Hajarna är de ultimata överlevarna. De har tagit sig genom samtliga fem stora massutdöenden, inklusive det största av dem alla, Perm-trias-utdöendet för 252 miljoner år sedan, som utplånade 90 procent av alla arter, men inte hajarna.
Vilken är hemligheten bakom hajarnas nästan totala förmåga att skratta döden rätt i ansiktet? Nu talar vi för övrigt inte bara om artens ålder – de äldsta enskilda, individuella ryggradsdjuren på jorden är hajar. Grönlandshajen kan bli uppemot 500 år gammal. Det kan finnas grönlandshajar där ute som simmade runt i haven redan när regalskeppet Vasa seglade ut på sin jungfrufärd.
Men inte ens hajarna är odödliga. Många hajarter är i dagens läge hotade på grund av överfiske, förlust av livsmiljöer och klimatförändringar. Så insatser från vår sida kan bli avgörande för att de ska ta sig igenom också det här massutdöendet som vi orsakar.
Hur som helst: hajarna är alltså temat för den här veckans Kvanthopp. Visste du förresten att det finns hajar i Östersjön också?
Två varv runt galaxen
Det finns i dag bara en representant för människosläktet. Det är vi det, Homo sapiens. Samtidigt finns det mer än 500 hajarter, och nya arter upptäcks årligen. Allt från den lilla dvärgkäxan, som är cirka 18 centimeter lång, till den enorma valhajen, världens största fisk, som kan bli upp till 18 meter lång. Den här artrikedomen hänger ihop med att hajarna har haft gott om tid på sig att diversifieras.
Jag tänkte inleda med ett lite annorlunda perspektiv på hajsläktets ålder. Man kan nämligen argumentera för att hajarna, som art, är två år gamla.
”Vaddå två år, det är ju ingenting!?”
Nej, jag menar alltså två galaktiska år. Alltså, vi tar det här från början. Precis som jorden roterar runt solen, roterar solen – med alla planeter i släptåg – runt galaxens, alltså Vintergatans, centrum. Vår rotationshastighet är omkring 828 000 kilometer i timmen, på ett avstånd av cirka 28 000 ljusår från galaxens mitt.
Med den här hastigheten tar det oss drygt 225 miljoner jordår att fullborda ett varv runt Vintergatans galaktiska centrum. Ett galaktiskt år är alltså minst 225 miljoner jordår långt.
Huruvida vi människor någonsin lyckas fylla ett helt galaktiskt år som art, det kan ju betraktas som tvivelaktigt. Men låt oss göra ett litet tanke-experiment. Vi komprimerar det senaste galaktiska året, de gångna 225 miljonerna jordår, till ett kalenderår, med början på den första januari och slut på den 31 december – vilket är idag i den här tankeleken.
Människan: tolv timmar gammal
Den moderna människan har funnits på jorden i cirka 300 000 år. Om vi då tänker oss att det galaktiska året började den 1 januari vid midnatt (00:00), skulle vi, Homo sapiens, ha dykt upp den 31 december ungefär klockan 11:40 på förmiddagen. Med andra ord, vi dök upp bara lite mer än 12 timmar före det galaktiska årets slut.
De första hajarna däremot, de utvecklades för mellan 420 och 450 miljoner år sedan, vilket betyder att de kan ha hunnit fullborda två hela varv runt galaxen. Med andra ord, de är ungefär två galaktiska år gamla. Jämför alltså det här med oss människor och vår ålder på lite drygt tolv galaktiska timmar.
Hajarnas ålder på två galaktiska år innebär att hajarna redan var ungefär ett galaktiskt år gamla då de första dinosaurierna uppträdde på jorden, för omkring 230 miljoner år sedan. De första, primitiva däggdjuren, våra tidiga förfäder, torde ha utvecklats ungefär kring samma tid eller lite senare, under den geologiska perioden trias.
