– Visst har vi haft arbetsmarknadskonflikter och strejker som dragit ut länge. Generalstrejken 1956 som är mycket berömd pågick i ungefär tre veckor. Det som naturligtvis är unikt nu är att parterna är regeringen och facket. Det är klart att arbetsgivarna på sätt och vis är på regeringens sida, men att facket strejkar direkt mot regeringens reformer är rätt unikt, säger historikern och samhällsforskaren Mikko Majander.
Majander noterar ändå att fackföreningsrörelsen också demonstrerade till exempel mot statsministrarna Esko Ahos och Juha Sipiläs borgerliga regeringar, i början på 1990-talet och i slutet av 2010-talet.
Generalstrejken 1956 är den senaste i sitt slag i Finland. De två tidigare generalstrejkerna ordnades i början av förra seklet, 1905 och 1917.
Unikt att riksdagen bestämmer spelreglerna
Det är de stora industrierna, med pappers- och kartongindustrin i spetsen, som varit mest utsatta för strejker under 2000-talet. Nu har ändå rollerna kastats om i och med att arbetsgivarna inte är en lika tydlig part i konflikten.
– Det kanske är klarare än tidigare fråga om ett slags systemskifte på arbetsmarknaden eller i arbetsmarknadsrelationerna. Vi är vana vid att ha ett trepartssystem där man förhandlar och gör kompromisser men nu förändrar man systemet genom lagstiftningen. Visst är det lite unikt att det är riksdagen som bestämmer spelreglerna, säger Majander.
Allmänhetens stöd och motstånd fördelas så gott som jämnt
Allmänhetens stöd för och motstånd mot strejkandet fördelas så gott som jämnt, visar bland annat en färsk enkät av Näringslivets delegation EVA. En lite större andel av de som svarat på enkäten (45 procent) säger sig stödja regeringens reformer. Stödet följer vänster-högeraxeln.
– I en lång strejk är det alltid också frågan om en kamp om människors hjärta eller hjärna. Det är väldigt viktigt att ha publikens stöd. Jag skulle säga att allmänheten har visat ett ganska stort tålamod i den här konflikten, säger Majander.
– Ju längre strejkerna räcker desto svårare blir det att ha tålamod för respektive sidor, tillägger Majander.
Går inte att backa utan att förlora ansiktet
Under intervjun med Majander meddelade centralorganisationen FFC att strejkerna fortsätter också veckan efter påsk.
– Tillsvidare har det varit ett slags ond cirkel med åtgärder och motåtgärder. Det höjer alltid tröskeln för att backa. Man har satsat redan så mycket att man inte vet hur man kan backa utan att förlora i sakfrågor eller förlora ansiktet, säger Majander.
Slutpunkten för den här våren är ändå klar. Den nås när riksdagen stiftar de omtvistade lagarna.
– Då går man enligt dem, men det är helt klart att fackföreningsrörelsen söker kompensation i höst för de förmåner man nu förlorar.
Så det blir ingen generalstrejk?
– Inte i det här skedet, det tror jag inte, säger Majander.