En dag under slutet av min studietid frågade min professor i litteratur om jag vill göra litteraturkritik för radio. Jag frågade om man får pengar och det trodde han. Jag svarade ja eftersom jag tänkte att det vore skönt med omväxling till städjobben.
Mitt första uppdrag var Monika Fagerholms Diva, året var 1998. Programmet hette Rapido och recensionen skulle vara tre minuter lång. Jag fick flera uppdrag, men insåg snabbt att det var ett jobb jag inte klarade av. Min respekt för kritikerjobbet växte snabbt.
Jag hade många fel, mitt första var kanske att jag hade förälskat mig i litteraturteori och med nyvunnen kunskap ville visa alla vad jag kunde, speciellt andra litteraturvetare.
Lärdomen jag tog med mig är att en kritiker bör ha så pass gott självförtroende att hon förstår att skriva för publiken, inte för övriga kritiker eller sin professor.
Fel nummer två var att jag på den tiden närde författardrömmar.
Var jag stundvis onödigt kritisk för att jag eventuellt var avundsjuk på alla de som kommit till skott? På dem som tämjt sina inre demoner och vågat sända sina konstnärliga yttringar ut i världen? Jag trodde inte det, men redan att tanken dykt upp fick mig att inse mina begränsningar.
Och sen det största problemet. Jag vill verkligen, verkligen inte såra någon. Men jag kan inte inte tänka på författaren jag ska recensera. Överempatisk kritik gör ingen nytta.
Vi vill inte ha en situation där den finlandssvenska litteraturen inte håller måttet för att alla går med på att låtsas att kejsaren har kläder
All litteratur som skrivs är inte bra och att visa på bristerna är att göra litteraturen en tjänst. Det är att ta både texten och författaren på allvar. Men kritisk kritik kommer ändå att såra de flesta författare.
Jag vill inte göra det, åtminstone inte offentligt. Det skulle för mig kännas som att dra ned byxorna på någon som redan klätt av sig en gång. Men vi vill inte ha en situation där den finlandssvenska litteraturen inte håller måttet för att alla går med på att låtsas att kejsaren har kläder.
En bra kritiker måste älska litteraturen mer än människan. Skriva utan att tänka på vem som läser kritiken eller hur den läses. Eller jo tänka på den vanliga läsaren, en som inte nödvändigtvis är litteraturvetare men nog en habil läsare.
Jag älskar litteraturkritikern som går med på att stundvis vara avskydd, som bryr sig mer om texten än att det eventuellt blir dålig stämning på nästa fest.
Som ung studerande stod det klart att jag har lättare med monotonin i att städa varuhus på natten eller båthytter på dagen, än att agera kritiker i vår lilla ankdamm. Jag lyfter på min städvippa för alla er som trots allt skriver kritik. Tack.