Ska vi försöka hitta någonting som kommer nära hajarnas ålder så, tja, träden kommer ganska nära. De första primitiva träden uppträdde på jorden för mellan 350 och 400 miljoner jordår sedan, alltså för knappt två galaktiska år sedan. Det var ungefär samtidigt som de första spindlarna, för övrigt.
Hajarna har också funnits här mycket längre än blommorna. De första blommorna dök upp på jorden för omkring 140 miljoner år sedan. På vår skala där ett galaktiskt år komprimeras till ett kalenderår, dök blommorna upp den fjortonde augusti. Hajarna utvecklades i början av januari – året innan.
Äldre än Saturnus ringar
Hajarna är också äldre än korallreven, som kom till för omkring 240 miljoner jordår sedan, för ett drygt galaktiskt år sedan. Atlanten, oceanen alltså, har i sin tur ”bara” funnits i omkring 200 miljoner jordår, ett knappt galaktiskt år. Atlanten fick sin början när superkontinenten Pangaea började brytas isär mot slutet av trias. Och då hade hajarna redan simmat runt i haven länge.
Hajarna torde de facto också vara äldre än planeten Saturnus ringar, som är mycket yngre än själva planeten – ringarna tros ha bildats för omkring 400 miljoner år sedan, för mindre än två galaktiska år sedan, med andra ord.
Trots att hajarna har existerat till synes längre än själva tiden, sett ur vårt dagsländeperspektiv, är de inte äldst – inte ens i havet. Maneterna har funnits i 500 miljoner år. Svampdjuren, som räknas bland de äldsta flercelliga organismerna, är mer än 600 miljoner år gamla som art. Algerna har funnits i minst en miljard år, det vill säga fyra galaktiska år.
Cyanobakterierna, de blågröna algerna är hela två och en halv miljarder år gamla – tio galaktiska år, med andra ord.
Men äldst av alla är ändå – bakterierna och arkéerna, vars existens går att spåra så långt tillbaka som mellan 3,5 och 3,8 miljarder år – nästan 17 galaktiska år!
Brutal kamp om varenda måltid
Nå, nu handlar det här avsnittet inte om bakterierna, utan om hajarna, som rent ut sagt är mycket coolare än bakterierna, maneterna och svampdjuren. Bakterier, maneter och svampdjur har aldrig behövt jobba lika hårt för sin överlevnad som hajarna. De ligger på botten av näringskedjan – i motsats till hajarna, som har fått föra en brutal kamp för nästa måltid så länge som de har existerat.
I bokstavligen hundratals miljoner år har tumregeln här på jorden varit att du äter inte hajen, hajen äter dig. Jag säger tumregeln, för det är klart att hajar också har jagats och jagas av andra, ännu elakare varelser.
Lite extra jobbigt hade hajarna det på dinosauriernas tid. Havet var ju de facto på den tiden fullt av saker som fick hajar att se tama ut. Inklusive de mäktiga mosasaurierna, uppemot fjorton meter långa havsmonster som regerade i haven under den senare delen av mesozoikum – strax före asteroiden som ändade skräcködlornas välde på jorden.
Numera, i de flesta fall där hajar blir uppätna, blir de uppätna av andra, större hajar, i stil med vithajen (Carcharodon carcharias). Tigerhajar (Galeocerdo cuvier) är också kända för att äta andra hajarter.
Sedan har vi späckhuggaren (Orcinus orca) som på senare tid mest har varit i rubrikerna för sin tendens att sänka segelbåtar. Men de jagar och dödar också hajar, till och med de största hajarterna, inklusive den skräckinjagande vithajen.
Människan – hajens största hot
Men det största hotet mot hajarna är ändå människan (Homo sapiens) – någon som är överraskad? – också om vi nu inte är ”naturliga fiender” till hajarna i den traditionella bemärkelsen. Men, ni vet, vi och hajarna tävlar om samma fiskevatten, och vi tenderar att vinna sådana här fajter. Klimatuppvärmningen som vi orsakar gör ju sedan inte heller saken bättre för hajarna.
