Konferensfinalerna är huvudtemat i veckans avsnitt av Yle Sportens NHL-podd. I vanlig ordning blir det också lyssnarfrågor. Dessutom förundrar sig Mattias och Anders över Jacob Troubas fribiljett till tacklingar mot huvudet. Och så blir det lite avslutande VM-snack.
Under 2020-talet så här långt har det egentligen redan i semifinalskedet – alltså i konferensfinalerna – börjat se ganska klart ut vilket lag som kommer att ta hem Stanley Cup-bucklan.
Tampa två gånger i sträck, Colorado och senast Vegas var så övertygande redan på vägen mot finalserien att ingen riktigt trodde på att de skulle utmanas i den sista och avgörande rundan.
Samma tendens präglade också hela 2010-talet. Med undantag för finalerna mellan Boston och Vancouver 2011 och St. Louis–Boston-finalserien 2019, lutade det starkt mot ena hållet redan innan finalernas första tekningspuck fallit till isen.
Finalserierna 2011 och 2019 är också de enda från och med 2010 som krävt sju matcher. Annat var det under 00-talet, då hela fem av nio finalserier (lockout 2004–05) gick hela vägen.
Ofta under senare år har det också varit så att otippade skrällag gått hela vägen till finalerna, exempelvis Dallas, Montreal och Florida. Så roligt som det på sitt sätt varit, har väggen ändå kommit emot med besked när man nått slutspelsstegens högsta pinnhål.
Den här gången är det annorlunda. Alla fyra lag i konferensfinalerna fanns redan när säsongen började bland favoriterna till att gå hela vägen. Att tre av fyra divisionsettor plus grundseriens bästa lag sedan december är kvar säger det mesta.
Rangers var poängetta i hela ligan, Florida och Dallas bäst i sina divisioner – Stars även bäst i västra konferensen – medan Edmonton från och med början av december 2023 ledde alla 32 lag i poäng.
Idel tungviktare håller för tillfället på att göra upp med varandra – och så ser det också ut.
Inget lag har fått vare sig psykiskt eller fysiskt övertag mot motståndaren och varje semifinalgäng har kapaciteten att slå motståndaren med sina egna styrkor.
Årets specialitet är de tre tydliga trenderna som sticker ut och präglar duellerna.
Momentum
Alla i Finland som följt ishockey i några år har hört den tidigare spelaren, coachen och expertkommentatorn Juhani Tamminen säga ”hockey is a momentum game”.
”Momentum ” är verkligen ett ord som beskriver årets konferensfinaler. Istället för det böljande anfallsspel som är typiskt när två topplag möts, får vi i match efter match bevittna långa stunder av ena lagets totala dominans. Följt av att det andra laget tar över lika totalt.
Det är förbluffande att se hur till exempel Edmonton kan få Dallas att se ut som Finland mot Sverige i förra veckans VM-kvartsfinal i en hel period, för att sedan i följande period bli precis lika nertryckt av Stars. Känns ofta svårt att förstå hur det kan vända så totalt, så snabbt.
Personligen kan jag inte minnas att matchserier där båda lagen vinner turvis och är ytterst jämnstarka haft en sådan här genomgående röd tråd.
Typiskt för dessa snabbt svängande perioder av dominans inom matcherna är ändå att laget som ser ut att köra över motståndaren inte lyckas punktera matchen.
Vilket leder till följande aktuella säsongstrend.
Lugna puckar och många blåmärken
Lika imponerande som de plötsliga växlingarna uppåt är hur hela kvartetten klarar av att ligga lågt – utan panik.
När perioderna av att långa ”tvättprogram” rullar på kring det egna målet, gör det försvarande laget ett oerhört disciplinerat jobb med att på ett eller annat sätt försvara bort bästa målskyttesektorn.
Lagförsvaret hos alla fyra semifinalister är det bästa man sett.
Starkt spel med klubba mot klubba, rätt positionering såväl i relation till närmaste motståndare som till närmaste egna spelaren, kompromisslöst ”box out”-spel i försvarszonens mittfil och mängder av blockerade skott är nycklarna.
