”Under min livstid blir det här inte skog igen”

”Det var just i naturen i Fiskars som jag blev kär: skogarna, sjöarna och bäckarna.”

Så beskriver formgivaren och finsnickaren Tuulia Penttilä sin första tid i Fiskars. Men nu finns en annan känsla: ”Sorg över de förlorade skogarna har blivit den naturupplevelse som vi allra oftast delar.”

En annan formgivare, glaskonstnären Camilla Moberg, kommer ännu ihåg hur det kändes att första gången köra till Fiskars en solig sommardag på 1980-talet.

”En sagolik miljö, med gamla ädelträd intill historiskt enastående byggnader.”

Vägen slingrade sig längs Borgbyträsket in till bruket.

”Brukets huvudgata med en ståtlig rad av stora ädelträd välkomnade besökaren”, säger Moberg. Hon har bott och arbetat i Fiskars i snart 40 år.

Det är fortfarande fint att bo i Fiskars men också Camilla Moberg har blivit besviken. Något väsentligt av den forna charmen är borta, tycker hon.

”I takt med att gamla ädelträd huggs ner ser centrumet allt kalare ut. Stubbarna påminner oss om vad som har gått förlorat.”

Missnöjet mot skogsbruket i Fiskars växer bland ortsbor. Kritiken kommer från den aktiva byaföreningen i bruket och föreningens miljöutskott.

Kubikvolymen ökar i hela Finland och den ökar ännu mer i våra skogar

Jan Oker-Blom, ansvarig för samhällsrelationer, Fiskars

Det är designföretaget Fiskars som äger de stora skogarna i närheten av bruket. Den nya direktören för samhällsrelationer på Fiskars, Jan Oker-Blom, försvarar bolagets skötsel av skogarna. Invånarna behöver inte känna ekologisk oro.

– Jag kan inte tänka mig en bättre skogsägare än Fiskars, säger Oker-Blom som ansvarar för bruket och skogarna.

Industrierna flyttade ut och konstnärerna in – skogarna fanns alltid där

Fiskars betyder saxar med orange handtag och numera också andra varumärken som Muminmuggar, Iittala och Rörstrand.

Börsbolaget äger och driver dessutom verksamheten i Fiskars bruk där de äger det mesta, både byggnader och skogar.

Det var här i bruket som Fiskars industriella gärning började på 1600-talet.

När produktionen för några decennier sedan flyttade ut ur bruket behövde bolaget fylla husen med något nytt. Hantverkare och konstnärer bjöds in och de kom. Många är högt utbildade konstnärer, hantverkare, forskare. Många talar finska och röstar rödgrönt. De gav bruket en ny identitet – och ett oanat lyft.

Fiskars lockar fortfarande inflyttare med sin gemenskap, den fina bruksmiljön samt med naturen och skogarna.

Vi förvaltar våra skogar på ett hållbart sätt och samarbetar i projekt med lokala samhällen och icke-statliga organisationer

Hur Fiskars bevarar den biologiska mångfalden, citat ur bolagets miljöpolicy

Mycket har förändrats genom åren i det lilla brukssamhället och inte alltid utan gnissel. Men en del saker består. Runt bruket och i hela Västnyland har bolaget genom tiderna ägt mycket skog. I början behövdes skogen för träkol som järnbruket använde. Nu behövs träkol inte längre i fabrikerna men koncernen äger fortfarande 14 000 hektar skog.

Har du rört dig i skogen i Fiskars eller övriga Pojo är det sannolikt att du varit på Fiskarsägd mark.

Skogsbruk för ekonomi – bruket för brandbygge

Fiskars skogar är i huvudsak ekonomiskog. De ska ge industrin råvara och ägaren intäkter.

– Ja, det är klart. Men det gäller hela landet, oberoende av ägare, påminner Jan Oker-Blom.

Skogsbruket utgör en blygsam del av hela koncernens miljardomsättning: 0,2 procent. Men Fiskars bruk är viktigt för berättelsen om Fiskars.

– Det är en central del i vårt brandbygge, säger Oker-Blom.

Byaföreningen: Vad bolaget säger rimmar illa med vad bolaget gör

Byaföreningen upplever att bolaget utnyttjar Fiskars bruk som skyltfönster mot världen och talar vackert om hållbarhet medan vardagen i bolagets skogar vittnar om något annat.

De tycker att Fiskars både borde och kunde ställa om sitt skogstänk, nedprioritera pengarna och i stället lägga naturen och klimatet på första plats. Bolaget har ett ansvar som en av de allra största skogsägarna i regionen, menar Fiskarsborna.

Invånare säger att de i flera års tid berättat om sin oro för bolaget, deltagit i möten med bolaget, skrivit brev till bolaget, kommit med konkreta förslag, motiverat och vädjat. Men bolaget har alltid gjort som de vill med sina skogar.

Invånarna känner därför att dialogen med bolaget om skogarna egentligen inte är någon dialog alls.

Vi går igenom en del av förslagen som invånarna genom åren kommit med och hur bolaget förhåller sig till dem.

