Både offren och skolskjutaren i Vanda var anmärkningsvärt unga, enligt polisen bara tolv år gamla.
Mirjam Kalland, professor i småbarnspedagogik vid Helsingfors universitet, lyfter frågan hur en tolvåring kunde komma över ett skjutvapen.
– Det handlar ju om ett barn. Då kan man fråga sig hur det är möjligt att barnet har fått ett vapen till sitt förfogande, sa Kalland i Svenska Yles specialsändning på tisdagen.
Bland möjliga orsaker till att barn kan komma över vapen nämner Kalland slumpen.
– Kan det ha funnits någon i barnets närhet eller någon närstående som sysslar med exempelvis vapensport eller jakt, spekulerar hon.
Hon påpekar att hon inte vet vilken typ av vapen som användes i det här fallet.
Polisen berättade en stund senare att handeldvapnet som tolvåringen använde tillhörde en nära släkting och var lagligt.
”Tolvåringars hjärnor är inte tillräkligt utvecklade”
Kalland säger att barn i den tolvårsåldern inte helt kan se konsekvenserna av sitt handlande.
En tolvåring kan inte förstå orsak och verkan på samma sätt som en vuxen.
Professor Mirjam Kalland
– En tolvåring kan inte ännu förstå orsak-verkan-samband på samma sätt som en vuxen gör. Det tar en lång tid för hjärnan att utvecklas så att man förstår konsekvenserna.
Enligt Kalland agerar en person i den här åldern mer sannolikt utifrån en stark känsla här och nu.
– Känslan kan visserligen ha pågått en tid, men det kan ha hänt någonting omedelbart före den här händelsen som har fått barnet att göra så här, säger hon.
– Men fortfarande, det som behövs för att sådant här ska ske är att någon har slarvat med vapen. Här finns också en vuxen i bakgrunden som har handlat fel, eventuellt inte låst in sitt vapen, tillägger hon.
Känsla av utanförskap
Det andra som behövs för en skolskjutning är enligt forskning som Kalland hänvisar till en känsla av utanförskap.
– Det man vet om tidigare fall är att barnet ofta känt sig utstött, har varit direkt mobbat eller utsatt för fysiskt våld av andra barn.
Genom att förstå bakgrunden till skolskjutningar kan man enligt Kalland förhoppningsvis upptäcka fallen i tid och ge de potentiella förövarna den hjälp de behöver.
Kalland framhåller också att det finns en kulturell modell för våld i samhället.
– Vi kan inte förneka att vårt samhälle förhåller sig dubbelt till våld. Å ena sidan säger man till barn att man inte får slå andra, men å andra sidan har vi en enorm mängd underhållningsvåld.
Två sätt att välja offren
Kalland säger att det man sedan tidigare vet att det finns två typer av skolskjutningar.
– Den ena är att förövaren väljer ut offren, alltså de har något samband med förövaren. Men lika vanligt är det att offren inte har något samband alls med förövaren, utan är slumpmässigt utvalda. I det här fallet vet vi inte vad det handlade om.
Vanda är en större och urbanare stad än till exempel Jokela och Kauhajoki, som tidigare drabbats av skolskjutningar. Enligt Kalland är det statistiskt ovanligare att skolskjutningar sker i urbana områden, även om de naturligtvis kan ske var som helst.
– Känslan av utanförskap uppstår kanske oftare i små skolor eller på små orter, när man inte hittar någon vän. Om det finns ett större utbud av kompisar är det kanske större chans att man hittar någon som tänker som man själv.
Hon påpekar att man inte direkt kan jämföra med tidigare fall eftersom tidigare förövare varit äldre ungdomar eller unga vuxna.
”Låt barnet berätta om och om igen”
Hur gör man som anhörig till barn som varit med om chockande händelser som den här?
Det allra viktigaste är enligt Kalland att ge barnet eller den unga personen utrymme att tala och berätta om vad som hände, och att få berätta om och om igen. Det är inte processat med en gång.
Det är viktigt att skapa en trygg stämning för barnet och hålla fast vid rutiner.
– Man brukar tala om trygghetsmat, man äter sådant som barnet tycker om att äta, försöker skapa trygghet i hemmet och göra världen lite mindre, säger Kalland.
Det är enligt henne också viktigt att prata med barnen om att allt som sägs och rapporteras på sociala medier inte är sant.
