Varje vaken stund känner Finn av könsdysforin, en slags ångest över att det biologiska könet och det upplevda könet inte stämmer överens.
– Det känns som om jag har iskall slime på hela kroppen och vad jag än gör så försvinner det inte. Jag försöker låtsas som om det inte finns där, men jag känner det varje sekund.
Finn var 11 år när han kände att det var något som inte stämde. I tonåren kom han över en artikel om transmän, en artikel som förändrade hans tillvaro. Äntligen fick han ord för den konstiga känsla han gått och burit på så länge. Han var inte den flicka han själv och hans omgivning trott att han var.
Efter den dagen ändrades hans stil. Han klippte av sitt långa hår och klädstilen blev mer maskulin.
– Till en början var det en känsla av lättnad då jag hittade min identitet som trans, berättar Finn.
Men efter ett tag, när det gick upp för honom hur jobbig process det är frågan om, började han må psykiskt dåligt.
Särskilt jobbigt blev det i de högre klasserna i grundskolan; att möta fördomsfulla tonåringar mitt i identitetsprocessen och sin egen tonårsprocess blev för mycket för Finn. Situationen blev så gott som outhärdlig.
Finn har försökt förklara för cis personer, alltså personer som känner att de har blivit tilldelade rätt kön vid födseln, hur han upplever dysforin, men de vill inte riktigt förstå vad det är frågan om.
Att inleda hormonbehandlingar och annan könsbekräftande vård kräver långa utredningar som han inte gett sig in på.
Finn har nyligen förnyat sitt pass. I det står hans gamla namn inskrivet eftersom han inte officiellt bytt sina förnamn. Han vill ännu fundera på vilka mellannamn han ska ha.
– Ärligt talat så bryr jag mig inte så mycket om vad det står i mitt pass. Det går jag ju inte omkring och visar upp åt var och en. Det viktiga är hur jag blir bemött. Att bli kallad pojke, son eller bror hjälper. Eller åtminstone gör det inte saken värre. Det ger ett litet hopp, en boost för livet, säger Finn.
Respekt och förståelse livsviktigt utöver medicin för transpersoner
Santtu Anckar från Regnbågsalliansen efterlyser en mer nyanserad bild av transpersoner. Alla transpersoner upplever till exempel inte könsdysfori.
Samhällets syn på transpersoner är ofta förknippad med kirurgi och hormonbehandlingar. Även om sådana behandlingar kan vara en del av många transpersoners resa, finns det mycket som kan göras långt innan dessa steg blir aktuella. En medicinsk behandling är en lång process som kräver åratal av utredningar.
– För det första skulle jag aldrig börja med att säga att det är frågan om en fas i den ungas liv och att det kan gå om. Det kan vara frågan om en känsla som går om eller förändras då den ungas identitet utvecklas, men det kan likväl vara en bestående känsla som den unga har, och då ser jag inget syfte med att säga så.
Att lyssna och bekräfta en ung transpersons erfarenheter är avgörande. Det kan innebära att ge utrymme för namnbyte, att använda önskade pronomen och att skapa en miljö där de kan utforska och uttrycka sin könsidentitet i trygghet.
Anckar betonar vikten av att inte göra antaganden om någons könsidentitet eller pronomen. Det skapar en mer inkluderande atmosfär där alla kan känna sig bekräftade och respekterade.
– Det är många som skriver ut sina pronomen i sina profiler på sociala medier. Mest för att normalisera att det inte bara är transpersoner som uttrycker sina pronomen, utan att det är någonting vi alla kan göra för att vi inte ska behöva anta varandras pronomen, förklarar Santtu Anckar.