Bland annat var det flera som vill berätta att de kände igen sig i avsnittet om så kallade people pleasers.
En mamma hade hört vårt avsnitt om klängiga partner och skrev lite skamset att hon efter en lång arbetsdag inte ens klarar av att barnen vill klänga på henne, fast det känns hemskt att skjuta undan dem.
De här breven kan du höra i sin helhet i veckans poddavsnitt.
Tidigare i vår funderade vi också på hur klimakteriet påverkar våra relationer. Bland annat fick vi då brev av signaturen Ledsen mamma som skrev så här:
Det svåraste med klimakteriet var för mig att barnen flyttade hemifrån under samma år. Plötsligt var bara karln och jag kvar där hemma. Det gjorde inte mitt mående lättare, saknaden efter barnen gjorde mig ledsen och ännu mera irriterad på gubben. Nu lever jag bara för veckosluten då någon av ungdomarna eventuellt kommer hem på besök. Tanken på intimitet med gubben känns nästan orimlig. Är det så här det ska bli?
Ledsen mamma 54
Brevet fick en annan lyssnare att reagera och vilja skriva ner sin berättelse. Den publicerar här, eftersom vi tror att många kan känna igen sig.
Min mamma krävde att jag och barnbarnen underhöll henne konstant
Jag är själv enda barnet till en mamma vars hela liv gick ut på att förbereda goda middagar i väntan på att jag skulle komma hem till veckoslut och helger.
Då jag fick barn ville min mamma ta hand om sina barnbarn i tid och otid, oberoende av om det fanns behov av det eller inte.
Givetvis var det tryggt och skönt att ha en mormor som ställde upp i vått och torrt, men när jag ser i backspegeln inser jag att det var min mammas behov av sysselsättning som kom i första rummet. Vad vår egen lilla familj hade för program eller behov var egalt.
Då jag och min man började bygga hus visade min mamma tydligt sin harm över att vi nu skapade en miljö som hon upplevde att konkurrerade med det hon kunde erbjuda sina urbana barnbarn.
Kommer så väl ihåg då vi flyttade in och hon satte martyrkoftan på och med darrande stämma sade att nu vill nog inte barnen komma till mormor och morfar då de får det så ”fint hemma”. Jag ville bara skrika åt henne, men har aldrig någonsin vågat säga emot min mamma.
Min mamma hade mycket svårt att dölja sin förtjusning då jag skilde mig. Hon fick ju då mer insyn i min familj genom att jag givetvis hade behov av mer hjälp då jag blev ensam med tre barn i lågstadieåldern.
När min pappa avled var mamma redan en bit över 80 men vid god vigör. Jag jobbar som lärare och har således långa sommarlov och nu blev det verkligen fart på mamma, för hon förväntade sig ju att jag, ensam med utflugna barn och 10 veckor semester skulle umgås med henne hela sommaren. Jag tackade ja till sommarjobb för att slippa vara hennes privata underhållningsmarskalk.
Min mamma fick ett långt liv och gick bort i en ålder av 91 år förra våren och jag fick äntligen min första, långa riktigt egna sommar som jag kunde förvalta hur jag ville. Jag fick resa, njuta och slå dank utan att först försäkra mig om att mamma hade program och var nöjd. En sådan känsla av frihet har jag aldrig under mitt snart 60 åriga långa liv känt.
Jag ser tyvärr detta fenomen hos flera i min bekantskapskrets där det förväntas att barn, eller i vissa fall barnbarn, är de som ska se till att man på sin ålders höst har ett stimulerande socialt liv.
Klimakterievåndor eller inte, men ta nu för sjutton inte och häng upp livet och välbefinnandet på de egna barnen. Det är fruktansvärt tungt att som barn hamna bära ett sådant ok.
Äntligen fri 60+