Plötsligt ringer telefonen.
– Sorry, vi är lite sena. Både jag och Eddie har punktering på cykeln, säger en urskuldande Bernhard Forstén.
Tio minuter senare springer Forstén och Eddie Myrskog in i Centralparken i Helsingfors. Duon hör till teamet Bold Projects, som också består av Bruno och Mariana Mustelin samt Hanna Tikander.
Om en dryg månad ska kompisgänget ta bussen till Polen för att göra en etapp i projektet Karavanen till Ukraina, en välgörenhetsstafett som för en pinne från Helsingfors till Lviv för att samla in pengar för det krigshärjade landet.
Distansen som helhet mäter över 1 500 kilometer. Vissa team går, andra ror, en del springer. När Bold Projects fick höra om insamlingen var laget direkt med på noterna, och bad om att få löpa i stället för att gå för extra utmaning.
Sagt och – förhoppningsvis – snart gjort. Bold Projects del av stafettkakan är 365 kilometer, som ska springas utan uppehåll.
Planen i korthet: Teamet tar över stafettpinnen i Bialystok och inleder en roterande löpning – en springer 10 kilometer medan resten vilar i en husbil.
Tio kilometer löpning varvas alltså av vila i fyra mil, då ben och muskler stelnar. Sammanlagt ska varje medlem i teamet springa över 70 kilometer.
Mönstret fortsätter i cirka 48 timmar tills laget når fram till Krasnobrod.
– Det börjar alltid väldigt socialt, alla tycker ”vitsi det här är roligt”, skämtar och har sig. Men efter 20 timmar kommer det att vara en väldigt tyst husbil, säger Myrskog och skrattar:
– Stämningen kommer inte att vara dålig, men alla vill ladda batterierna, sova och ha egentid.
När kommer det att kännas som tyngst?
– Vi siktar på att springa varje mil på under en timme och efter det första dygnet kommer tidspressen att börja kännas, säger Forstén innan Myrskog fyller på:
– Efter den fjärde tian kommer tröttheten att vara som värst, då är ungefär hälften kvar och benen kommer att vara styva efter alla pauser. Det är svårt att pusha på med den känslan.
Femton timmar i buss med trötta och styva ben kan bli en upplevelse
Eddie Myrskog
Mycket kan gå fel.
Om en fem kilometer lång cykelfärd i Helsingfors kan bjuda på oförutsedda bekymmer är det inget mot vad som kan hända under åtta raka maraton på den polska landsbygden.
Benhinnor kan inflammeras, muskler kan överbelastas och stressfrakturer kan uppstå. Om en i teamet skadar sig betyder det fler kilometer för de fyra resterande. Om två kastar in handduken kan uppdraget bli övermäktigt.
– Med vilja kommer man alltid i mål. Man kan alltid pusha sig själv en tia till, och en till och en till, säger Myrskog, som litar på att det finns en väg framåt oavsett läge.
Efter utfört uppdrag väntar den stora belöningen: en bussfärd tillbaka till Finland, på sisådär 15 timmar.
– Det ser vi fram emot … hinner Myrskog säga innan han märker att Forstén stirrar på honom med uppspärrade ögon:
– Aj du ser fram emot det?
– Femton timmar i buss med trötta och styva ben kan bli en upplevelse.
Finns det någonting ni kommer att se fram emot att återvända till i Finland?
– Det är som lägernedstämdheten man haft i ungdomen: Det är skönt att komma hem, men en melankoli slår ner i vardagen. Man saknar att vara i gång hela tiden, säger Myrskog och fortsätter.
– Men första natten i egna lakan, utan att nån käbblar bredvid, den är jättefin.