En söndagsgudstjänst pågår i en by i den malaysiska delstaten Sarawak på ön Borneo. Kyrkan är så gott som fullsatt, och de som närvarar lyssnar noga på prästens predikan.
– Alla bybor är kristna. I de här trakterna spelar religionen en viktig roll, förklarar den 55-åriga rektorn Nora Igang.
Samtliga bybor hör också till ett av de ungefär 30 ursprungsfolken som bor i Sarawak. De här folken har levt på Borneo i flera tusen år, men byn är ny.
– Byn uppfördes för oss när vi tvingades att lämna våra hemtrakter i regnskogen för mer än 20 år sedan. Dammen Bakun skulle då konstrueras, och det innebar att våra hem lades under vatten när det uppstod en reservoar bakom dammen, berättar Igang.
Makthavarna snålas med mark
Den omstridda Bakundammen är en av de största dammarna i Sydostasien. Reservoaren täcker i sin tur ett område som är ungefär lika stort som Helsingfors.
Fem olika ursprungsfolk levde i den nu översvämmade delen av regnskogen. Igang säger att invånarnas liv förändrades för all framtid.
– I vår förra hemby hade vi mer än tillräckligt med odlingsmark. Här gav myndigheterna oss däremot bara en dryg hektar per hushåll, och dessutom väntar många familjer fortfarande på att få sin mark, konstaterar hon.
Igang hör till folkgruppen kayan som lever både i Sarawak och i Kalimantan, det vill säga i den indonesiska delen av Borneo. Folkgruppen består av ungefär 200 000 människor som pratar ett språk som de övriga malaysierna och indonesierna inte förstår.
Palmolja produceras i enorm skala
Kayanfolket har liksom flertalet av ursprungsfolken traditionellt livnärt sig genom att fiska och jaga, och genom att odla ris och rotfrukter kring sina byar i regnskogen. Igang beklagar att det inte längre är möjligt.
– Vi har alltför litet mark för att det ska löna sig att odla ris. Familjerna behöver pengar, så många måste arbeta på palmoljeplantager, säger hon.
Det anses vara ironiskt. Förr täcktes nästan hela Borneo med regnskog, men under de senaste fyra decennierna har en allt större del av skogen avverkats främst för att skapa utrymme för oljepalmer.
Ursprungsfolken har varit beroende av skogen, så de har motsatt sig den omfattande avverkningen. Malaysia och grannlandet Indonesien är de klart största producenterna av palmolja i världen.
Största delen av Borneo hör till Indonesien, men ungefär en fjärdedel av ön styrs av Malaysia. Sarawak är den största av Malaysias tretton delstater, och den är större än till exempel Portugal.
Ett hus bildar en by
– Byn som rektorn Igang lever i är typisk för Sarawak. Alla de ungefär 500 invånarna bor under ett och samma tak i ett flera hundra meter långt trähus som mycket riktigt går under namnet långhus.
Huset är byggt på pålar, och framsidan består det av en gemensam veranda där byborna samlas för att umgås. Sammanlagt finns det 15 sådana långhus i det nya samhället som byggdes upp för dem som måste flytta när Bakundammen konstruerades.
Igang berättar att trakterna som hon växte upp i var både avlägsna och väglösa. Liksom många andra långhus var det som hon bodde i uppfört vid en flod.
– Det var inte långt till det närmaste grannhuset, men det var svårt att komma dit. Det enda sättet var att färdas i en lång kanot uppför en strid flod, konstaterar hon.
Dammbygget fick tragiska följder
Igang säger att byborna var nöjda med tillvaron även om det kunde ta ett par dygn att förflytta sig till närmaste skola, klinik eller butik. När invånarna fick veta att en damm skulle konstrueras i närheten blev de därför bestörta.
– Folk hade svårt att anpassa sig till förhållandena i våra nya hemtrakter. Många blev deprimerade, och några begick till och med självmord, berättar hon.
I dag tycker flertalet av byborna däremot att det är bra att det finns närbelägna skolor och kliniker. De uppskattar också att det finns en asfalterad landsväg som leder genom regnskogen till närmaste stad.
