Plötsligt ligger de där framför honom, gömda i det höga gräset: två alldeles nyfödda älgkalvar.
Naturfilmaren Atte Henriksson ser sig omkring efter deras mamma. Älgkon syns inte till, men från en jättelik videbuske hörs hennes frustanden. Han har hamnat mellan kon och kalvarna.
– Hoppas den inte attackerar, det var den första tanken, minns Henriksson nu.
Han hade ryggen full av tung kamerautrustning och började sakta backa bakåt. En älgko som försvarar sina kalvar sparkar med frambenen och siktar på hjärtat med sina vassa klövar. Det ville Henriksson inte vara med om.
Han hade hört om två älgforskare som hamnat på sjukhus några år tidigare, efter att av misstag ha kommit för nära. Det var på samma ställe på de estniska slätterna som Henriksson nu befann sig.
– Det började braka till riktigt ordentligt i videbusken men jag såg inget.
Så började ljudet försvinna och Henriksson förstod att älgkon var på väg bort.
– Då ändrade sinnesstämningen till ”oj nej, nu överger den sina kalvar, nu förstörde jag det här”.
Mentalt var det ännu värre än osäkerheten han hade känt för sin egen del.
– För det är ju det sista, jag vill ju inte störa något djur överhuvudtaget. Jag vet ju att för att göra det här jobbet så måste man störa dem lite. Men man vill ju absolut inte göra något illa.
Henriksson fortsatte med att sakta backa bakåt i det höga gräset på slätten, så långt han kunde komma utan att tappa stället där älgkalvarna låg med blicken.
– Vilket i det där landskapet kanske var en och en halv kilometer. Så satt jag där med kikare och väntade i flera timmar på att mamman skulle komma tillbaka så att jag kunde vara säker på att den faktiskt kom.
Och det gjorde den. Allt slutade bra.
– Det här var kanske den värsta situationen jag varit med om som naturfilmare, på två plan.
Här under kan du se bilder av Henriksson på filmuppdrag. De flesta av bilderna i galleriet är tagna i Estland. Tryck på bilderna för att se dem som större.
Ambition och tålamod
För det mesta är naturfilmarens vardag inte riktigt så dramatisk. Mycket handlar om att försöka göra sig så osynlig som möjligt och vänta. Och vänta. Och vänta.
– Det kan vara att jag i tio dagar försöker få en bildsekvens. Och när den används i en film så är den bara tio sekunder lång.
Ofta finns det en färdig beställning på hurdana klipp Henriksson ska filma. Det kan handla om att se sillgrissleungar hoppa ner från en gotländsk klippa i ett visst väder, eller havsörnar som sveper ner över små svenska skogsbäckar för att fånga vandringsfisk.
Just örnens fiskbuffé har Henriksson försökt få på bild i tre år, för den andra säsongen av den svenska naturdokumentärserien Fiskarnas rike med Martin Falklind.
Henriksson tycker om sitt jobb, är ambitiös och driven. Och tålmodig, helt klart.
– Det har varit minst 14 dygn under de här tre åren som jag bara har suttit och väntat. Det närmaste jag har kommit är att jag sett en örn komma ner till bäcken och ta en fisk. Men jag såg inte när den tog fisken för den var bakom en sten.
Henrikssons specialkunnande ligger i nordisk och baltisk natur. Han är inte specialist på något visst djur utan har filmat det mesta som rör sig i våra skogar. Om han måste välja så är korpen en favorit.
– Kråkfåglar tycker jag faktiskt jättemycket om. De är jättesmarta, och vänliga om man kommer nära.
Med på filmuppdrag sedan barnsben
Atte Henrikssons pappa Jan Henriksson började jobba som naturfilmare något år innan Atte föddes.
– Jag har varit med honom på alla världens olika filmresor och grejer ända sedan jag var barn. Vi var oftast hela familjen med. När han låg i ett gömsle någonstans så låg vi en halv kilometer bort i ett annat tält och väntade på att han skulle bli klar.
