Varför? Det var min första tanke då jag hörde att man ska göra en serie av Ronja Rövardotter. Det finns ju redan en suverän film från 1984 i regi av Tage Danielsson.
Och även en japansk animationserie från 2014.
Men det är klart att Ronja lockar och säljer. Och streamingtjänsterna behöver material.
Ändå höll det på att gå dåligt för hela serien innan den ens var färdig. Viaplay som producerade serien drabbades av ekonomisk kris och istället blev det Netflix som köpte serien och nu visar den.
Slutresultatet har i Lisa James Larssons regi blivit en tolvdelad serie där vi nu får se de sex första avsnitten och de avslutande sex delarna senare i år.
Ryslig Ronja
Ronja i serieform är betydligt mörkare än både boken och filmen. Jag skulle vilja säga mörk som i medeltiden för rent konkret börjar serien med en Mattis-rövare som i vild galopp rider genom en mörk skog, han jagas av två knektar som skjuter pilar i ryggen på honom.
Rövaren lyckas ta sig in i Mattisborgen och han överlever men signalen är tydlig, den här versionen av Ronja är betydligt mörkare, skitigare och grymmare än boken och filmen.
Visst handlar Ronja om svåra saker och Astrid Lindgren var aldrig rädd för svåra teman. Då hon skildrar hur Ronja och Mattis grälar eller Skalle-Per dör är det otroligt gripande.
Lindgren skriver för barn och hennes fokus är hela tiden på Ronja och även Birk, det hela är ju en slags Romeo och Julia skildring. Men serien handlar ändå betydligt mer om de vuxna.
Ronja är visserligen huvudpersonen och hon spelas av en strålande Kerstin Linden. Men det är väldigt ofta som de vuxna rollkaraktärerna tar över.
Nya intriger
Gör man en serie på 12 avsnitt är det ganska klart att manusförfattaren Hans Rosenfeldt (serien Bron) är tvungen att brodera ut för att få tillräckligt material.
Därför får vi nu se mer av relationen mellan Mattis (Christopher Wagelin) och Lovis (Krista Kosonen) men man fyller också på med helt nya rollkaraktärer och intriger.
Vi får till exempel följa hur invånarna i byn drabbas då Mattis och Borka och hans rövare stjäl alla varuleveranser.
Här är det bland annat byns ledare Valdis (Pernilla August) och den nya fogden hon anställer Cappa (Vera Vitali) som stiger fram.
Det här gör att handlingen nu också kretsar kring gamla fejder och farliga falskspel, här finns hat och hämnd och den värld som skildras är förljugen och korrupt. Som om man läst Ronja samtidigt som man sneglat på Game of Thrones och kryddat med skräck.
Serien är alltså inte alls riktad till små barn utan den här Ronja är för en betydligt äldre publik.
Med det sagt börjar serien ungefär vid avsnitt fyra ändå hitta en egen ton. Man lyckas hålla fast vid den äkta känsla av kärlek och ömhet som uppstår mellan Ronja och Birk.
Och trots att det ibland finns delar som känns som utfyllnad får man skickligt in en spännande cliffhanger i varje avsnitt som får en att vilja se vidare.
Ett extra omnämnande förtjänar också de fantastiska naturbilderna (foto av Frida Wendel), här känner man tydligt Astrid Lindgrens hyllning till naturen.
Och frasen ”Ett öga mot skyn” är fin, kanske kan den bli lika ikonisk som ”Far åt pipsvängen med en fjärt” eller ”Han fattas mig”.
”Ett öga mot skyn” – det får Ronja höra var gång hon ger sig ut i skogen, vildvittrorna är nämligen enorma.
Serien Ronja kan ses på Netflix.
