Kikki Danielsson är mest känd för sina många bidrag i Melodifestivalen och för sina insatser som dansbandsartist.
Hon sjunger också country och hennes liv är i sig som en countrylåt som hon berättar om i sin bok Du vet ingenting om mig och med albumet Ängel med sorgkant.
Som gäst i podden Hemma hos Strage återger hon hur familjen sprack när hon berättade att hon sett sin mamma till sängs med en annan man när pappan arbetade i skogen.
Uppväxtförhållandena var hårda, vinden ven genom det ruckel som familjen bodde i och mamman tvättade byk i diket.
Kikki Danielsson placerades i adoptivfamilj och när mamman i huset ordnade kalas så serverade hon ”läsk” blandat av smaksatt pulver och vatten. Hon skrev Zingo på en etikett och Kikki skämdes över att det inte var äkta läsk.
Strage ringar in hur Kikki Danielsson gett publiken både lättsamhet som dansbandssångerska och oerhörd sorglighet i sin countrymusik.
Hennes senaste album Ängel med sorgkant låter väldigt rotad i plats: ett nordiskt dragspelsfärgat uttryck tangerar dansbandssoundet.
Ett liv kan passeras utan att det levs
Kikki Danielsson
På albumets sista spår, Fem i tolv, sjunger hon om hur hon sent i livet återknyts med pappan, blir hans dotter igen och hur han fick ”mina rosor på väg mot din grav”.
Språket är okonstlat, enkelt nästan, och gör berättandet trovärdigt. Sådana texter faller lätt platt om det inte finns ett liv som bär upp dem, och det livet har Kikki Danielsson levt.
Ungefär samtidigt som jag fascineras av Kikki Danielssons såriga liv märker jag rubriker i pressen som yrvaket talar om att countryn igen trendar, tack vare att Beyoncé valt att ge sig i kast med stilen.
Cowboy Carter är som en westerncabaret
Beyoncé gör sällan dålig musik men hennes nya album skulle vara gyttjigt som Mississippifloden om det inte vore för hennes sång.
Knappt någon i branschen sjunger bättre än Beyoncé Knowles och det krävs nog något i stil med att surra sig fast i en mast som Odysseus gjorde för att inte låta sig förföras av vissa av de starka sångarrangemangen. Ändå känns helheten som att börja dricka i baren för att i slutet av kvällen sörpla i sig ur de där vattenbehållarna utanför saloonen som är till för hästarna.
Att albumet tidvis är uppbyggt som en radiosändning ger en plastig struktur trots att målet torde vara att återskapa den nostalgiska känslan när man skruvade efter sin favoritradiokanal i stugans dunkla sken.
I arrangemangen på själva låtarna hämtar Beyoncé och hennes superteam däremot in vissa snygga lösningar till genren.
Samarbetspartnerna hör till gräddan: Dolly Parton, Miley Cyrus, Willie Nelson, Post Malone och Linda Martell, den första afroamerikanska kvinnan som uppträtt på Grand Ole´Opry 1969.
Den stora frågan är varför Knowles plötsligt gör ett countryalbum och om det lever upp till anledningen till att jazzikonen Charlie Parker uppskattade country så högt: han uppmanade folk att lyssna till historierna countrysångarna berättar.
En countrylåt lever på storyn och därför har avtrycket av artister som Loretta Lynn, George Jones och Hank Williams fortfarande inte suddats ut.
Beyoncé kommer från Texas, ett av countryns säten. Hon har familjerötter i den kreolska kultur vars musik flätats samman med andra sound som färdades med människor till Amerika och blev kontinentens folkmusik.
Hennes uppväxt var inte fattig och söndrig som Kikki Danielssons, men trots att country och dansband traditionellt är arbetarklassmusik är det inte anledning nog att ifrågasätta om Beyoncé har någonting att tillföra countrygenren med sitt nya album.
Cowboy Carter har slagit strömningsrekord och i en genre som av hävd är exkluderande vit är det fint att Beyoncé krossar glastak. Hon är den första svarta kvinnan att toppa Billboards countrylista.
Svarta artister har sällan lyckats etablera sig. Charley Pride är kanske den största och han började ge ut skivor i slutet av 1960-talet. Att Linda Martell finns med på skivan öppnar upp förståelsen för countryns knepiga kanon.
Anledningen till att Kikki Danielsson ändå sopar golvet med Beyoncé som countryartist är att Cowboy Carter är som en cabaret, där typ alla countryklyschor ska få plats: från Ennio Morricone -stämningar till oerhörd gospel, till trista covers på Dolly Partons Jolene med en omskriven text som verkar handla om att maken Jay Z som varit otrogen ändå står bakom Queen Bey.
