Start

Konstrecension: Queer är det nya svarta på en något svagare konstbiennal i Venedig

På Venedigbiennalen flyttar marginalerna in i mitten när queer, ursprungsfolk och Den globala södern får särskild uppmärksamhet. ”La Biennale di Venezia” är alla konstbiennalers moder och har återkommit med få uppehåll vartannat år sedan 1898.

Ingången till huvudutsällningen på konstbiennalen i Venedig 2024.
Den 60:e Venedigbiennalen har öppnat, med huvudutställningarna "Foreigners Everywhere" sammanställda av brasilianske Adriano Pedrosa. På bilden den amerikanska paviljongen. Bild: Toniolo/AGF/Shutterstock/All Over Press

Venedig är en stad av vatten, och köer. Liksom vattennivån i Venedigs kanaler varierar med årstiden, svämmar köerna över vartannat år när det är konstbiennal.

Du vet inte alltid om det är värt besväret att stå i en kö. Det slår åt båda hållen i Venedig i år.

Jeffrey Gibsons konstverk utställda i hall på konstbiennlaen i Venedig.
Jeffrey Gibsons verk i USA:s paviljong förenar färgstark tradition med geometrisk abstraktion. Han är Mississippi Choctaw- och Cherokee-indian och den första konstnär från ursprungsbefolkningen att representera USA med en soloföreställning i Venedig. Bild: Pontus Kyander

Bland annat består biennalen av två stora huvudutställningar: Den ena i den flera kilometer långa gamla repslagarbanan i Arsenale och den andra i biennalparken Giardinis huvudpaviljong.

Uppdraget att ställa samman dem har brasilianen Adriano Pedrosa haft, och han gör det under titeln ”Foreigners Everywhere”, Främlingar överallt.

Fokus på marginalisering

Mer exakt kretsar huvudutställningarna kring marginalisering: marginaliseringen av den globala södern i förhållande till det norra halvklotet, den sexuella marginaliseringen av queerkulturer, samt marginaliseringen av världens ursprungsfolk.

Om du är passionerat intresserad av queerkultur, ursprungsfolk och identitetsfrågor kan du ha utbyte av Pedrosas massiva uppbåd av konstnärer som du förmodligen inte sett tidigare.

Men det är också en monoton och tungfotad manifestation, som en orkester ledd av en tondöv dirigent.

Det blir på samma gång spretigt och ensartat, budskapen hamras in utan mycket till variation, rumslig rytm eller någon gnutta humor.

Här är queer det nya svarta, men med marginalerna i mitten riskerar helheten att bli marginell, och så sker tyvärr i Pedrosas utställningshelhet.

Bild på Willem de Koonings skulptur på konstbiennalen i Venedig.
Den abstrakta expressionisten Willem de Kooning inspirerades under sina vistelser i Italien till såväl nya målningar som skulpturer. Bild: Pontus Kyander

Behållningen är istället flera av de nationella paviljongerna, av vilka många – men långt från alla – finns i biennalparken Giardini.

Även här är ursprungsfolk och minoritetsperspektiv närvarande, som i den amerikanska paviljongens färgstarka arbeten av Jeffrey Gibson, som är den första från ursprungsbefolkningen i USA med en soloföreställning på USA:s paviljong i Venedig.

Eller i den danska, där fotografen Inuuteq Storch från Grönland för första gången ger rum för en konstnär från lilliputlandets gigantiska före detta koloni.

I den nordiska paviljongen undersöker Lap-See Lam sin kinesisk-svenska identitet, medan årets Guldlejon för bästa nationella paviljong gavs till Archie Moore från Australien, som utforskat sitt eget aboriginska familjeträd 65 000 år bakåt.

Paviljong som öppnar efter att israeliska gisslan släppts

Dagspolitiken är också närvarande. Ukraina uppmärksammas i två verkligt fina utställningar i den österrikiska respektive den polska paviljongen samt i ett par utställningar på andra håll.

Utanför den stängda israeliska paviljongen står tungt beväpnade carabinieri; paviljongen öppnar bara om det blivit eldupphör i Gaza och den israeliska gisslan släppts fria.

Egyptens paviljong hör till de bästa.

Wael Shawkys stiliserade Drama 1882 gör allt köande värt besväret med sin opera om hur Europas koloniala stormakter krossar Egyptens relativa oberoende vid 1800-talets slut.

Alldeles intill kan man utan några köer alls tas sig in i Rumäniens paviljong, som i vanlig ordning hör till de bästa, med stora muralmålningar av Serban Savu som kretsar kring att göra ingenting särskilt, men med ett stort, luftigt anslag.

Muralmålningar i Rumäniens paviljong på konstbiennalen i Venedig.
I en myllrande och identitetspolitisk Venedigbiennal utgör rumänen Serban Savus stora muralmålningar om människor mellan vila och arbete en välgörande kontrast. Bild: Pontus Kyander

Bland kanalerna och prången i staden har institutionerna satsat stort i vanlig ordning.

Nu kan du få bättre inblick i New York-skolans Willem de Kooning (1904–1997) och hans många av Italien inspirerade målningar och skulpturer på Accademia, med Jim Dine (fortfarande aktiv, 92 år gammal!) alldeles runt hörnet, eller fransmannen Jean Cocteaus (1889–1963) poetiska och av surrealismen färgade arbeten på Peggy Guggenheim-samlingen ett stenkast därifrån.

Du har även fransmannen Pierre Huyghes sciencefictionartade och posthumana jätteinstallation på Punta della Dogana och amerikanska målaren Julie Mehretu på Palazzo Grassi.

Men på deras bekostnad skulle jag lyfta fram en fantastisk koreansk modernist, Yoo Youngkuk (1916–2002) på Fondazione Querini Stampalia, vars färgstarka, organiska färglandskap är gripande.

Den utställningen och schweizaren Christoph Büchels förvandling av Fondazione Pradas stora palats till en gigantisk, myllrande loppmarknad, det är mina verkliga behållningar från en i år svagare helhet än vanligt i Venedig.

60. Biennale Arte di Venezia, 20.4-24.11 2024. Huvudutställningar: Foreigners Everywhere, curator Adriano Pedroso & Nationella paviljonger och utställningar i hela Venedig.

25.4.2024 kl. 9:52 Korrigering: Jeffrey Gibson är den första konstnären från ursprungsbefolkningen i USA med en soloutställning på konstbiennalen i Venedig, och inte den första konstnär någonsin från ursprungsbefolkningen i USA som representeras på biennalen. År 1932 var första gången dylik konst representerades på biennalen på USA:s paviljong.