Sedan början av maj har studenter protesterat utanför Porthania för Palestina och för en akademisk bojkott av Israel. Förra hösten ockuperades Helsingfors universitets huvudbyggnad när studenter demonstrerade mot regeringens nedskärningar.
Det är naturligt att studenter vid universitetet i Helsingfors är aktiva, säger professor Laura Kolbe.
– Huvudstaden skapar en atmosfär, politik och tradition som gynnar radikalism.
I mer renodlade universitetsstäder som Åbo, Lund och Uppsala finns det inte lika mycket utrymme för samhällsengagemang, enligt Kolbe.
– De är härliga städer som ofta präglas av starka och romantiska akademiska idéer.
Budskapet på banderollerna varierar, men aktionerna följer samma mönster. Det här beror delvis på att medlemmarna i studentorganisationer har en tendens att byta rätt så ofta.
Det säger Elsa Lindeberg, aktiv inom Studentkåren vid Helsingfors universitet.
– Föreningarnas minne är rätt så kort. Då uppfinner man ofta hjulet igen.
Studenterna vill också understryka vikten av sin demonstration genom att efterlikna tidigare demonstrationer. Demonstrationer som den nästan mytiska ockupationen av Gamla studenthuset år 1968 blir modeller för hur en lyckad aktion ska gå till.
– Under höstens ockupation av universitetets huvudbyggnad kunde jag höra jämförelser till ockupationen 1968. Man vill känna att man gör något betydelsefullt som följande generationer kommer ihåg, säger Lindeberg.
Där ett universitet är beläget har faktiskt en avgörande roll för studenternas medborgerliga utveckling, säger Kolbe, som är professor i europeisk historia.
Vid universitet som befinner sig i huvudstäder brukar studenters identitet som medborgare stärkas då de befinner sig så nära maktens centrum.
– Det hör till den akademiska rollen att man bör och kan vara radikal, säger Kolbe.
Studenter är inte så lika som man tror
Det kan finnas en uppfattning om att studenter delar liknande åsikter och har liberala vänstervärderingar, men det håller varken Laura Kolbe eller Elsa Lindeberg med om.
– Studentkåren är ett mycket mångsidigt samfund med medlemmar som har alla möjliga åsikter. Studentkåren försöker att representera alla dessa åsikter så bra det går, säger Lindeberg.
Professor Laura Kolbe påpekar också att det funnits både vänster- och högerradikala studentdemonstrationer i Helsingfors genom tiderna.
– Det som ofta dominerar är de extrema rörelserna. Då framstår det som att studenterna är mer enhetliga än vad de egentligen är. Oliktänkare håller då en låg profil då det inte finns någon samhällsefterfrågan för deras åsikter, konstaterar Kolbe.
Demonstrera i takt med tv-nyheterna
Enligt Laura Kolbe blev studenterna redan på 1960-talet mycket duktiga på att använda media för att få sina demonstrationer att slå igenom bättre.
– Då började de till exempel demonstrera samtidigt som kvällsnyheterna började. De förstod att det mediala inflytandet var ytterst viktigt.
Det här ledde till en slags synvilla, förklarar Kolbe.
– Det kunde därför verka som mycket stora radikala rörelser fast där bara var ett par personer som står med sina banderoller, säger Kolbe.
Studenter har alltid demonstrerat
Helsingfors universitet blev politiskt redan då det flyttade från Åbo in i sina nya lokaler i Helsingfors 1832 och fick namnet Kejserliga Alexandersuniversitetet. Ett tecken på var man ville att landets centrum skulle vara.
En av de tidigaste studentdemonstrationerna ägde rum 1863 då Vårt land sjöngs i samband med att kejsar Alexander II besökte Finland. Då var den aktuella frågan kejserlig lojalitet.
Efter självständigheten, på 1920- och 1930-talen, ordnades många demonstrationer kring språkfrågan. Efter andra världskriget var studenterna starkt emot kommunismen och för självständigheten.
På 1960-talet kom den stora vändpunkten då de internationella ärendena blev viktiga för studenterna. Då demonstrerades det om Vietnamkriget, kvinnornas rättigheter och om mänskliga rättigheter. Det årtiondet kulminerade i ockupationen av studenthuset år 1968.
Det stora årtiondet för studentdemonstrationer var ändå 1970-talet då otaliga protester ordnades av kommuniststudenter tillsammans med arbetarrörelsen.
Under 1980-talet protesterade studenterna mot AIDS-krisen och kapprustningen mellan Sovjet och USA.
Efter kalla krigets slut lugnade det ner sig, men studentdemonstrationerna är inte över. Nu engagerar klimatfrågor och frågor om sexuell identitet studenterna.
Poliser ska inte kallas
Studentdemonstrationer har en speciellt lång historia. De åtnjuter också en något fredad ställning inom universitetsvärlden.
Laura Kolbe beskriver en kultur där demonstrationer är interna ärenden som inte ska hanteras med disciplinära åtgärder.
– Det hör inte till att kalla på polisen för att skingra studentdemonstrationer eller liknande. Vi har sett många positiva uttalanden om demonstrationer från bland annat presidenterna Sauli Niinistö och Urho Kekkonen, säger Kolbe.
Många studentdemonstrationer i Helsingfors slutar också framför riksdagshuset, där demonstranterna brukar bli vänligt bemötta av beslutsfattare.
– Den här staden lever av utbildningen och universitetet. Jag har ibland tänkt på vad som skulle bli kvar om Helsingfors universitet sögs upp i himlen. Ingenting, säger Kolbe.
Vad skulle du skriva på din protestbanderoll? Svara i kommentarsfältet!