Då tungviktsbjässen vann EM-guld i november i fjol var det Finlands första stortävlingsmedalj i judo på trettio år. Då hans landslagskompis Luukas Saha vann VM-brons i maj, var det första VM-medaljen på 43 år och bara den andra någonsin.
Någonting måste göras rätt inom finländsk judo just nu.
Många tackar slovenen Rok Draksic. Han har varit finländsk landslagstränare sedan 2020. I höstas, redan före Puumalainens EM-guld, fick han förlängt förtroende fram till OS 2028.
Första helgen i mars följde Sportliv Martti Puumalainen i hälarna då årets finländska mästerskap i judo gick i Lempäälä söder om Tammerfors. Då Puumalainen anlände till tävlingsarenan blev det många handslag och kramar. Landslagets lägerverksamhet utomlands är omfattande och det var få som hunnit gratulera och byta några ord med honom sedan EM-framgången.
En av den 27-åriga Europamästarens huvudprinciper är att aldrig förhandla med sig själv då man börjar känna sig trött under ett träningspass. Då är det lätt hänt att man nöjer sig med färre upprepningar eller skippar en hel serie. Man gör det man planerat, punkt, slut.
Själv uppskattar han att han under sina tjugo år som judoka missat endast en eller två träningar utan giltig orsak. En smått otrolig, men samtidigt inspirerande siffra. Kanske det är där hemligheten ligger? Eller kanske i någon annan av Puumalainens många principer?
Se Sportlivs reportage om Martti Puumalainens FM-dag på Arenan:
Vinnarkultur, självförtroende och stora drömmar
Då dagen är slut har Martti Puumalainen vunnit sitt åttonde FM-guld och med sin blotta närvaro gjort värdefull PR för grenen. Puumalainen hör till de idrottare som funderat mycket på vad som krävs för att man ska nå sina mål och för att de riktigt stora drömmarna ska gå i uppfyllelse.
Innan han blev bäst i Europa upplevde Puumalainen att judon saknade vinnarkultur i Finland.
Han tittade lite närmare på grenar där finländska idrottare nått stora internationella framgångar genom åren. Spjut, brottning, ishockey. Och kom fram till att det som förenar toppidrottare i framgångsgrenarna är självförtroendet. Det att de utgår ifrån att allt är möjligt. Det tog han till sig.
– Vi finländare är lite försiktiga, men jag har vågat uttala mina mål högt och alltid trott på mig själv.
Redan som barn hade pappan tutat in i barnen att de kan uppnå vad som helst, bara de vågar drömma och är beredda att jobba hårt. Inget kommer gratis.
– Jag vet inte om mina syskon trodde på det, men jag tog det på allvar.
Man måste inse vad som är viktigt i livet, säger Puumalainen. För honom är det judo och därför vill han ge sporten sitt allt.
– Skulle jag satsa halvhjärtat skulle det sannolikt harma efteråt.
Judo för dummies
Med två färska finländska stortävlingsmedaljörer på OS-tatamin, kommer intresset för grenen sannolikt att öka ju närmare Parisspelen vi kommer.
Matcherna är endast fyra minuter långa och målet är att vinna med Ippon. Får man en Ippon är matchen slut direkt. Då har man antingen med perfekt teknik kastat motståndaren på rygg eller lyckats hålla fast motståndaren i tjugo sekunder eller fått motståndaren i hals- eller armlås så att hen tvingas ge upp. För ett mindre perfekt kast kan man få en Waza-ari. Två Waza-ari är en Ippon och då är matchen över.
Försöker man komma lite djupare blir det invecklat. Antalet listade kasttekniker varierar beroende på vilken klassificering man följer, men i allmänhet talar man om 67 olika kasttekniker.
Det visar sig dock att man ingalunda behöver behärska dem alla.
– En judoka brukar specialisera sig på ett par tekniker framom andra. Som yngre testade jag många olika tekniker. Jag övade uchi-mata. Sen insåg jag att mina ben är för korta, så jag fokuserade på andra tekniker.
Puumalainen använder sig främst av tre tekniker. Sode-tsuri-komi-goshi, där man tar tag i båda ärmarna och kastar. Ippon-seio-nage som liknar sode, men man tar tag i kragen och låser armen. Och så ett benkast där han sveper motståndarens utskjutande ben och kastar honom på rygg.
– Det är kast som är mer kända bland lättviktare, så det blir ett överraskningsmoment då en stor man klarar av en teknik som mindre judokor brukar använda.
