I april går jag och mina kollegor och ser den första pressvisningen av Per Flys uppmärksammade film Hammarskjöld. Vi är tre taggade tittare som bestämt oss för att göra ett Kulturpoddenavsnitt om den mytomspunna fredspristagaren.
Vem var Dag Hammarskjöld och är storyn om honom relevant idag?
Efter filmen visar det sig att Marit Lindqvist blivit rörd av skildringen av en mans ensamhet medan Lasse Garoff är störd på att helheten känns självupptagen och pretto.
Själv har jag hänförts av den visuella biten, men skäms över att ha noll koll på Kongos historia.
När det flera veckor senare blir aktuellt att recensera filmen väljer jag att se den på nytt – och då påminns jag om hur ny information kan styra ens associationer i nya riktningar.
Den här gången vet jag mera om den historiska bakgrunden och personerna som skildras. Därtill har jag sett Bamse och världens minsta äventyr och genomlevt en Eurovisionsvecka som handlat om allt annat än musik.
Plötsligt tänker jag mindre på filmens snygga yta och poetiska finlir och betydligt mer på hur den landar i en tid av pågående krig, högljudd upprustning och tysta protester.
Den besvärliga hjältebilden
Filmens Hammarskjöld är en stram man med stor integritet och en till synes självklar auktoritet.
Det går inte att prata omkull honom och när Persbrandt spänner sin isblåa blick i kameran är det svårt att tänka sig att någon skulle våga ge sig in i närkamp med honom heller.
Persbrandt gör genomgående en stark tolkning av sin rollkaraktär, håller intensiteten vid liv i varje scen. Man förstår att detta är en man beredd att löpa linan ut för det han tror på.
Om jag inte visste att Hammarskjöld var diplomat kunde jag lätt föreställa mig att denne man likt en Gunvald eller Hamilton också kunde ha en fallenhet för mer handgripliga metoder.
Har det med Persbrandts image att göra? Eller med att filmer och serier om fredsmäklare och fredsbevarare oftast levereras insvepta i våld?
Det ligger visserligen i sakens natur att fredsmäklare kallas in först när krisen är ett faktum – men om ett rättsdrama kan funka utan att man ens visar själva brottet, så borde det gå att skildra en fredsprocess utan att vältra sig i skyttegravar.
Tittar man på fallet Hammarskjöld är det uppenbart att den kollektiva storyn om honom i dagens läge nästan uteslutande handlar om våldet i Kongo och hans död i en flygkrasch som av allt att döma var ett attentat.
Det är uppenbarligen lättare att sälja det narrativet än det som skildrar en diplomatisk begåvning som hittade fram till konstruktiva lösningar i ett flertal konflikter.
När styrkan avgör
Men hur är det då i verkligheten? Vilket narrativ dominerar när det gäller försöken att skapa en känsla av trygghet?
Finns det utrymme för berättelser om verbala humanister i en tid präglad av krig – även i Europa? Av hotet från allt våldsammare gäng? Av nyhetsbilder på politiker som skjuts ner på öppen gata?
Ropas det efter diplomatiska superhjältar? Eller talas det mer om att stärka armén för att säkra freden? Om ökade polisbefogenheter, bättre vapen, hårdare tag?
När jag ser den nya Bamsefilmen fastnar jag för scenen där Carl Bildt lånar sin röst åt generalsekreteraren för småkrypens FN. Här har rådet sammankallats för att lösa en konflikt som blossat upp.
Generalsekreteraren konstaterar att den tysta diplomatin inte haft någon effekt, nu gäller det att författa en stark resolution i frågan! Vilket Nalle-Maja inser att inte kommer att leda någonvart – nu krävs handling!
Medan jag ser filmen njuter jag av scenens verbala finurlighet, men efter det andra mötet med Hammarskjöld slår det mig att även detta Bamse-äventyr utmynnar i en fysisk kraftmätning.
Tänker på hur actionregissören John McTiernan nyligen konstaterade att filmvärlden inte längre vågar ta ställning via mänskliga hjältar, istället satsar man på superhjältar.
Tänker på hur man i inledningen till filmen om Dag Hammarskjöld kallar honom ”en diplomatins superhjälte” – bara för att sedan missa att skildra just den biten.
Tänker att det kanske kommer en tid mer lämpad för den versionen.
Hoppas att det gör det.