”Ja jaa, jag kan tydligen inte göra någonting rätt jag, kanske det är lika bra att jag lägger mig ner och dör på fläcken.”
Upp med handen alla ni som har en sådan släkting eller bekant.
Martyrerna kan vara både irriterande och löjeväckande, men fenomenet är värt att ta på allvar eftersom martyren själv knappast njuter av situationen, samtidigt som hens beteende kan ha trista konsekvenser för omgivningen.
Men hur ska man då göra ifall man har en martyr i närheten, går det någonsin att göra hen nöjd?
Och ifall man själv tenderar dra på sig offerkoftan lite väl ofta, vad ska man ta sig till då?
Det här hör du mera om i veckans poddavsnitt. Några av breven kan du läsa här.
Önskar att jag kunde diskutera med mamma utan att hon blev martyr
Min mamma är expert på martyrskapet. När jag har tagit upp negativa upplevelser från barndomen möts jag av ”Det där stämmer inte”.
När jag sedan ger exempel på upplevelserna svarar hon dramatiskt ”Ja jag har nog varit en sååå dålig mamma jag! Jag är tydligen helt värdelös.”
Jag söker ingen syndabock, bara förståelse. Klart jag förstår att hon har gjort så gott hon har kunnat men jag har behövt bearbeta vissa saker. Då skulle det underlätta att i alla fall inte bli ifrågasatt i mina upplevelser.
Vilsen 35 årig kvinna
Den otacksamma mamman
Min bekant är mamma till ett barn med specialbehov. Jag förstår verkligen att detta tär, men det är inte som att hon sitter ensam i en förortslägenhet med barnet. Stödnätverket är stort med mor/farföräldrar, vänner och personal som verkligen avlastar. Ja, en pappa finns också.
Hon verkar inte tacksam utan ser det nog som att det är självklart att andra ska ta över, när det ju är så tungt. I mina ögon en tvättäkta martyr.
Kanske skulle relationen till det här barnet gynnas av att de spenderade lite mer tid tillsammans. Barnet skulle då kanske vara tryggare med sin mor och allt skulle inte längre vara så tungt hela tiden.
Ställer inte upp längre 34 år
Martyren erkänner
Jag är en martyr. På grund av min partners sjukdom och mentala ohälsa har jag i praktiken ensam tagit hand om familj, barn och jobb.
Jag jobbar inom en bransch med snuttjobb, så det har varit tungt att jobba helt för mycket och samtidigt försöka vara närvarande, ge barnen en meningsfull uppväxt, och se efter hemmet.
Jag försöker låta bli att martyrera och stötta min partner som försöker ta sig i kragen, men längs vägen har jag blivit bitter. Det har gått så långt att jag inte ens vill ta emot hans hjälp, och tänker ”Visst kan jag fortsätta försörja dig också så här vid sidan om, I'm a supergirl, and supergirls don't cry.”
Jag vet faktiskt inte vad som skulle krävas för att jag skulle kunna bli av med martyrskapet, för det är inte roligt för någon av oss.
En martyrs bekännelser, runt 50
Terapin fick mig att sluta spela martyr
Min mormor spelade ständigt martyr, liksom min mamma, och under mina första tjugofem år gjorde nog jag det också.
Sen gick jag i terapi och efter att ha börjat sessionerna med inställningen ”Det är fel på alla andra och enbart mig det är synd om” avslutade jag den med en stor dos sund självkritik.
Senare insåg jag kopplingen mellan offermentalitet och martyrskap och anser nu att det gäller att själv välja om man vill vara lycklig - eller om man vill vara ett martyrande offer.
Håller helt med om att martyrskap är en härskarteknik och en fruktansvärd sak att utsätta sin familj för. Samtidigt mår de personerna nog själva inte heller speciellt bra.