Fast hur stort är det överraskningsmomentet då alla vet vem man är och nästan alla matcher man gått kan kollas på Youtube? I vår, efter EM-guldet och segern i den prestigefyllda Mastersturneringen i höstas, har Puumalainen haft det lite motigt på tatamin.
Marasonni
Martti Puumalainens användarnamn på Instagram är Marasonni. Fram till år 2019 tävlade Mara i klassen under 100 kilo, men då hans normalvikt började ligga på 114 fick han tänka om. Han blev Maratjuren.
Stressen och pressen att få ner vikten inför en tävling blev för stor och han insåg att något var på tok då vågen blev hans värsta motståndare.
Puumalainen minns väl de sista dagarna före sin första tävling i tungviktsklassen. Då han tidigare i praktiken under de sista dagarna varken ätit eller druckit och spenderat tiden i en svettdräkt eller bastun, kunde han nu slappna av.
– Kvällen innan jag skulle resa iväg satt jag hemma och spelade Playstation och tog det lugnt. Jag minns att jag tänkte att så här ska det kännas då man ska iväg på tävling. Till skillnad från alla de gånger då jag tvingats överväga huruvida jag vågar dricka ett glas vatten för att inte förstöra allt.
Beslutet att gå över till tungviktsklassen har visat sig vara helt rätt och i dag ligger matchvikten på 130 kilo. Med tanke på judon är vikten optimal, men efter karriären vill Puumalainen gå ner i vikt.
– Det skulle vara fint att kunna ta en löptur utan extra vikt och jag minns att livet var lite lättare då jag vägde mindre. Men för att nå framgång i judon är jag villig att lida lite.
Tungviktsklassen har på senare år förändrats såtillvida att ens motståndare i dag kan vara väldigt olika stora. Då i praktiken alla tungviktare förr var både långa och tunga kan Puumalainens motståndare i dag väga allt från 110 till 170 kilo. Det kan medföra vissa utmaningar.
– Oftast är jag ganska förtröstansfull då jag ska möta någon som är betydligt större än jag. Deras kondis är i allmänhet inte så bra, så efter två till tre minuter brukar matchen vända till min fördel.
Utmaningen är att hållas på benen så länge.
– I början får man vara jätteskärpt så de inte kommer åt att kasta. När en sådan massa sätts i rörelse och man själv dras med är det inte mycket man kan göra.
Två slutresultat möjliga
Puumalainens approach inför en match är enkel och rakt på sak.
När matchen börjar visar klockan på fyra minuter och ställningen är 0–0. Ingendera har någon fördel och så ser man ärligt vem som är den bättre liraren.
– Jag har aldrig tagit ut en vinst i förväg. Varje gång finns det risk för att man förlorar. Går man bara in för att vinna känns förluster skrämmande. Jag har accepterat att varje match kan sluta med en förlust. Därför vågar jag vinna.
Det tog sin tid innan den filosofin slog rot hos Puumalainen. Redan då han ingick i kadetternas landslag hade tränaren Manne Isoranta fört fram tanken.
– Jag var 16 år och tyckte det var en dum inställning. Men under årens lopp har jag förstått att om jag bara tänker på att vinna så är jag spänd och nervös. När jag insåg att det är okej att förlora och misslyckas så vågade jag ge mitt allt och gjorde bättre ifrån mig.
Enligt Puumalainen måste man ibland vara barmhärtig och se till den stora bilden. Men i princip är vinna bra och förlora dåligt. Förlorar man den sista matchen har man inte vunnit något.
– Att ha säkrat en silvermedalj är ingen bedrift.
Tre huvudmål
Efter EM-guldet i fjol har Martti Puumalainen två stora mål kvar: VM- och OS-guld.
VM i Abu Dhabi i slutet av maj slutade i stor besvikelse då Puumalainen slogs ut redan i första omgången.
Fredagen den andra augusti kan han nå mål nummer två av tre. Då avgörs tungviktsklassen som sista judoklass i Paris-OS.
Efter Europatiteln och Masterssegern i höstas utropades 27-åringen snabbt till ett av Finlands största medaljhopp i OS.
I judo ligger OS-medaljörernas medelålder kring just 27. I de lättare klasserna är medelåldern lite lägre och i de tyngre lite högre.
– Visst är min ålder optimal just nu, men i tungviktsklassen är inte heller trettio någon ålder, så jag har nog tänkt satsa fullt ända fram till Los Angeles 2028.
Och oberoende av hur det går nu eller då, har Puumalainen ett motto på lut. Mara har skapat en egen version av ett bekant finskt ordspråk: Hundarna skäller men Maravanen drar vidare.
– Vad folk än tänker om mig så fortsätter Maravanen alltid vidare.