Alla rätta beslut och handlingar startar från den uppenbara självsäkerheten som lagen utstrålar. Att tro på sig själv, laget och systemet förser spelarna med ett lugn. Också när skotten haglar, anfallen sliter och river i de egna leden och bytena blir på tok för långa.
Alldeles speciellt imponerande är de närmast absurda mängderna skottblockeringar som verkligen präglar konferensfinalerna. Det gör ont att vinna jämna matcher i NHL:s playoff och en hård bit gummi avfyrad med full kraft gör något fruktansvärt ont när den träffar ”rätt”.
Dallas och Rangers är lagen som blockerar flitigast och båda har fått stor hjälp på vägen av offerviljan i egen zon. Slutspelets flitigaste blockerare, Dallas-backen Chris Tanev, kanske ändå stoppade ett skott för mycket i match fyra mot Oilers då matchen blev på hälft för hans del.
Också på det sättet kan blockeringarna bli avgörande – Dallas är inte samma lag i försvarsspelet utan Tanev. Skadans pris kan bli finalplatsen.
Gällande lugnet, disciplinen och tilliten på att de egna chanserna uppstår är Rangers bäst i semifinalklassen. New York-laget har haft minst momentum av alla fyra när det gäller att pressa motståndaren in djupt i egen zon, men är ändå otroligt bra på att vinna matcher.
Rangers har i keepern Igor Sjestjorkin antagligen den bästa målvakten av de återstående gängen och lagets sätt att försvara lyckas oftast på ett optimalt sätt stödja Sjestjorkins möjligheter till att stoppa puckar.
En trend återstår.
Comebacker har blivit en regel
Det finns en massa så kallade sanningar om Stanley Cup-slutspelet. En stor del får stöd av NHL:s hyperproduktiva ”statistikfabrik”. Exempelvis är det statistiskt så att laget som gör första målet vinner matchen i cirka två fall av tre.
I pågående konferensfinaler har det däremot blivit en trend av att laget som gör första målet förlorar. Efter att Dallas natten mot söndag vann matchen där man gjorde 1–0, har i skrivande stund (torsdag) laget som satt första pucken förlorat fyra gånger på raken.
Inte bara det, Dallas och Edmonton har redan båda två vänt en match till seger efter ett tidigt 0–2-underläge. Den gamla klyschiga regeln om att det värsta som finns är att leda med två mål efter första perioden förstärks match för match.
I serien mellan Rangers och Panthers har regeln i stället blivit att ledningen byts fram och tillbaka under matchen. Och om inte ledningen byts, så ligger lagen åtminstone på jämna mål ett par gånger innan det slutliga avgörandet.
Fram och tillbaka sågar också själva matchserierna. När detta skrivs har fyra matcher spelats i båda paren, båda är i ställningen 2–2 och serierna stod även 1–1 efter de två första matcherna.
Precis när man tror att ett lag har kopplat greppet i serien, så slår motståndaren till och allt är öppet igen.
Det fanns till exempel säkert många som trodde att Rangers två förlängningssegrar på raken fick Panthers ur balans. Och ännu fler (undertecknad inkluderad) som var bombsäkra på Rangers-seger i match fyra, när även den gick in i ”sudden death”-målets värld.
Och visst verkade det en stund som att Stars höll på att sätta Oilers och målvakten Stuart Skinner i bakfickan när Texas-laget efter två raka matchsegrar gick upp i en snabb 2–0-ledning i den fjärde drabbningen.
Det blev ändå inte 3–1 i någondera serien, utan 2–2. Att göra comeback är trenden över alla andra i årets Stanley Cup-semifinaler – och då har inget lag ens varit nära att vika ner sig i en enda enskild match.
Istället är det fråga om fyra lag som alla är fullständigt övertygade – spelare för spelare – att det här är just deras år.
Lagen som fortfarande har flest comebacker på lager möts i finalserien?
Tack för att du läste.
Källor: nhl.com, naturalstattrick.com, moneypuck.com