Ibland var de ute i flera dagar och någon gång var det kanske till och med en vecka.
Efter högstadiet började Henriksson studera film och ville också testa på andra slags projekt än naturfilm.
– Det var jätteviktigt för mig att försöka hitta jämnåriga som också tyckte om att göra film. Och det gav ju skolan.
Han drogs ändå mot naturfilmen. Slutarbetet blev en kortdokumentär om forskare som ringmärkte sillgrissleungar på Gotland. Han har filmat vid samma klippor också senare.
Älgfilm blev fyraårigt Estlandsprojekt
Efter skolan så hamnade Henriksson så småningom i Estland, via Joosep Matjus som han var bekant med. Matjus hade gjort några korta naturfilmer och ville göra en längre.
Filmen The Wind Sculpted Land gjordes som en del av Estlands 100-årsjubileum 2018. Det var i samband med de inspelningarna han stötte på älgkon och kalvarna i gräset.
Från början skulle Estlandsfilmen handla om just älgar. Inspirerade av Matjus älgviskande morfar ville de göra den ultimata älgfilmen. De hade en nästan obefintlig budget och bodde på en övergiven bondgård som de rustade upp under den lilla fritid de hade.
När de senare vann tävlingen om att få göra en dokumentär inför Estlands jubileumsår så utvidgades älgfilmen till att handla om den estniska naturen i stort.
– Vi ville visa de estniska landskapen. Jag hade en husbil som jag bodde i så då körde jag bara omkring i nästan ett år till de allra coolaste ställena i Estland och filmade varje dag. Det var nog fina tider.
Filmen The Wind Sculpted Land visades i alla biografer i hela Estland och vann flera pris, bland annat för bäst filmfotografi på naturfilmsfestivalen i Matsalu och på den estniska EFTA-galan. Filmen släpptes också i Finland, men det blev bara några visningar innan coronapandemin stängde ner allt i början av 2020.
Efter Estlandsepoken på fyra år flyttade Atte tillbaka till Finland. Han startade ett nytt företag tillsammans med Borgåbon Max Kujala som specialiserat sig på visuella lösningar för moderna naturfilmer.
Henriksson och Kujala har bland annat jobbat på naturfilmen Mitt Sverige, regisserad av Zoltan Török, som borde komma ut i år.
Under de senaste åren har han också jobbat med den redan nämnda serien Fiskarnas rike för SVT och i Ungern med Zoltan Töröks film om Europas sista vildhästar.
Även en del av materialet i vissa av naturdokumentärerna som visas under rubriken Den vida naturen är från Henrikssons kamera.
Gillar passionerade personligheter
Atte Henriksson är van med att sitta långa tider tyst och stilla i tält eller gömslen. Man kunde föreställa sig att han inte gillar andra människor, men det är precis tvärtom.
Henriksson har ofta valt att jobba tillsammans med någon. Efter långa tider ihop, ibland i svåra förhållanden, blir kollegorna som familj.
– Jag tycker inte riktigt om folkmassor, jag tycker om individer. Desto underligare människor, desto roligare. Jag tycker jättemycket om när folk har något de brinner för, det är roligt att tala med sådana.
Själv är han tekniskt lagd och har ganska mycket olika grunkor och mojänger. De behövs i jobbet.
– Det kan hända att jag blir jättepassionerad över en ny kamera eller drönare. Det kan vara vad som helst som jag upplever är ett verktyg för att uttrycka mig kreativt, säger Henriksson.
Henriksson kan vara borta sammanlagt över halva året hemifrån. Men när han blev pappa för ett och ett halv år sedan ville han vara mer hemma i Borgå. Därför passar de mer regelbundna arbetstiderna som videofilmare på Yle bra just nu.
Henriksson går i sin egen pappas fotspår på mer än ett sätt och tar med sig sonen ut i naturen. Om naturfilmande intresserar sonen när han blir lite äldre så får han gärna komma med på sådana utfärder också.