Han är en udda figur på det finlandssvenska teaterfältet, en av få utbildade dramatiker som skriver på svenska i Finland. Att han ändå är okänd för den breda publiken, beror på att han aldrig varit något affischnamn för institutionerna.
Det kan i sin tur bero på att Sandqvist verkar ointresserad av traditionella teaterformer och mainstream-pjästexter. Hans mål handlar istället om att utforska dramatikens möjligheter, att testa gränserna för en pjästext och hitta nya sätt att gestalta vår samtid för en teaterscen.
– Jag är inte speciellt intresserad av en traditionell pjäsform, den korrelerar inte med min upplevelse av världen. Ett formval är inte något neutralt stilistiskt som man placerar på konstverket, form har att göra med att kommunicera din egen upplevelse av världen. Mina världar är ofta drömlika, impulsiva, filmatiska och fragmenterade.
– Det som för mig är intressant i pjäser och i teater har med rum och tid och kroppen att göra, med åskådaren och teatern som en händelse.
En studie i alienation och ensamhet
Otto Sandqvist sitter i Viirusteaterns foajé, med en cowboyhatt som vi plockat med från scenen där hans nya pjäs repeteras.
Hans Cowboy försvunnen är som en studie i alienation och ensamhet, och en strävan efter att förstå och förhålla sig till en värld som känns främmande och svårtillgänglig. En pjäs som ibland smakar poesi med manussidor som rymmer bara en enda rad, ibland flyter texten fram utan avbrott i två hela sidor som en novell, mot slutet finns också en nio sidor lång kortpjäs som en helt egen helhet i pjäsen.
Pjästexten saknar uttalade scenanvisningar och rollförteckning. Istället bygger den på stämningar och fysiska uttryck, som om stora delar av den kunde vara skriven för en dansensemble istället för en talteater.
– Min ursprungliga intention var att skriva om mitt förhållande till dans, säger han.
– Just det gjorde jag nog inte, men det är en väldigt kroppslig text.
Text med starkt förhållande till ett dansgolv
Då vi träffas är det ännu två veckor till premiär. Scenen på Viirus söker sin form. Jag ser ett väldigt skrynklat tygstycke som kunde vara en gestaltning av den mellaneuropeiska floden Aare, som är den enda uttalade plats som nämns i texten. På golvet ligger också en vit och en brun cowboyhatt.
Men om pjäsen lika väl kunde fungera som en prosapoetisk text i bokform, vad är det som gör den till just en pjäs?
– Det är nog något jag har tänkt på själv också, det måste man om man arbetar med något mer okonventionellt. Och jag tänker att här finns ett starkt förhållande till ett dansgolv, och dansande, och via det till något väldigt kroppsligt och rumsligt som har med uppträdande och med en scen att göra.
– Här intar uppträdarna också olika arketypiska roller för att gå in i fantasier, som cowboyn. Och på den punkten har pjäsen mycket med teater att göra, och med skådespelande.
Del av modern pjästradition som spelas sparsamt i Svenskfinland
Sandqvists texter tillhör en modern pjästradition som småningom uppstått under 2000-talet.
Det handlar om en fortsättning på teaterns postdramatiska revolution, en del av den nya scenkonsten som tagit starka intryck från just dans men också från bildkonst och performance och konstinstallation.
Den traditionen ser man inte mycket av på de finlandssvenska teaterinstitutionerna, därför finns Sandqvists teaterhem i första hand på andra håll. Då jag ber honom nämna finländska dramatiker som han känner en gemenskap med, räknar han upp namn som Pipsa Lonka och E.L. Karhu.
– De arbetar också med att förnya pjäsformen, samtidigt som de har en relation till dramatikens tradition strävar de efter att förnya teatern genom att skriva dramatik.
– När man skriver dramatik inom marginalen blir det också lätt att experimentera, för att man där har så mycket frihet. Det är förstås svårt också, för man känner sig ganska osynlig. Så då är det viktigt att det finns andra som gör lite samma saker och jobbar kompromisslöst för att hitta fram.
Att skriva på svenska är ett medvetet val
Att Otto Sandqvist känner sig mera hemma i finskspråkiga sammanhang, har också att göra med utbildningen. Konstakademins dramaturgilinje är en finskspråkig utbildning, så gott som alla studerande skriver på finska.
Ändå har han valt att skriva på svenska, trots att hans pjäser inte väcker något stort intresse på svenskt håll.
– Jag tror det här att skriva på svenska i grund och botten handlar om något rätt intuitivt och impulsivt emotionellt. Det bara känns som att det är så här jag vill göra.
– Men jag arbetar som dramaturg och dramatiker både på finska och svenska, så jag funderar inte jättemycket på om det uttryckligen bland de svenskspråkiga institutionerna finns intresse för mina texter. Det viktigaste har hittills varit konstnärlig integritet och frihet.
Banaliteter är lättare att skriva på engelska
När jag läser Sandqvists nya pjäs, kommer jag spontant att tänka på filmregissören David Lynch drömlogik och drömlika stämningar, med abrupta hopp som kommer från ingenstans men ändå på något plan är logiska.
– Just med den här pjäsen har jag inte tänkt på Lynch, säger han.
– Men visst har han tidigare varit någon slags referens, den där drömska logiken som blandas med något populärkulturellt och filmatiskt.
Just det ligger också bakom pjästextens plötsliga långa sekvenser på engelska.
– Det kommer från att jag har arbetat med en populärkulturell filmvärld. I den här pjäsen var jag också intresserad av att arbeta med ett väldigt banalt och konstaterande uttryck. Med engelskan som skrivspråk hittade jag helt nya sidor av mig själv, mycket njutningsfyllda banala sidor som jag på svenska aldrig skulle ha haft tillgång till.
– Det banala är ofta nära det komiska och det barnsliga men också det uppriktiga, ärliga och sorgliga. Och de nivåerna intresserade mig.
cowboy försvunnen får sin premiär på Viirus den 4e april, och spelas endast fram till den 18e.