Men vad är hajarna då egentligen för slags djur? Hajarna, som ibland brukar kallas levande fossiler, tillhör en grupp av varelser som kallas broskfiskar. Gruppen inkluderar utöver hajarna också rockorna, skrubbskäddorna och de mindre kända chimärerna, också kända som spökhajar. Broskfiskar kallas de eftersom större delen av deras skelett består av brosk snarare än ben.
Brosk är bra på många sätt, det växer snabbt, det är flexibelt och hållbart, och det har ungefär hälften av densiteten som normalt ben har. Det här ger hajarna en fördel i och med att det minskar skelettets vikt, vilket sparar energi. Däremot, eftersom hajar inte har revben på samma sätt som många andra arter, kan de lätt krossas under sin egen vikt på land. Vad de nu sedan skulle ha där att göra, det är en annan femma.
Hur vet vi då att hajarna är så gamla? Jag menar, som sagt: hajarnas skelett är mestadels brosk, och brosk fossiliseras mycket sämre än ben. Så forskarna får hålla utkik efter lite andra saker när det kommer till hajfossiler.
Hela huden täckt av vassa tänder
De tidigaste fossila spåren av ur-hajar är en handfull fossiliserade hajfjäll vars ålder har daterats till cirka 450 miljoner år, från den sena ordoviciska perioden. Hajar har väldigt speciella fjäll, kallade plakoidfjäll eller hudtänder, över nästan hela kroppen. Fjällen kallas hudtänder eftersom de ser mera ut som tänder än som fjäll. Hela hajen är med andra ord täckt av sylvassa tänder. Prima material för mardrömmar där. Eller för sandpapper och rivjärn.
Tänder – riktiga tänder – har den egenskapen att de fossiliseras mycket väl, till skillnad från brosk. Det här gör det intressant att notera att forskare har hittat hajfjäll från sena ordovicium, men inga tänder. Det här kunde tyda på att de tidigaste formerna av hajar kan ha varit tandlösa. Så vissa forskare tvistar ännu om de här 450 miljoner år gamla fiskarna var riktiga hajar eller bara hajliknande, i stil med de så kallade havsmusartade fiskarna, eller ”spökhajarna”.
De tidigaste egentliga hajtänderna som vi vet om kommer från ett fossil från tidig devon, det är 410 miljoner år gammalt. Tänderna tillhör en uråldrig fisk kallad Doliodus problematicus, en av de tidigaste kända arterna som kan klassificeras som en haj. Doliodus har drag som är typiska både för moderna hajar och för de tidigare pansarhajarna, placodermi, som sitt namn till trots inte var egentliga hajar.
De första hajarna såg de facto inte ut så mycket som hajar, de liknade snarare ålar. Men när vi kommer till mitten av devon, för 380 miljoner år sedan, dyker en grupp hajar vid namn Cladoselache upp. Det här var den första gruppen som vi skulle känna igen som hajar idag.
Cladoselache påminde till utseendet om vår tids makohaj och vithajen, men hade ännu inte utvecklat många av de dödliga egenskaper som moderna hajar har, i stil med det aldrig sinande förrådet av nya tänder.
Nya tänder på löpande band
Den här egenskapen blir vi tvungna att uppehålla oss vid ett tag. Vi människor får ju bara två uppsättningar tänder som vi ska klara oss hela livet med. Hajen har i princip ett löpande band av tänder som förser den med ständigt nya tandrader. I genomsnitt har hajar 15 rader tänder i varje käke, som bara väntar på att fällas ut som stilettblad, i takt med att de gamla trillar ut.
Vår egen tids tjurhaj (Carcharhinus leucas) är oslagbar i det här avseendet. Den har upp till 50 rader tänder med 7 tänder i varje rad. Det blir en arsenal på ungefär 350 tänder samtidigt.
