonar också det enorma arbete som behövs för att hålla människor friska, och ens vid liv, i stora städer. Bland annat avloppssystemet, avfallshanteringen och byggandet måste vara i skick.
Att skräp är smutsiga är en uppfattning som finns i hela världen. Däremot varierar synen på vad som är skräp och vad allt som anses smutsigt, mellan olika kulturer.
Kulturantropolog Mary Douglas har i sitt verk Renhet och fara definierat att smuts är ett ämne som finns på fel plats. En sås är tillräckligt ren för att ätas, men när den droppar på din blus blir den smuts.
Också saftburken mitt barn plockade upp på gården dög för en stund sedan som törstsläckare. När den tomma burken sedan av en eller annan orsak kastades på marken, förvandlades den till en potentiell sjukdomsorsak, ett skräp.
Mera nytta än skada av att samla skräp
Lönar det sig fortfarande att undvika att röra vid skräp, om evolutionens eko hörs i vårt bakhuvud?
Hanna Rintala, som är expert och läkare inom ramen för projektet Miljön och framtiden i sinnet, förstår väl att det finns många negativa känslor kopplade till skräp och nedskräpning. Men hon ser just inga hälsorisker med att samla skräp.
– Själv samlar jag skräp utan att bekymra mig. Jag ser inte att det skulle medföra några risker, men hadskar och skräptång kan ju vara bra att använda. Och hittar man farligt avfall kan man meddela om det till kommunen.
Psykolog Kaisu Paulanto menar att vår strävan till hygien nuförtiden ganska ofta är överdriven. Det finns annat som är betydligt farligare än baciller.
Vi människor har ett naturligt behov att undvika våra biologiska rädslor, men vi förstår inte att vara rädda för till exempel mikroplaster. Det skulle sist och slutligen vara bättre att samla in skräpet för att inte sprida mikroplaster i naturen. De skadar oss nämligen på många sätt.
Kaisu Paulanto
Att samla skräp kan leda till många fördelar för hälsan, snarare än skador. Det är en utmärkt form av nyttomotion och stärker en positiv relation till naturen. Också den egna motståndskraften blir bättre, speciellt om man beger sig på skräpfärd till exempel ut i skogen istället för att stanna i stadsmiljö. Goda gärningar har också en bra inverkan på vår hälsa, och dessutom kan gemenskapskänslan stärkas om man samlar skräp tillsammans.
– Det gör också gott att konkret se sina händers spår i en värld där resultatet av vårt arbete ofta blir osynligt i datorernas värld, nämner Rintala.
Man skulle kunna tänka sig att all den här informationen skulle sänka min egen tröskel för att ta itu med det här. Men jag har ändå inte gjort någonting alls för att förbättra mitt handlande. Avskyn står fortfarande i vägen.
Rintala utmanar ändå mina funderingar. Enligt henne behöver man inte alls försöka bli av med sin avsky. Den kan nämligen också driva en framåt.
Man kan ändå bli av med negativa känslor genom att utsätta sig. Paulanto rekommenderar att man så småningom börjar utsätta sig.
– Du kan börja med mindre smutsiga skräp, till exempel godispapper. Använd också handskar och skräpplockare, så behöver du inte röra vid skräpen med dina bara händer.
Ansvaret tynger välmående vuxna
Det kan ju kännas orättvist att samla andras skräp. Och det får det göra. Vi lever i ett samhälle där vi överkonsumerar och kastar bort saker utan att tänka på morgondagen, trots att vi verkligen borde göra det.
Rintala efterlyser speciellt mera ansvar från vuxna som har det bra ställt.
Speciellt de som har det bra kunde delta. De som har kunskapen, förmågan och lever ett liv där de har resurser att satsa.
Hanna Rintala
Rintalas argument kniper till i mitt samvete. Och det är ju sant, om min reaktion på skräp som ligger på marken är att de är äckliga och att man inte får röra dem, så kommer mina barn att ta till sig samma inställning, och snart slocknar deras naturliga intresse att ta hand om miljön. Tanken är sorglig.
Miljöfostran kräver envishet, vilja att diskutera och upprepning av föräldrarna. Att städa i närmiljön är ändå ett mycket lätt och konkret sätt att lära sig ta hand om den omgivande naturen.
När barnen vill ha förklaringar till varför det är illa med nedskräpning eller varför man ska samla andras skräp kan man till exempel hänvisa till djuren. Mina egna barn lyssnar i varje fall noga när jag förklarar att fåglar och andra djur kan fastna i skräpen, eller äta dem och bli sjuka.
Att hänvisa till djuren har redan räddat oss från många nära ögat-situationer, när barnets eget skräp inte har hittat rätt. Nästa gång ska jag använda motiveringen också om skräpet på marken inte är barnets eget.
Nu i vår utmanas alla finländare redan för andra gången att samla en miljon påsar skräp. Kampanjen En miljon soppåsar startar 15.4. Här kan du registrera skräpet du samlat i skräpräknaren!