Jag blir matt av det fantasilösa valet att göra cover på the Beatles Blackbird.
Jag upplever inte en gång att Beyoncé väljer just countryn som genre för att sjunga ut sitt hjärta, så som hon gör i låtar som Halo eller Crazy in Love.
Cowboy Carter lider av samma problem som albumet Renaissance där Beyoncé nog creddade discogenren och gjorde en del snygga låtar, men utan att egentligen sätta sig själv på spel.
Kanske blottar rimmen på orden ”Texas” och ”Lexus” på första singeln Texas Hold 'Em hur svårt det är att föra samman två olika världar.
Lexusen kör sällan på några country roads, för det duger en folklig 242:a, en 99:a eller den El Camino som Bruce Springsteen har omdöme att färdas i, i låten Western Stars.
Kikki Danielsson däremot har en röst som skrövlats till av livet, hälsoproblem, spriten, och det är inte svårt att tro på henne när hon sjunger att ”inget får någonsin gå smidigt, man får ingenting för att man lidit”.
Country handlar om att våga stirra in i sina sår utan att vika undan, och här kommer jag att tänka på en annan texasbördig artist, Josh T. Pearson, som sjunger Honeymoon was great, I wish you were her, en utdragen, hjärtskärande historia om en man som gift sig och på bröllopsresan bekänner hur han älskar en annan.
Det är så man vill lägga sig ner och gråta.
Countryn är ingen trend trots att ”dom” vill att du ska tro det – några musiktips
Trots att det skapar en medial boost och ger rubriken är Beyoncés countrysläpp inte början på någon trend.
Redan i många år har nya, unga artister skrivit fantastiska album där också det manliga perspektivet kompletterats med variationer av berättelser.
I Tim Burtons film Mars Attacks! var det enda sättet att ta livet av utomjordingar att spela country åt dem. Då exploderade deras huvuden.
Om Beyoncé med sin makalösa röst ändå visat att country inte behöver vara så jävligt så följer här några tips på artister, som i bred tolkning är country, som du inte vill missa.
Hurray For The Riff Raff
Alynda Segarra kommer från det urbana Bronx, långt från de amerikanska slätterna och hens rötter är puertoricanska. Rösten är oerhört stark och mild samtidigt, texterna ofta politiska, queera och ändå starkt rotade i countrytraditionen.
Senaste släppet The Past is Still Alive spelades in precis efter hens pappas död och texterna handlar om tågresor, att snatta och att ha varit ett skitigt barn som har svårt att passa in i samhället.
”Garbage island fucking in the moonlight” är exempel på text som innebär perspektivskifte, detsamma gäller ”there's a war on people…there is fentanyl in everything”.
Tradition möter samtiden: I'm so happy we escaped from where we came.
Waxahatchee
Inte ren country men med en vibb av den amerikanska geografin, 60-tals skimmer, 90-tals indie och oemotståndliga melodier är Waxahatchee ett band som man inte vill leva utan. Katie Crutchfield har döpt bandet efter ett träsk i Alabama där hon växte upp.
Hennes röst vibrerar skört fram fina berättelser och musiksajten Pitchfork beskriver Crutchfields musik på färska albumet Tigers Blood som när någon känner en sten i sin sko och känner ett tvång att förmedla det så att också andra människor kan känna den.
Adrianne Lenker och Big Theif
Adrianne Lenker från bandet Big Thief är inblandad i den kanske mest anmärkningsvärda mixen av indie och country under de senaste åren.
Solosläppet Bright Future låter som en spontan inspelning i vardagsrummet (vilket inte är långt från sanningen) där Lenkers varma, egensinniga röst bjuder på den ena fantastiska låten efter den andra.
Här finns inga återanvända klyschor, bara det som hjärtat vill berätta. Kanske är det så bra eftersom skavanker får bli kvar i musiken?
Lucinda Williams och Angel Olsen
Jag ser Lucinda Williams album Car Wheels on a Gravel Road (1998) som en förebild för alla dessa album. Williams är starkt rotad i den amerikanska rocktraditionen, country och blues.
Hon håller inte tillbaka sin sydstatsaccent, berättar ur en kvinnas perspektiv och kombinerar dieseldoftande, dammig tuffhet med en oerhörd mängd ömhet.
Därför är det inte märkligt att ytterligare en av 2020-talets bästa americana-indie artister, Angel Olsen, gjorde en cover av Williams låt Greenville.
Olsen har talat om äktheten i Williams musik, något som var viktigt när hen kom ut som queer, hens föräldrar dog och hen skrev albumet Big Time.
Korrigering 12.04.24 9:21: Beyoncés discoalbum heter Renaissance, inte Lemonade som det ursprungligen stod i texten.