Redan i tidig ålder bestämde sig Ines Sjöblom för att hon ville bli modersmålslärare, men det var ingen självklarhet för ungdomar på den tiden att bli student eller att studera på universitet.
Sjöblom hade dock tur eftersom hon bodde i Kristinestad där den svenska samskolan hade verkat sedan slutet av 1800-talet.
– Det var inte så alldeles självklart att man skulle få gå i skola. För mina föräldrar till exempel skulle det ha varit helt omöjligt att ge oss någon utbildning om inte skolan hade funnits här på orten. Så det underlättade.
75 år framåt kanske känns som en evighet just nu. Men 75 år efter den dagen så känns det som ett andetag.
Eftersom det fanns så få skolor på den tiden kom eleverna på Sjöbloms klass från många olika orter i Österbotten; Gamlakarleby, Terjärv, Oravais, Vörå, Vasa och till och med från Seinäjoki eller Östermyra som ortens officiella svenska namn var ännu på den tiden.
– Det krävde ju väldigt mycket av föräldrarna också att skicka iväg sina barn.
Totalt var de 22 elever på Sjöbloms klass och av dem var det 17 stycken som fick den vita mössan 1949.
– Den dagen glömmer man ju aldrig. Det var en fin dag och det var faktiskt också precis den första juni.
Hurdant studentbetyg hade du?
– Det var nog medelmåttigt, ska jag säga. Jag hade hoppats på högre vitsord i skrivningen till exempel i modersmålet. Men det var precis mittemellan.
Men huvudsaken var att få den vita mössan?
– Naturligtvis var det det och framtidsplanerna var klara.
Efter studenten gick Sjöblom vidare och förverkligade sin dröm om att bli modersmålslärare. Efter att ha jobbat som lärare i Nykarleby och på pedagogiska fakulteten i Vasa återvände hon efter pensioneringen till Kristinestad.
– Jag gick väl i pension 1994 och då hade jag bestämt mig att jag ska bygga mig ett eget litet hus. Det har blivit 30 år som jag har tillbragt i det här huset. Mer än en tredjedel av mitt liv.
Supé med klasskompisar
På lördag har det alltså gått 75 år sedan Ines Sjöblom och 16 av hennes klasskompisar blev studenter. Först var träffarna med klasskompisarna ganska sporadiska, men på äldre dagar har de blivit mer regelbundna.
– Jag tror att vi första gången träffades, när det var 25 årsjubileum och sen vid 50 år. Efter det ansåg vi att det var trevligt att kunna träffas lite oftare. Sedan har vi faktiskt träffats alltid här i staden vart femte år.
Men med åren har allt fler fallit bort av det ursprungliga gänget.
– Vi är fyra kvar av de ursprungligen 22 kompisarna och tre av oss ska träffas på skolans avslutningsdag. Vi ska vara med på skolavslutningen och studentdimissionen.
Efter dimissionen ska de gå till begravningsplatsen där en av klasskamraterna har sin grav. Han omkom i en olycka vid hamnen i Kristinestad samma höst som de blev studenter.
– Vid hans grav ska vi lägga ner blommor för de av våra klasskamrater som har gått bort sedan vi senast träffades.
– Sedan får vi ta igen oss på olika håll, för på kvällen ska vi samlas här hos mig för en glad supé.
Livet går fort. Man ska ta vara på dagen och glädja sig över livet
Vänskapen mellan de gamla klasskamraterna har hållit ihop i över 75 år och Sjöblom har ett budskap åt alla som nu på lördag får sin studentmössa.
– Jag önskar att de alla ska kunna förverkliga det de vill göra i livet och komma ihåg att 75 år framåt kanske känns som en evighet just nu. Men 75 år efter den dagen så känns det som ett andetag.
– Livet går fort. Man ska ta vara på dagen och glädja sig över livet.