Framför mig sitter en 73-årig man i blå kavaj och ljusa boots. En actionregissör med starkt samhällsengagemang och lika starka åsikter.
John McTiernan är i Helsingfors för att gästa Night Visions-festivalen. Han är van vid intervjuer, tar god tid på sig innan han besvarar frågor med målande beskrivningar som han varvar med kraftfulla formuleringar om allt från politik och ekonomi till den seglivade superhjältetrenden.
Det är uppenbart att mycket hänt sedan han gav Pierce Brosnan hans första filmroll, gjorde Bruce Willis till actionstjärna och lekte med Arnold Schwarzeneggers image som den ultimata actionmannen.
Strider med stora filmbolag i samband med två filmprojekt ledde till att McTiernan 2003 vände Hollywood ryggen. Ett 10 månader långt fängelsestraff 2013 – efter att han ljugit för FBI i samband med en avlyssningshärva – fick honom att se på världen med nya ögon.
Men blicken har inte blivit mjukare – tvärtom. Om han gjorde film i dag skulle han fortfarande välja action som genre, men tematiken skulle av allt att döma vara mer politiskt färgad.
Die Hard blev lättsammare än tänkt
Även om McTiernan gärna talar om dagspolitik och filmens betydelse som konstform så måste man ändå börja med de kultklassiker som gör att han tjugo år efter sin aktiva karriär fortfarande blir inbjuden till festivaler världen över.
Festivaler där publiken aldrig tröttnar på att höra repliker som ”If it bleeds, you can kill it” och ”Yippi-Ki-Yay Motherfucker”.
Det intressanta är att även om Predator (1987) och Die Hard (1988) ansågs vara hårdkokt action på sin tid så kunde de ha blivit betydligt hårdare om inte den nya regissören krävt att få strö lite lättsam humor över sina hjältar.
– Jag ville egentligen inte göra Die Hard, de skickade manuset till mig fyra gånger innan jag gick med på ett möte, säger McTiernan som hade två invändningar mot texten. Den ena gällde hjälten, den andra skurken.
– Jag ville få in humor och glädje i en story som kändes både mörk och hatfull, berättar regissören som försåg polisen John McClain (Bruce Willis) med humor och en mänsklig sidekick i form av chauffören Argyle (De'voreaux White).
Och hotbilden – den förskjöts från renodlad terrorism till att handla om ett rån.
Av bara farten skapade McTiernan en klassiker i en genre han egentligen aldrig aktivt valt. Det bara råkade vara ett actionprojekt som först landade i hans famn när han efter studierna vid prestigefyllda Juilliard övergav teaterplanerna till förmån för film.
I dag verkar han måttligt imponerad av det moderna actionutbudet.
– Många av filmerna är fyllda med toxisk maskulinitet, elakheter och ilska. De saknar humor, njutning och underhållningsvärde. Såvida du inte är en arg och vilsen 13-åring som gillar att se människor göra varandra illa, säger McTiernan.
Även om vi inte talar om unga som mår så illa att de själva tillgriper våld så glider diskussionen ändå automatiskt in på frågor kring etik och moral.
– Varje film är som en röntgenbild av regissörens själ. En film omfattar så många beslut som sträcker sig över en så lång tid att du inte kan fejka något, säger McTiernan.
Han berättar att han inte gillade den ilska som lyste igenom i Oliver Stones första långfilm The Hand (1975) – eller det våld som genomsyrade Eli Roths skräckfilm Hostel (2005) som han ombads ta en titt på när den klipptes.
– Filmer är större än livet! De är enorma, sociala institutioner. De betyder något och är ofta större än sin upphovsman.
– Du behöver inte ta på dig bördan att fixa världen, men du borde åtminstone låta bli att förgifta den. Det kan du nämligen lätt välja att göra.
Pengarna, politiken och presidentvalet
1990 gjorde John McTiernan den politiska thrillern The Hunt For Red October om en sovjetisk ubåtskapten som vill hoppa av till väst. Det var en av de sista kalla kriget-filmer som gjordes innan själva fonden för hela den genren förändrades.
McTiernan medger att han inte i det skedet kunde drömma om att världen skulle komma att se ut som den gör drygt trettio år senare.
– Jag trodde att vi skulle ha mer av Roosevelts hoppfulla syn på världen. En tro på att ondskan går att fixa bara det finns ett visst mått av uthållighet och utbildning. Att det skulle vara möjligt att steg för steg långsamt marschera mot en god framtid, säger McTiernan.
– Sedan 1980-talet har en tredjedel av all rikedom i USA flyttat till 1 procent av befolkningen – inkomstfördelningen ser ut som den gjorde 1912!
McTiernan blir påtagligt echaufferad när han talar om den ekonomiska polariseringen. Den har konsekvenser även för vilken typ av film som görs.
Eftersom det är rika organisationer som äger och styr filmstudiorna så är det inte helt oproblematiskt för dem att skildra rika hjältar.
– Men de skildrar sannerligen inte hjältar som är vare sig medelklass eller fattiga heller eftersom de uppfattas som provocerande. Så vad gör de? Jo, serverar två decennier av superhjältar!
– De måste undvika att uppröra sina ägare – vilket gör att de måste skapa filmer som blundar för en verklighet där de rika äger nästan allting, suckar regissören som anser att det här bidrar till att göra publiken avtrubbad.
– Många tyckte länge att jag var lite knäpp som talade om att det görs fascistiska filmer och nu är samma människor chockade över insikten om att 25 till 30 procent av den amerikanska befolkningen är beredd att bereda väg för en fascistisk regim. Kanske redan i år.
Det är uppenbart att regissören som talat sig varm för större lätthet inom ramen för actiongenren inte tar så lätt på världsläget. Men när vi närmar oss slutet på vårt samtal har han hittat tillbaka till tron på både framtiden och filmens betydelse som konstform.
– Det här med att berätta historier har alltid utgjort grunden för all utbildning. De är så vi apor har utvecklats, ler han och låter tanken löpa vidare till vikten av fantasi.
– Speciellt i sociala sammanhang kan ingenting ske förrän någon först föreställt sig detta något. Vi är inte bara underhållare, säger regissören för att ytterligare understryka fantasins betydelse.
Så kan man säga att en bra story – en bra film – kan förändra världen?
– Oh, fuck – yes!