”En ensamvarg. Originell. Bodde i ett hus som han långsamt lät förfalla.”
När Baba Lybeck berättar om sin pappa tecknas porträttet av en man som behövde hjälp, men som samtidigt var envis och fast besluten att leva enligt sina egna regler.
– Både min syster och min bror gjorde intrång i pappas privata sfär och det fick de betala hårt för: Han blev rasande och djupt förolämpad.
– Jag, som är yngst i syskonskaran, har aldrig försökt hjälpa honom. Mig och min familj tog han ännu den sista tiden emot med glädje. Det känns orättvist.
Baba Lybeck sommarpratar om känslan av maktlöshet när en närstående vägrar ta emot hjälp.
I relationen till pappan har ömkan och kärleken gått hand i hand.
– Hans vägran att ta emot vård var lamslående och jag kände mig fullständigt maktlös inför den. Till skillnad från mina syskon lät jag honom därför vara. Borde jag ha försökt få honom att besöka en terapeut? Skulle det till syvende och sist ha gjort någon skillnad?
– Om vi syskon hade tvingat honom att ta emot vård, skulle vi ha brutit mot hans självbestämmanderätt. Det hade varit fel. Eller?
Livsvärderingar grunden till en värdig död
Enligt Institutet för hälsa och välfärd (THL) är målet med vård i livets slutskede att värna om livskvaliteten och möjliggöra en värdig död: ”En person som närmar sig döden får vård och stöd med hänsyn till hens livsvärderingar och önskemål.”
– Så var fallet med min pappa. Men bilden av honom liggande under täckena i mörkret, liten och tunn, på hans födelsedag, har för evigt inpräntats i mitt minne. Den bilden skaver där som en elak liten törntagg. Borde jag ha gjort mer?
I sitt sommarprat berättar Baba Lybeck också om hur hon och familjen försökte göra besöken hos pappa mindre jobbiga, hur pappan vägrade duscha – eller flytta till ett äldreboende. Programmet avslutas på sjukhuset med ett sista känslofyllt farväl.
Har du varit med om något liknande med en närstående som inte vill ta emot vård? Berätta i kommentarerna.