Trots att hon var en av de mest lovande idrottarna i sin åldersklass blev Alva Thors ändå vald sist i gymnastiken i skolan. Det var mycket annat som också var jobbigt i skolan.
– När jag slog mig ner vid ett bord i matsalen hände det att de andra bytte bord. De högre klasserna i skolan var en tuff tid för mig.
En klasskompis delade ”Alva borde ta livet av sig” på sina sociala medier, men Thors berättade aldrig för en vuxen. Hon hade svårt att hitta vänner.
– När det nalkades grupparbete fanns det personer som kunde säga rakt ut: ”Jag tänker inte vara med Alva”.
Alva Thors sommarpratar om nordisk kombination som överlevnad.
Idrotten blev hennes sätt att fly undan mobbningen.
– Jag var bra på idrott och fick bekräftelse där. Utan den hade jag nog mått mycket sämre än vad jag gjorde. Idrotten erbjöd ett sammanhang.
– Sedan jag var 14 år har jag i princip levt många unga idrottares drömliv.
Men bakom fasaden har det funnits annat.
– Jag var också en tjej som blev ikappsprungen av sitt förflutna och som kippade efter andan i en hög av skolarbete och hög press.
– Jag insåg ganska snabbt i de högre klasserna att ju mindre jag sa, desto mindre fanns det att vända emot mig. Det gjorde mig tyst, osäker, stel och tråkig.
I sitt sommarprat berättar Alva Thors också om hur varningsklockorna ringer och hur hon ser på framtiden som idrottare – eller som något helt annat.
Hurdana tankar väcker Alva Thors berättelse hos dig? Berätta i kommentarerna.