– Jag är inte så intresserad av figurer som har rätt.
Sara Stridsberg sitter i foajén till Dramatens Målarsalen-scen och berättar om sina aktuella huvudpersoner, Antigone i En grav för två (Teater Galeasen) och Kristina i Svindel (Dramaten).
– Det är ju underbart i den verkliga världen, när människor har rätt och gör rätt, men det är ju inte dem som man behöver titta på igen och försöka förstå.
I Svindel har vi en mördad prostituerad drogberoende kvinna som död studerar världen omkring sig, i En grav för två finns dottern som tillsammans med sin fördrivna pappakung Oidipus irrar runt sökande efter ett nytt hem.
– Jag har väl alltid varit intresserad av det där fallet, vare sig du faller från kung ner till dödlig eller från frisk till sjuk eller från storslagen till någon av de låga.
– Den uppdelningen intresserar mig också utanför skrivandet. Människans behov av att gradera och värdera, att utse kungar, när vi i själva verket bara är dödliga och ganska små och snart kommer att vissna bort allihopa.
Finska Elias Salonen snabbinkallades till Dramaten
Bakom oss repeteras Svindel-pjäsen, som fått sin premiär uppskjuten då en skådespelare oväntat lämnade Sverige efter att han fått ett samtal från Hollywood.
Regissören Rebecka Hemse fick bråttom att hitta en ersättare till rollen som Kristinas kärlek Shane, och fastnade vid finska Elias Salonen (TV-serien Aikuiset) som gör sin svenskspråkiga scendebut på Sveriges nationalscen. ”Och det”, skrattar han då vi ses, ”kunde man ju inte tacka nej till”.
Nu har Shane fått nya ramar. Istället för turkisk bakgrund har han finska rötter, och då jag ser en repetition hör jag hur någon finsk svordom och en finsk födelsedagssång har skrivits in i pjäsen. Och jag imponeras över hur snabbt Salonen har lyckats ta in repliker på svenska.
Men nu ska det handla om Sara Stridsberg. Och då börjar vi på Teater Galeasen, Sveriges ledande fria scen som i år fyller 40 år.
I En grav för två har Stridsberg utgått från den grekiska dramatikern Sofokles 2 400 år gamla pjäs Oidipus i Kolonos, om den forne kungen som drivits ut ur sin hemstad efter att ha dödat sin far och gift sig med sin mor, slitit ut sina ögon och tillsammans med dottern Antigone kommer till Kolonos där han ber om att få stanna.
Stridsberg har flyttat handlingen till en tidlös samtid. Pappan har fastnat i sin gamla roll som kung, och en irriterad dotter försöker förhålla sig till en pappa som varken vill eller kan hitta en plats i världen utanför sina fantasier.
För den som läst Stridsbergs romaner känns pjäsen lite bekant. I romanen Beckomberga: Ode till min familj beskrev hon relationen mellan en vilsen far och en dotter som besöker pappan på ett mentalsjukhus och försöker förstå sin egen historia, och sin pappa.
Människor som har gjort fel, som inte har någonstans att ta vägen, som är hopplösa, som man inte vill ha med att göra, var är deras plats?
– Beckomberga ligger nog redan en bit bort för mig, konstaterar Sara då hon ska kommentera likheterna mellan de två verken.
– Men det finns förstås frågor som jag ständigt återkommer till. Alla författare har sin värld där samma sorts teman och människor och känslor och perspektiv snurrar omkring, som i en karusell.
– I Beckomberga hade jag en mening i huvudet som återkom, det måste finnas en plats för mig i världen. Människor som har gjort fel, som inte har någonstans att ta vägen, som är hopplösa, som man inte vill ha med att göra, var är deras plats? Den frågan är högst närvarande också i En grav för två.
Mer humoristisk än någonsin tidigare
Sara Stridsbergs romaner och pjäser har ofta karaktäriserats som mörka, som texter som söker smärtpunkter och handlingar vi annars gärna vänder bort blicken från.
I En grav för två finns smärtpunkterna kvar, men det nya är att texten är mer komisk än någonsin tidigare. Här finns en genomgående svart humor som får mig som åskådare att ofta skratta till, och regissören Natalie Ringler att ibland låta sina skådespelare koppla in farsväxeln.
Det är kanske så humorn och skrattet föds, när det finns något som man inte längre står ut med.
– Det är roligt, ler Sara, för att mina vänner alltid har sagt att de saknat humorn i mina verk och alltid har frågat efter den. Du är så exceptionellt rolig, säger de, varför finns det inte mer av det i det du skriver?
Att hon just i den här pjäsen har fått med så mycket humor, tror hon har att göra med en viss leda.
– Jag är väl lite trött på vissa delar av mitt författarskap, jag är också trött på den där gamla kungen och på de gamla fäderna. Det är kanske så humorn och skrattet föds, när det finns något som man inte längre står ut med.
Då vi träffas på Dramaten är det några dagar till premiären på Svindel, som utgår från berättelsen i den snart sex år gamla romanen Kärlekens Antarktis.