– Vår tillvaro har förändrats på många sätt. Vi håller ändå fast vid vår kollektiva livsstil i vårt långhus, konstaterar Igang.
Nomader vill inte anpassa sig
Igang arbetar nu som rektor i en skola för barn som hör till ett av de berörda ursprungsfolken. Hon säger att det här penanfolket är det enda som inte har lyckats anpassa sig.
– Eleverna kan vara borta från skolan i upp till två månader. När de sedan kommer tillbaka måste lärarna varje gång undervisa allt på nytt, berättar hon.
Penanfolket är annorlunda såtillvida att det alltid har varit nomadiskt. Till skillnad från de övriga ursprungsfolken har penanfolket inte bott i permanenta långhus utan i tillfälliga hyddor som de snabbt har uppfört i regnskogen.
Penanfolket har inte heller brukat jorden. I stället har människorna jagat med blåsrör och ätit honung och ätbara rotfrukter som de har hittat i terrängen.
Fortsatt motstånd i skogen
Igang säger att en klar majoritet av penanfolket vill hålla fast vid sina traditioner även om all avverkning gör att det är svårt att klara sig. Hon konstaterar att penanfolket i regel därför inte heller sätter värde på skolgång.
– Bara två föräldrar till mina elever har förstått att det är viktigt att utbilda sig. De har placerat sina barn i en högstadieskola, och ett av barnen studerar nu vid ett universitet, berättar hon.
De övriga föräldrarna föredrar däremot att ta med sina barn när de vill tillbringa långa tider i regnskogen för att jaga eller för att samla in värdefull vild honung. En del av dem som hör till penanfolket har också aktivt gått in för att försöka skydda skogarna mot avverkning.
– De samarbetar med olika naturskyddsorganisationer. Ibland spärrar de av vägar i regnskogen för att hindra timmerbilar från att transportera bort stockar, säger Igang.
Dammen är en symbol för korruption
Flera malaysiska och internationella naturskyddsorganisationer motsatte sig också planerna på att bygga Bakundammen. De betonade att dammen och reservoaren skulle förstöra stora områden som täcktes med unikt artrik regnskog.
Organisationerna fäste dessutom uppmärksamhet på att det inte fanns något verkligt behov av elektriciteten som dammens kraftverk skulle alstra. Sarawak är glest befolkat, och där finns få industrier som konsumerar stora mängder el.
Mycket riktigt överförs i dag största delen av elektriciteten längs mer än 600 kilometer långa kablar på havsbottnen under Sydkinesiska havet från Borneo till det malaysiska fastlandet. Till råga på allt fanns det redan ett överskott på elektricitet på fastlandet när kablarna blev färdiga för drygt tio år sedan.
– Jag har läst att Bakundammen rankas som ett av de mest onödiga jätteprojekten i världen. Det ryktas om att det var frågan om korruption i enorm skala, men det har aldrig utretts, kommenterar Igang.
Nya ambitioner bådar gott
Med undantag av penanfolket påminner ursprungsfolken i det nya samhället på många sätt om varandra. En gemensam nämnare är till exempel att de förr var fruktade krigare och huvudjägare.
Huvudjakt pågick ännu för hundra år sedan, och i några gamla långhus kan man fortfarande se dödade fienders skallar. I dag är ursprungsfolken däremot kända för sin gästvänlighet och för sin fredliga livssyn.
– Vi har en önskan, en mycket stark önskan om att bli framgångsrika i framtiden. Vi vet att en god utbildning kan förändra ens liv, konstaterar Igang.
Igang säger att det för bara några decennier sedan var sällsynt att en medlem av ett ursprungsfolk studerade vid ett universitet. Nu har det blivit vanligare, och det har också grundats nya universitet och högskolor i Sarawak.
I samma veva har ursprungsfolkens möjligheter att inverka på skeendet i Sarawak förbättrats. Igang hoppas att det bland annat innebär att inga nya dammar längre uppförs mitt i den ovärderliga regnskogen.