Trots att Antonia Hintze alltid varit medveten om den frivilliga brandkårens verksamhet och dessutom alltid bott förhållandevis nära stationen, kände hon sig aldrig särskilt lockad att gå med. När hon slutligen gjorde det var det på grund av slumpen.
– Jag var på kaffe med en kompis, som hade varit med redan länge. Han bad mig komma med och titta på kårens alarmberedskapsövningar, berättar hon.
När paret anlände till depån tyckte kårchef Jens Tegengren att Hintze gått kunde testa på det hela, då hon en gång var på plats.
– Vi åkte till simhallen för att träna nedfirning. Jag har lite höjdskräck så visst kändes det spännande. Men jag utgick från att det här är något jag aldrig mer får göra, så jag testar, berättar Hintze.
Hon överrumplades fullständigt av upplevelsen
– Känslan när jag drog på mig stövlarna, gemenskapen och så förstås de stora bilarna – det var det bästa någonsin!
Efter det var Antonia Hintze fast.
Ville lära sig allt
Till en början fick Hintze jobba för att lära sig grunderna i verksamheten. Hon tränade också extra med de yngre in kåren.
– Det räckte inte med en gång i veckan för mig. Jag ville veta och kunna allt. Så jag ställde mig i bakgrunden då juniorerna tränade för att lära mig mer, berättar hon.
Men Hintze kände att hon ville lära sig ännu mer.
– Jag ville kunna gå upp på taket under släckning, jag ville få gå in i ett brinnande hus. Det finns mycket man kan göra, också utan utbildningen, men jag kände att jag vill kunna vara med fullt ut, berättar hon.
Då var rökdykarutbildningen följande steg.
Men kraven för en rökdykare är också strängare. Eftersom det krävs fysisk styrka, började Hintze styrketräna.
– Jag var seg men inte särskilt stark, fysiskt, säger hon.
Tränandet gav ändå resultat. Hintze klarade de fysiska testerna och antogs till utbildningen.
– Jag var så otroligt glad och stolt, berättar hon. Jag hade jobbat jättelänge för det.
I dag är Antonia Hintze Grankulla FBK:s första och hittills enda kvinnliga rökdykare.
Stöter ibland på fördomar
Förutom att man ska uppfylla de fysiska kraven, så gäller det som kvinna att också kunna stå på sig bland kollegorna. Hintze berättar att hon ibland stött på de som tycker att kvinnor inte riktigt hör hemma i FBK, eller de som anser att kvinnor inte är lika starka som män.
– Och de har helt rätt – vi är inte lika starka. Men man behöver inte vara starkast. Med lite jävlar anamma kommer man långt, säger Hintze.
Själv hoppas hon inspirera unga tjejer att gå med i den frivilliga brandkåren och till och med gå hela vägen och bli legitimerade rökdykare.
”Herregud, det är vår station som brinner”
Sin första utryckning minns Antonia Hintze inte, men den mest minnesvärda och dramatiska var när Grankulla FBK:s depå brann ner.
– Larmet kom halv ett på natten och jag blev förvånad då jag såg att det var vår adress. Men jag tänkte att det säkert är fråga om stationsberedskap, berättar hon.
Stationsberedskap innebär att manskapet kallas till depån för att sitta i bilen redo att rycka ut för ett större uppdrag med andra kårer i samma område.
Då Hintze körde genom ett vintrigt Grankulla mot depån, lyste himlen orange, vilket kändes konstigt. Men hon tänkte att staden kanske hade installerat nya gatulampor.
Väl framme vid stationen, såg hon lågorna slå ut genom fönstren.
– Herregud, tänkte hon, det är vår station som brinner!
Sen slog ryggmärgsreflexen in.
HIntze var en av de första på plats under den dramatiska natten. Efter ett snabbt klädbyte kördes bilarna ut och släckningsarbetet kunde inledas.
– Vi höll på i flera timmar. Själva arbetet var en rutinsläckning, man kunde inte tänka mer på det än så. Det var först när allt hade slocknat som jag insåg att vårt andra hem hade förstörts. Det kändes hemskt, berättar hon.
Lyckligtvis förstördes bara en del av Grankulla FBK:s depå. Själva bilgaraget hölls intakt. Brandorsaken visade sig senare vara ett elfel som antänt ena gaveln av byggnaden. Men alla personalens utrymmen, duschar och ett lagerrum totalförstördes. Ett par år senare håller kåren ännu till i baracker i väntan på att renovering.
Vill vara så bra brandkårist som möjligt
Antonia Hintze har också övervägt möjligheten att utbilda sig till ordinarie brandman, men kraven är hårda.
– De fysiska testerna är jättesvåra och jag tror inte riktigt jag har det som krävs, berättar hon. Men jag vill vara en så bra frivillig brandkårist som möjligt, fortsätter hon.