Det är en grym berättelse runt ett verkligt fall från 1984, ett brutalt fortfarande ouppklarat styckmord.
I romanen mördas kvinnan av en man som plockat upp henne i en bil, men hennes röst tystnar inte. Hon blir en tidlös figur som rör sig bakåt i tiden men som också följer händelser efter mordet.
Djupt i berättelsen finns också här frågan som Stridsberg tidigare talade om: Var finns det en plats för mig?
Sara Stridsberg berättar att hon skrev boken utifrån en stor frustration och äckel över vår underhållningsindustris kärlek till döda tysta kvinnor, om en längtan efter att den döda skulle återuppstå och att vi skulle tvingas lyssna på henne.
Romanen är en stark läsupplevelse som är svår att föreställa sig som pjäs, texten närmast förutsätter att man som läsare själv har makten över visualiserandet av berättelsen.
Jag saknar mitt huvud, jag vill ha tillbaka det.
Rad ur pjäsen, och romanen.
Stridsberg medger att hon själv länge tänkte lika, och tvekade när skådespelaren Ingela Olsson bad om en pjäsversion.
– Jag var osäker på om brutaliteten i berättelsen går att säga från en scen. Det är någonting med att sitta och läsa en bok och låta rösten skapas i ditt eget huvud, då kan du sortera och långsamt plocka fram fantasibilder för att skapa det landskap som texten ger dig. På scenen är det något du får utanför dig själv.
– Men jag minns att jag sa till Ingela att jag skulle vilja höra någon säga … Jag saknar mitt huvud, jag vill ha tillbaka det. Det är en mening ur romanen. Så då har jag skrivit pjäsen utifrån den meningen. Jag saknar mitt huvud. Jag vill ha tillbaka det.
– Och nu känns det självklart att hon måste stå på en scen. Och aldrig sluta prata. Det bästa vore ju om föreställningen kunde pågå dag och natt. Och kanske låsa in publiken här på målarsalen, det tycker jag skulle vara underbart. Att Ingela aldrig slutar prata.
I en tidigare intervju för Svenska Yle talade Stridsberg om att hon har svårt att skriva samtid, att hon måste skriva från en plats som inte är förankrad i tid och rum, så att det mänskliga kan gå att kika på via något som ligger långt borta.
När jag nu återvänder till den tanken, protesterar hon.
– Jag tar tillbaka det där. På ett sätt tror jag att jag skriver samtid, hela tiden. Men jag tror också det finns något i mig som gör att jag har ett annat tempo än världen omkring mig, att jag gör saker lite senare än andra, eller lite tidigare, som att jag inte riktigt är i fas.
– Jag har de senaste åren ibland haft känslan av att ... när världen skenar där ute och allt går så fort och blir så brutalt, att jag kan ha en känsla av att skriva i snö, att texten löser upp sig som snö, att den värld som möter det jag skriver redan har glidit iväg och försvunnit, för att samtiden rusar så snabbt.
Stridsberg nämner de grekiska pjäserna Perserna och Trojanskorna, som hon för första gången mötte alldeles nyligen på Dramatens scen.
– Samtidigt som missiler faller över befolkningen i Gaza var det väldigt drabbande att se en pjäs som beskriver krigets fasor. Jag blir så avtrubbad av att läsa nyheter, men det här var som att få en kniv i bröstet, att få syn på barnen i Gaza genom att först zooma ut en massa år och sedan titta tillbaka.
– De pjäserna skrevs för snart 2 500 år sedan men först nu nådde de fram till mig. Den enorma långsamheten! Jag har nog en ganska stor tilltro till den, att om man litar på den så kommer man oundvikligen att säga något om samtiden.
Fotboll som efterlängtad lek
Under 2020-talet har Sara Stridsberg hittat en befriande motpol till skrivandet: Fotboll!
– Jag har en son och en dotter som har spelat väldigt mycket fotboll, inleder hon sin förklaring.
– Jag har som alla föräldrar till sådana barn stått vid sidan om, varje helg. Men jag är inte så bra på fotboll, mina barn pratar efteråt hellre med andra närstående än med mig, så då kände jag bara att ... jag och alla dessa mammor kan inte bara stå här längre.
Då startade Stridsberg ett mammalag, som ibland kompletterats med barn och fäder.
Om man vill leka ska man börja spela fotboll.
– Det har varit väldigt roligt, för i min ålder är livet ofta så att man alltid gör något vettigt. Det är arbete eller omsorg om andra eller så ska man handla något och laga mat, eller skriva en roman. Men att spela fotboll har varit något helt annat, som när man var liten och var ute och lekte i skymningen och aldrig ville gå in.
– Med fotbollen är det första gången på väldigt många år som jag har lekt. Så det kan jag rekommendera. Om man vill leka ska man börja spela fotboll.
En grav för två spelas på Teater Galeasen i regi av Natalie Ringler fram till slutet av april. Svindel på Dramaten får sin premiär den 4e april, och spelas fram till början av juni.
En längre intervju med Sara Stridsberg sänds i Vega Kulturkväll den 1 april.