Kalhyggen: ”Under min livstid kommer det här inte kunna kallas skog”

”Det är omöjligt att röra sig i skogar där stora skogsmaskiner farit fram. Där det ännu finns skog och där skogens fåglar ännu trivs, vet vi att det inte dröjer länge till slutavverkning”, berättar Tuulia Penttilä.

Så gick det i en bekant skog vid Kvarnsjö för ett par år sedan.

”Vid det här kalhygget blir jag mållös”, säger Penttilä som har bott i bruket i 26 år.

Man kan inte trösta sig med att sorgen bara handlar om känslor då studier visar att skogsbruk som bygger på kalhyggen hotar hundratals arter, tillägger Penttilä.

Kalhygget vid Kvarnsjö är dessutom nu en utsläppskälla, kanske i tiotals år framöver.

”Under min livstid kommer det här inte kunna kallas skog.”

Ibland hör man sägas att det inte går att röra sig i en oskött skog. Sådana kommentarer låter absurda när man ser hur skogen ser ut efter en avverkning, tycker Tuulia Penttilä.

”Jag har ännu inte träffat en människa som vill njuta av naturen i en plantskog, på ett kalhygge eller där skogen nyss gallrats.”

Tuulia Penttilä tillägger att det traditionella skogsbruket försämrar virkets kvalitet. Finsnickare tvingas använda utländskt virke. Penttilä utreder nu om hon kunde jobba med återvunnet virke.

Invånarna önskar att bolaget slutar kalhugga i sina skogar och i stället väljer kontinuerlig beståndsvård där ekonomiskogsbruket fortsätter: Skogen ska inte bara vara en trädodling utan den ska alltid likna en skog. Där ska finnas träd av olika slag och i olika åldrar. Den ska aldrig kalhuggas som man gör i likåldrigt skogsbruk.

Jan Oker-Blom tycker att det här redan sker.

– Vi sysslar ju inte med kalhygge utan vi gallrar och planterar i stället. Och då planterar vi blandskog.

Du säger att ni inte håller på med kalhyggen. Hur menar du?

– I princip är det så, ja.

Men vilka är då de kalhuggna ytorna som man ser också här ganska nära bruket?

– Det är granskogar planterade efter kriget där man vill ändra på skogens sammansättning eller få ny diversitet.

Senare justerar Oker-Blom sitt svar: Bolagets skogsbruk är i huvudsak likåldrigt, inte kontinuerligt. Kalavverkningar hör till likåldrigt skogsbruk och de görs alltså även i andra skogar än granskogar som planterats efter kriget.

Fåglarna: ”Avverka inte när fåglarna bygger bo och har ungar”

– Det är så här det går till när skogen splittras. Man tar bort en bit, sedan en till. Då försvagas också naturen runtomkring.

Sami Virta står på en plats där bolaget låtit avverka två små skogsfigurer invid ett naturskyddsområde.

– Om vårarna fanns till exempel lundsångaren här. Den återvänder knappast nu. Och mindre flugsnapparen var här åtminstone de sista två åren innan avverkningen.

Järparnas öde gör honom riktigt ledsen.

– De skulle klara sig även i unga granskogar. Men nu tar man också ut så mycket energived ur skogen att de har tvingats in på en liten strandremsa vid en sjö.

Sami Virta jobbar som naturinventerare. Naturintresset fick han med sig hemifrån. Förutom sin studietid har han bott hela sitt liv på platser där Fiskars äger mycket skog: i Åminnefors, Billnäs, Karis och nu Antskog. Han har inte bott i Fiskars bruk men har många vänner där och bolagets skogar känner han bättre än många andra.

Under sin livstid har han sett hur skogarna förändrats.

– Skogarna har blivit likåldriga och unga, väldigt unga, antingen tall- eller granskogar. De är artfattiga. Arterna i dem är få och det är samma arter i alla skogar.

Han säger att han inte förstår varför Fiskars brukar sina skogar så intensivt då skogsbruket spelar så liten roll i bolagets verksamhet.

– Kan de tänka sig att vara lite mer varsamma i sitt skogsbruk? frågar Sami Virta.

I Finland har avverkningarna under fåglarnas häckningstid (maj–juli) nästan fördubblats sedan 1990-talet.

Kalhyggen i skogen förändrar fåglarnas och många andra arters livsmiljö. Det tycker Sami Virta och invånarna i Fiskars inte är hållbart.

Men avverkningar under fåglarnas häckningstid går inte att undvika, menar Oker-Blom.

– Häckningen är en väldigt lång period om man räknar alla olika arter. Det blir en stor del av året, nio eller tio månader, så det är nästan omöjligt.

Kan bolaget tänka sig att undvika skogsarbeten från mitten av april till slutet av juli, när de flesta fåglarna häckar? Oker-Blom svarar inte på frågan. I stället förklarar han var fåglarna får häcka i fred.

– Vi avverkar inte i lövdominerade skogar eller vid viktiga fågelsjöar under fåglarnas häckningstid. Men på andra ställen nog.

