Förr ordnades förstamajmarscher också på mindre orter: ”I dag ser många arbetarnas rättigheter som en självklarhet”

Första maj har varit och är en viktig dag för arbetarrörelsen. Numera är demonstrationerna och marscherna kring första maj ovanligare i Västnyland, men förut samlades arbetarna under den röda fanan.

Arbetarnas valborgsmarsch 1972. Sex personer i förgrunden går med en banderoll.
Fackföreningarna och arbetarrörelsen brukar demonstrera på första maj. (Arkivbild) Bild: Helsingfors stadsmuseum/Rista Simo/CC BY 4.0

Att arbetarna och fackföreningarna valde just första maj till sin dag för oss rätt långt bak i historien till år 1886 och Haymarket i Chicago. Det var en stad med en stor mångkulturell och mångnationell arbetarbefolkning.

– Det var så att arbetarna beslutade sig för att demonstrera för arbetarnas rättigheter. Det möttes med brutalt polisvåld och det blev en formidabel slakt, säger historikern och forskaren Matias Kaihovirta från Karis.

Redan på 1890-talet firades första maj som arbetarnas dag i Finland

Redan några år senare, 1889, grundades socialistinternationalen.

– Då bestämde man att första maj ska bli arbetarnas dag till minne av Haymarketmassakern.

Några år efter det började bokarbetarnas förbund, alltså de första fackliga organisationerna som finns i Finland, fira första maj som arbetarnas dag.

– Snabbt sprids firandet av första maj i arbetarkretsar runt om i Finland. Fackförbunden och arbetarrörelsen har i alla tider organiserat demonstrationer och marscher på första maj.

Folk marscherar med flaggor.
Det ordnas demonstrationer på första maj i större städer i Finland. Bilden är från år 2022. Bild: Sakari Piippo / Yle

Numera är det mera ovanligt med marscher och demonstrationer på mindre orter. Tidigare var de mycket vanliga.

– Till exempel i Pojo fanns det väldigt mycket arbetare och här började en arbetarrörelse redan år 1906. Efter storstrejken började man med förstamajmarscher, men de var ju inte lovliga på den tiden.

Brukspatronen Hjalmar Linder i Svartå, som sägs har varit arbetarvänlig, förstod sig inte alls på arbetarnas krav att få marschera. Första maj var en vanlig arbetsdag.

– Han sa att då ska sågen gå. Att den som går för att marschera så går för gott härifrån.

På den tiden och senare marscherade man till exempel från Svartå till Karis.

– Frågan är att vem skulle göra sådant i dag. Alltså att gå med banderoller och vad de nu sen hade med sig, kanske en hornorkester, småler Kaihovirta.

Helgdag sedan 1945

I Finland blev första maj en helgdag strax efter freden år 1944.

– Det var när vänstern kom tillbaka till politiken med kraft. En av de första saker som instiftades var att första maj ska bli en ledig dag. Arbetarnas dag. Det här skedde från och med 1945.

Man med mörkt skägg i grå tröja.
Matias Kaihovirta är historiker och forskare. Bild: Yle / Christoffer Westerlund

I Västnyland ordnades det demonstrationer väldigt länge.

– Vissa år var de riktigt stora, som 1917, alltså revolutionsåret. Men, marscherna var stora också på 1950-talet då det var politiska och fackliga konflikter i samhället, säger Kaihovirta och konstaterar att på 1970-talet var det något slags kulmination.

Efter det har marschivern avtagit, åtminstone i Västnyland.

– I större städer samlar demonstrationstågen många människor, också yngre människor, fast allt flera inte är aktiva inom fackföreningarna.

Vad beror det på att människor inte längre lika aktivt engagerar sig i fackföreningarnas verksamhet?

– Det kan bero på till exempel arbetslöshetskassorna som har många medlemmar och man kanske inte ser att det är då vettigt att tillhöra en fackförening. Man ser kanske inget värde i det

Kaihovirta konstaterar att engagemanget i fackföreningar successivt minskat under de senaste tiotals åren.

– Det är väl så att facken helt enkelt inte tilltalar med sin verksamhet. Det är överlag så är att föreningsengagemanget är ganska svagt och det minskar hela tiden.

Han poängterar att det minskade intresset gäller alla föreningar.

Viktigt att framhålla arbetarnas rättigheter

På frågan om demonstrationer och marscher på första maj fortsättningsvis är aktuella i Finland, svarar Matias Kaihovirta efter en kort tankestund så här:

– Jag är kanske inte rätt man att svara på det här, men historiskt sett har det varit förstås viktigt att framhålla löntagarnas och arbetarnas rättigheter.

I dag kanske det inte är så, eftersom många ser arbetarnas rättigheter som en självklarhet.

– Men, säger han, med tanke på de strejker som nu har varit också i vår, så kan jag tänka mig att arbetarrörelsen och vänstern ser det viktigt att framhäva arbetarnas rättigheter. Så visst finns det en liten plats för det.

Folkets hus i Karis.
Folkets hus i Karis har varit en samlingsplats för vänstern och arbetarrörelsen. (Arkivbild) Bild: Yle/Marica Hildén

Att Matias Kaihovirta valde att forska i just arbetarrörelsens historia har delvis att göra hans familjebakgrund.

– Det är många stigar som har lett mig dit förstås, men framförallt var det nog mitt intresse för inbördeskrigets historia i unga åldrar. Sen småningom så ledde det mig till att börja studera den här röda sidan mer ingående, säger han.