Snackar vi om värstingtänder så får vi se längre bakåt än vår egen tid. För mellan 23 och 3,6 miljoner år sedan levde Megalodon, som var den största hajen som någonsin har funnits. Dess största tänder mätte närmare 20 centimeter. Själva hajen var 21 meter lång och kunde väga uppemot 32 ton.
Och det blir bättre! De flesta djur på jorden har ju en överkäke som är fäst vid skallen. Det har inte hajarna. Både de övre och de nedre käkarna hos en haj sitter löst. Överkäken vilar liksom under deras skalle så att den kan skjutas fram när hajen går till attack mot sitt byte. Hajen kan alltså skjuta hela munnen framåt när den anfaller.
Här kanske ska påpekas att inte alla hajar har enorma spetsiga tänder. Det är huvudsakligen de som jagar fisk och sjölejon som behöver ett dylikt, dödligt garnityr. Mindre hajar kan däremot köra med ett filtreringssystem. Deras munnar är mera som en vals mun. De använder sina tänder för att filtrera ätbara små organismer ur vattnet istället för att tugga.
Hajarnas superskarpa luktsinne
På det hela taget har hajarna en otrolig verktygsback av nyttiga egenskaper – vi kan ju ännu nämna till exempel deras oerhört skarpa luktsinne. Hajarna kan lukta sig till blod på hundratals meters avstånd. För vissa hajar räcker det med en enda droppe blod i miljontals liter vatten.
Ja, och så är hajarna dessutom utrustade med en sorts elektroreceptorer vid namn Lorenzinis ampuller, som är placerade runt deras huvud. De här organen gör det möjligt för hajarna att upptäcka de svaga elektriska fälten som alla levande varelser producerar genom sina muskelrörelser och hjärtslag. Det här sinnet är så känsligt att en haj kan upptäcka hjärtslagen från ett byte som gömmer sig i sanden på havsbotten.
Alla de här superskarpa sinnena – jo, de har utmärkt syn och hörsel också – bidrar till att förklara det otroliga faktum att de har överlevt samtliga fem stora massutdöenden i jordens historia. Det här inkluderar det största utdöendet av dem alla, Perm-trias-utdöendet för 252 miljoner år sedan.
Perm-trias-utdöendet, som kan ha orsakats av gigantiska, utdragna vulkanutbrott i Sibirien, ledde till att omkring 96 procent av alla havslevande arter gick åt pipan, plus uppemot 70 procent av alla landlevande ryggradsdjur. Perm-trias är för övrigt det enda kända massutdöendet där också insekterna var involverade på bred front.
Inalles överlevde bara 10 procent av alla jordens arter Perm-trias-utdöendet. Jämför det här med massutdöendet efter jätteasteroiden som slog ned och utrotade dinosaurierna för 65 miljoner år sedan. Då överlevde mellan 25 och 50 procent av alla arter.
Trilobiterna, havets små rockstjärnor
I den apokalyptiska Perm-trias-utrotningen gick det också på tok för trilobiterna, havets och hela djurrikets riktiga rockstjärnor. Trilobiterna var en grupp av små leddjur som föregick hajarna. I närmare 300 miljoner år var haven bokstavligen nedlusade av trilobiter, vi känner till bortåt 20 000 olika arter av dem. Men sedan inträffade Perm-trias-utdöendet, och plötsligt var de bara puts väck – fullkomligt och grundligt utplånade. Inte en enda art av dem överlevde.
Men hajarna, de gick vidare. Naturligtvis tog också de stryk, men tillräckligt många av dem överlevde för att föra släktet vidare. Och man kunde ju känna sig frestad att tänka sig att det här på något vis bekräftar det där som man säger om ”den starkes överlevnad”, en populär tolkning av Charles Darwins tankar. Jag menar, hajarna är ju stora, starka och skräckinjagande, många av dem i alla fall.
