Det är modigt att göra en serie baserad på Tove Appelgrens hyllade bilderböcker med illustrationer av Salla Savolainen. Hur konkurrera med de starka bilder som böckerna redan gett?
Men säsong ett av Vesta-Linnéa visade att det går, man kan fånga samma allvar och humor och dessutom skapa miljöer som inspirerats av Savolainens illustrationer utan att vara en direkt kopia.
Precis som böckerna fokuserar serien på den temperamentsfulla men också känsliga Vesta-Linnéa (Livia Ahlström). En person med en stark vilja och en underbart livlig fantasi som är rolig att följa.
I säsong två är Vesta-Linnéa nu 10 år och i de tolv nya avsnitten på cirka tolv minuter handlar det om allt från förälskelse och avundsjuka till vänskap och utanförskap. Här skildras funderingar kring döden, följderna av att ljuga och det svåra i att erkänna att man gjort och sagt hemska saker.
Där säsong ett var direkt baserade på böckerna är säsong två mer inspirerad av rollkaraktärerna. Man har alltså byggt vidare på Vesta-Linnéa och hennes familj, men med Tove Appelgrens godkännande.
Manuset är skrivet av Annina Enckell, Anna Blom och Elin Grönblom och det är också Blom som står för regin. Nu har man också lite längre bågar som spänner över flera avsnitt.
Mycket av det charmiga med serien är Vesta-Linnéas familj, en familj som ibland är virrig och kaotisk men ändå alltid kärleksfull och stöttande. Samtidigt finns här mycket vardagsrealism som gör att man kan känna igen sig.
Här finns också en familjedynamik som är intressant att följa, med syskon, halvsyskon och plastsyskon som tillsammans bildar en familj som verkligen trivs i varandras sällskap. Eller som mormor säger – ”familj, det är inte DNA, utan människor som hör ihop och vill hjälpa varandra”.
Att den här familjen är rolig att följa beror till stor del också på de livfulla och skickliga barnskådespelarna och Sophia Heikkilä i rollen som mamman som försöker hålla styr på sin flock, med hjälp av sambon Eric (Peter Kanerva).
För Vesta-Linnéa är det för det mesta roligt med många syskon, men visst kan det vara trångt på toaletten eller utmanande att skapa feng shui i ett rum man delar med tre andra.
Att se serien Vesta-Linnéa är lite som att läsa bilderböckerna, det är en kort stund i goda händer där allt det vi möter i vardagen behandlas med både humor och allvar. Samtidigt som det ändå alltid slutar hoppfullt och tröstande. Man kan gräla och skrika men sedan ändå göra upp och bli sams igen.
Här finns samma vänliga och varma känsla som i böckerna, något som också gör serien rofull att följa. Det händer hela tiden saker men allt går att lösa om det finns en förståelse och en tillåtande stämning. Ingen är perfekt, men man är bra ändå.
