Solen skiner och Bamse (Rolf Lassgård) är på väg till den närbelägna ängen med hela familjen. Nu är det tid för mat, lek och umgänge. Nu ska alla ha roligt tillsammans.
Men säg det till Nalle-Maja (Judit Ekstedt Bådagård) där hon kommer traskande med sin snorkel och siktet inställt på en dag på stranden.
En besvikelse leder till en annan och av bara farten råkar hon dricka ur en farlig flaska hemma hos Skalman (Johan Ulveson) som råkat ta en tupplur just när hon tittar in och är törstig.
Vips krymper Nalle-Maja ungefär femton storlekar och kastas ut i en natur som plötsligt ter sig enorm. Och just när hon lärt känna ängens småkryp inser hon att Krösus Sork (Johan Rabaeus) är på väg att dra asfalt över hela den vackra grönskan.
Hur ska hon lyckas stoppa honom?
Klassiska ingredienser
Bamse och världens minsta äventyr är regisserad av Christian Ryltenius och ihopsatt av ingredienser som är välbekanta från barnkulturen – såväl visuellt som tematiskt.
Någonstans i grunden handlar det om relationen mellan barn och föräldrar, om barns besvikelser och vuxnas känslor.
Det handlar också om hur man uppnår resultat genom samarbete. Om att ens värde inte står i relation till ens storlek – och att man inte måste vara stor för att vara modig.
Visuellt är det tydliga bilder som gäller. När vacker natur ställs mot aggressiva grävskopor är det lätt att läsa in en miljöaspekt i det hela.
På ett liknande sätt förstår vi att alla insektarter har sin plats i naturen. Getingarna är visserligen vassa, myrorna ettriga och spindlarna lömska – men de förses med så gulliga yttre attribut att vi trots detta genast tar dem till våra hjärtan.
Och så har vi bilden av Krösus Sork som ensam simmar omkring i ett hav av pengar medan Bamse i symbolisk bemärkelse badar i en pool av gemenskap.
Det som irriterar är vissa logiska missar – som att det pappersflyg Nalle-Maja klänger sig fast vid kraschlandar och högljutt river upp sand och grus. Så låter det väl ändå inte på marknivå, hur liten man än är?
Lugnare och tamare
Där den förra filmen Bamse och vulkanön (2021) kunde ses som ett lapptäcke av genrehänvisningar – som den vuxna tittaren kunde roa sig med att plocka isär – så har den nya filmen helt klart det primära siktet inställt på de minsta.
Här finns färre farliga moment, lägre adrenalinhalt och ett långsammare tempo.
Samtidigt som jag tycker att det är fint att man inte alltid ger efter för inbillade krav på konstant action så är det synd att en del av lekfullheten verkar ha försvunnit i samma veva.
I och med att Lille Skutt och Skalman får mindre utrymme i berättelsen så innebär det automatiskt att Johan Glans och Johan Ulveson får mindre svängrum för den humor de så skickligt kan väva in i varje replik.
Rolf Lassgård är i lika fin form som i den förra filmen, men även han får mindre att spela med i detta nya äventyr.
Och i och med att grundstoryn är uppdelad på flera spår – Nalle-Maja måste bli stor igen och Krösus stoppas i tid – så blir den dramaturgiska bågen mindre stringent än då siktet är inställt på ett enda uppdrag.
Med detta sagt är Bamse och världens minsta äventyr ett tryggt val för hela familjen. Men den här vuxna tittaren njuter mest när Carl Bildt dyker upp som ”Generalsekreterare för förenade småkryp”.
Med några få repliker lyckas han med hjälp av manusförfattarna Johanna Bergenstråhle, Calle Marthin och Mikael Syrén skapa bilden av en politisk rörelse som snubblar på sin egen tandlöshet.
Eller för att citera generalsekreteraren själv: ”Insatsen med tyst diplomati har misslyckats. Ingen verkar höra vår tysta protest”.