Men det här är inte hur Darwin såg på evolutionen. Darwin menade inte att det automatiskt skulle vara de starkaste individerna som överlever, utan snarare de som bäst kan anpassa sig till förändrade omständigheter i sin omgivning. Så en mer korrekt tolkning av Darwins idéer skulle vara ”den flexibles överlevnad”. Eller helt enkelt den som är mest anpassningsbar. Och där har hajarna straight flush, för att använda en pokerterm.
Få arter, kanske utöver oss människor, har uppvisat en sådan anpassningsbarhet till en mängd olika miljöer och förändrade omständigheter, som hajarna. Hajarna är sanna generalister, de lever i ett otal olika havsmiljöer, allt från grunt kustvatten till det djupa havet och från tropiska till kalla vatten.
Hajarna hittar alltid en ny nisch
Om det djupa havet drabbas av syrebrist, vilket har hänt under många massutdöenden, då har hajarna hållit sig närmare ytan. Om det har blivit hett om öronen uppe vid ytan, som då asteroiden slog ned, har de kunnat söka sig djupare ned.
Hajarnas diet är också synnerligen bred, de äter bland annat plankton, fisk, bläckfisk, krabbor, sälar och valar, och ibland som sagt också andra hajar. Den här diversifierade menyn har gjort det möjligt för dem att överleva också när vissa bytesdjur har blivit sällsynta eller försvunnit.
Sedan har hajarna också en praktisk uppsättning med metoder att föröka sig. Vissa arter lägger ägg och andra föder levande ungar, vivipari kallas det här. Också den här sortens flexibilitet ger fördelar när det krisar till sig med miljön.
Jämför sedan allt det här med trilobiterna som vid första anblick hade alla förutsättningar, och som sagt, det fanns tretton på dussinet av dem i tre hundra miljoner år! Ändå gick de fullständigt åt pipan i samband med Perm-trias-utdöendet. Och det kan de uttryckligen skylla på sin brist på ekologisk flexibilitet. De hade nischat in sig på tok för starkt och gjort sig beroende av specifika miljöer, framför allt då havsbottnen.
Trilobiternas diversitet stod helt enkelt inte pall för de dramatiska förändringar i havsmiljön som Perm-trias-katastrofen medförde, i stil med stark försurning, minskade syrenivåer, klimatförändringar, och troligen konkurrens från andra havslevande organismer.
Människan: lite trilobit, lite haj
Vi människor har väl lite drag av både hajarna och trilobiterna. Vi är å ena sidan generalister precis som hajarna, vi äter vad som helst, och kan anpassa oss till de mest udda livsmiljöer, inklusive sådana dit hajarna aldrig har tagit sig, som rymden.
Men samtidigt är vår civilisation lite väl mycket på trilobitnivå, i och med att den fortfarande är på tok för nischad och oflexibel i många avseenden, beroendet av fossila bränslen, till exempel. Och tendensen att inte vilja göra nödvändiga förändringar av livsstilen när vi ställs inför existentiella hot som vi själva orsakar.
Nå, i vilket fall som helst så tar det ju inte bort en gnutta från det faktum att hajarna är otroligt häftiga och fascinerande djur, som har fått ett orättvist dåligt rykte genom diverse filmer och böcker och vem vet vad. Faktum är hur som helst att hajar inte tar livet av mer än fem till tio människor årligen världen över. Risken för att dö av en hajattack är med andra ord extremt låg.
Jämför det här sedan med att vanliga myggor orsakar omkring 400 000 dödsfall årligen, genom sjukdomarna som de sprider, enligt världshälso-organisationen WHO.
Till slut: rör du dig ute på havet nu i sommar så kom ihåg att det finns hajar också här. Den mest kända hajarten som påträffas i Östersjön är pigghajen (Squalus acanthias), också känd som gråhaj. Den kan bli upp till en dryg meter lång. Pigghajen är en av de få hajarter som kan anpassa sig till Östersjöns låga salthalt. Fast i praktiken är den väldigt sällsynt här. Men det skadar inte att hålla utkik.