Hela 840 miljoner euro har skänkts till restaureringen av Notre-Dame. Bland donatorerna finns både privatpersoner och företag över hela världen.
Slutnotan för restaurationsarbetet beräknas bli 700 miljoner euro. Det innebär alltså ett överskott på 140 miljoner.
Vad överskottet ska användas till är frågan på Parisbornas läppar.
– Folk borde få rösta om hur överskottet på 140 miljoner euro ska fördelas, tycker läkarstudenten Kim Yong. Själv skulle hon rösta för en ungdomsgård inne i Paris centrum.
Skänkte fyrsiffrigt belopp
Grégoire som arbetar inom jordbruksbranschen har skänkt pengar till fonden som ansvarar för restaureringen av katedralen.
– Eftersom Notre-Dame är symbolen för den kristna tron borde den resterande summan gå till att rusta upp religiösa monument, tycker han.
Grégoire vill inte avslöja hur mycket pengar han donerat till restaureringen.
– Jag skrev en siffra framför tre nollor, säger han.
Motstånd mot president Macrons förslag
Inget är bestämt om vad överskottet ska användas till, men idéerna är många. En idé är att starta ett museum om Notre-Dames historia.
Många kritiker anser att då det redan finns 130 museer i Paris så behövs det inte ett till.
Ett kafé på katedralens tak, som Frankrikes president Macron föreslagit, har dock mött enormt motstånd. En religiös byggnad ska inte bli ett lustfyllt nöjespalats, lyder kritiken.
Att tänka på de fattiga är något som amerikanska skådespelerskan Pamela Anderson föreslagit på sociala medier.
Svensktalande studenten Léon är inne på samma spår som Pamela Anderson, och säger att människan är viktigare än ett monument.
– Nästan 10 miljoner personer i Frankrike lever under fattigdomsgränsen. Jag tycker att överskottet från Notre-Dame ska gå till att hjälpa de fattiga, säger han.
Första katastrofen på mer än 850 år
Cathédrale Notre-Dame de Paris, ”Vår frus katedral i Paris”, började byggas 1163 under kung Ludvig den VII:s regeringstid. Den tog runt 200 år att färdigställa.
Notre-Dame klassades som ett världsarv av Unesco 1991.
Den praktfulla katedralen har klarat sig utan större skador sedan den uppfördes – fram till den 15 april 2019 då den ödesdigra branden bröt ut.
Eldsvådan bekämpades av över 400 brandmän. Stora delar av taket förstördes, och det fanns farhågor om att hela katedralen skulle rasa. När den nästan 100 meter höga spiran smälte och rasade ned skrek folk av förskräckelse.
– Händelsen upplevdes som en katastrof, säger historieprofessor Mathieu Lours vid Sorbonne-universitet i Paris.
Glasmålningarna klarade sig – som genom ett under
Många företag med specialkunnande är inblandade i restaureringsarbetet. Isabelle Baudoin arbetar i sin ateljé i staden Saint-Maur 25 kilometer öster om Paris. Hennes företag Baudoin et Monique är är ett av fem företag som fått det delikata uppdraget att rengöra och återställa flera av glasmålningarna från Notre-Dame.
– Nästan alla vackra glasmålningar räddades dock som av ett under trots katastrofen, säger Isabelle Baudoin.
Ett par av fönstren tog dock skada av branden. De har dessutom nedsvärtats av vaxljus och besökarnas in- och utandningar under decenniernas förlopp. Arbetet har varit utmanande.
– Det var som att lägga pussel, fast med glasbitar. Där fick vi tänka till mer än en gång, beskriver Baudoin.
– Titta här. Den här lilla metallramen smälte delvis och förstörde glaset, säger Isabelle Baudoin och pekar på kanten. Hon har skaffat glas med små blåsor i för att bevara en känsla av att det är gammalt.
Baudoin berättar att de flesta av glasmålningarna nu har kommit upp i katedralen igen.
– När fönstren skulle in fick jag pilla med fingrarna i alla hörn och kanter. Det var ett precisionsarbete där det gällde millimetrar, berättar hon.
Fortfarande är Notre-Dame omgärdat av höga plank. Allmänheten får inte se glasmålningarna och det andra restaureringsarbetet förrän efter invigningsdagen den 8 december.
Författare följde restaureringen från sitt fönster
Författaren Birgitta Lindqvist bor cirka 200 meter från Notre-Dame. Hon såg katedralen brinna från sitt vardagsrum.
– Det mest imponerande har varit alla byggarbetare som rört sig på olika klätterställningar. De hade bland annat en korg med byggarbetare i och som slängde som en gunga, berättar hon.
Birgitta Lindqvist undrade hur arbetaren vågade hänga där.
– Han var på en helig plats, så han hade förmodligen beskydd ovanifrån.
– När den nya spiran med sin tupp på toppen kom på plats, kändes det som en befrielse, säger historieprofessor Mathieu Lours. Nu vet allmänheten att katastrofen är över, tillägger han.