Start

Mera samarbete mellan skola och polis behövs tror krisarbetare

Det satsas fortfarande för lite resurser på att identifiera barn och unga som mår så dåligt att de är beredda att ta till drastiska åtgärder. Det tycker krisarbetare Ancha Kjerulf efter att en 12-åring sköt ihjäl en klasskamrat och skadade två.

Krisarbetaren Ancha Kjerulf
Krisarbetaren Ancha Kjerulf. Bild: Anna Ruda / Yle

Att barn och unga mår dåligt är ingen nyhet. Det är ett faktum som lyfts fram av många instanser som jobbar med unga redan länge. Men arbetet går för långsamt, tycker Kjerulf.

– Då man tänker på hur länge det här har lyfts upp av skolfolk, psykiatrin och mentalvården och många instanser så tycker jag att arbetet går för långsamt och det satsas för lite.

Kjerulf efterlyseser också ett mer utvecklat samarbete mellan olika instanser.

– I Vasa har vi ankarverksamheten som polisen leder tillsammans med socialarbetare och andra sakkunniga. De är nya former av samarbete mellan skola och polisväsende. Skolvärlden är en del av samhället mer än någonsin förr. Nätbaserad mobbning ökar och har ökat kraftigt sedan pandemin.

Kjerulf tror också att tröskeln för att kalla in polisen till skolan kunde vara lägre till exempel när det gäller aggressiva barn och svåra mobbningsfall.

– Jag förstår att det är en tröskel för lärare att tillkalla polis. Men vi måste samtala om det, samarbeta kring det och utveckla nya metoder och ta den hjälp som finns.

Kjerulf poöngterar också vikten av samarbetet mellan skolan och hemmet.

– Skolan har en viktig roll men grunden i hela det här borde vara föräldraskapet och samarbetet mellan skola, daghem, förskola, hela vägen. Det går inte längre bara med lärare och kuratorer. Det börjar vara så tufft klimat i skolorna och deras uppgift (lärare och kuratorernas) är på ett annat plan.

Hur ska man då prata med barn om det här som hänt?

– Även små barn uppfattar att någonting hemskt har hänt och barn i skolåldern har mobiler så vi kan inte skydda dem från verkligheten. Man behöver kanske inte själv föra det på tal men man kan fråga om barnet hört att det har hänt en sådan här otrevlig sak, det kan också vara en öppning. Och sedan svara på deras frågor. Och när de inte längre frågar låtar man dem vara ifred, det kan komma frågor efter någon vecka eller månad. De tänker mera än vad vuxna ens kan förstå, men barn kan inte verbalisera och därför blir de kanske ganska tysta.

Finns det någonting man inte ska säga åt barn?

– Man ska inte säga någonting som skrämmer upp ett barn. Vuxnas roll är att vara trygga och lugna och svara på frågor, men framförallt vara närvarande. Nu ska man kanske lägga åt sidan sina egna fritidsintressen denna vecka om man har ett barn som är oroligt. Var hemma och gör allt möjligt tillsammans men undvik också att titta för mycket på nyheter. Vuxna kan titta på nyheter då barnen har gått och lagt sig.

Hur ska vi vuxna då hålla modet uppe?

– Vi vuxna kan ha ett längre perspektiv så vi har ett annat förhållningssätt. Historien har lärt oss att tyvärr händer det saker. Vi ska låta oss diskutera med varandra på arbetsplatser men påminna varandra om vikten av att nu framförallt ta hand om barn och unga i familjerna och skolorna. Barn drabbas också så olika beroende på vad de har i sitt bagage. Det är ett kollektivt ansvar. Det är kollektivet som för oss framåt.