Skogscertifikatet FSC uppmuntrar skogsägarna att skona just sådana områden under häckningen. Men det är inte ett krav ens i certifikatet utan en rekommendation.

Vattnen: ”Hur påverkar skogsbruket Fiskars klara sjöar?”

Invånarna önskar att bolaget tänkte mera på hur skogsbruket påverkar bolagets erkänt fina och klara naturvatten.

I skogarna vid Kvarnsjö har Tuulia Penttilä bekantat sig med ”den nyfikna tofsmesen, den lekfulla uttern och med storlommens vemodiga sång”.

Nu har stora delar av skogarna runt sjön avverkats eller gallrats.

Skogsbruket belastar vattnen: näringsämnen eutrofierar vattnen och humusämnena färgar vattnet brunt, bland annat.

Jan Oker-Blom försäkrar att bolaget tänker på sina vatten.

– Man hugger inte ända ner till stranden.

Är det inte en allmän rekommendation inom skogsbruket?

– Ja, men det betyder att man lämnar lite mer pengar på stranden än vad man nödvändigtvis skulle behöva. Det här gör man av good will [god vilja] och förstås också för naturen.

Följer bolaget med hur skogsbruket påverkar vattenkvaliteten i sjöarna?

– Raseborgs stad och natur-, trafik- och miljöcentralen gör mätningar. Så det följer man med hela tiden, säger Jan Oker-Blom och uppmanar Yle att kontakta dem för mer information.

På Raseborgs stad uppger man att staden inte gör några mätningar om skogsbrukets inverkan på vattenkvaliteten.

NTM-centralen ger samma svar. De gör heller inte mätningar för att se om eller hur Fiskars skogsbruk påverkar vattnen. Sådan uppföljning krävs inte av Fiskars och andra skogsägare.

NTM-centralen följer ändå på ett allmänt plan med vissa vattens tillstånd och det gör de också i områden där Fiskars är markägare. Fokus ligger på de största sjöarna, berättar vattenexperten, överinspektör Jaana Marttila.

Vattnet i Stora Simi har varit under NTM-centralens lupp länge. Nu har de upptäckt att vattnet inte är som förut.

”Vi har märkt att vattnet i Stora Simi har blivit mörkare. En orsak till det kan vara skogsbruket, i synnerhet dikningar”, uppger Jaana Marttila.

Dikning är fortfarande en del av skogsbruket i Finland. Fiskars uppger att de slopat nydikning i sina skogar men gamla diken rensas och grävs fortfarande upp.

Strax utanför den skyddade skogsremsan på stränderna av Stora Simi har skogar både gallrats och kalhuggits.

Värdefulla arter: ”Insekterna behöver murkna träd” – invånare vill att naturvärden kartläggs

Glaskonstnären Camilla Moberg tar på en gammal stor ek vid von Julins väg, ett stenkast från brukets centrum.

”Tidigare fanns här en allé bestående av många olika slags ädla lövträd. Då var det en magiskt vacker plats och viktig för många bruksbor”, berättar Moberg.

För några år sedan höggs nästan alla stora gamla lövträd ner eftersom de var i vägen för vattenledningar som skulle dras till nya tomter vid vägen.

”Skönhetsvärdet är viktigt men ändå sekundärt i jämförelse med hur viktiga gamla träd är för naturens mångfald”, säger Camilla Moberg.

”Människan har inte rätt att leva på andra arters bekostnad.”

Invånarna önskar att bolaget också i sina skogar visade mer intresse för naturvärden än för virkeskubiker.

I skogsbruket heter det att man ska beakta hotade arter. Men det förutsätter att man vet var hotade arter eller livsmiljöer finns. Det i sin tur förutsätter kartläggningar, säger invånarna.

Organismerna i skogen är mestadels mycket små och i en skog lever tusentals arter.

– Hur mycket oidentifierade naturvärden försvinner vid avverkningarna? frågar naturinventeraren Sami Virta.

– Det finns ingen skyldighet att utreda var de finns. Så egentligen kan man göra vad som helst i sin skog, suckar Virta.

Hur hotade arter ska tryggas säger certifikatet ingenting om

Biologen Panu Halme om certifierade skogar

Jan Oker-Blom försäkrar att bolaget hela tiden kartlägger naturvärden i sina skogar. Hur och av vem det görs vill han inte berätta.

Biologen Panu Halme vid Jyväskylä universitet är bekant med problemet där värdefull natur kan hamna under radarn. Halme var för några år sedan med i en forskargrupp som på begäran av skogscertifikatet FSC utredde hur hotade arter i FSC-skogar bättre kunde både kartläggas och sedan också alldeles konkret beaktas i skogsbruket.

”Men eftersom skogsbolagen motsatte sig, togs vår nya modell inte i bruk inom FSC”, skriver Halme till Yle Västnyland.

Det är därför man fortfarande inte ens i certifierade skogar har någon skyldighet att ta reda på vilka hotade arter det finns. Man behöver endast se till att inte försämra livet för de arter vars förekomst är känd sedan tidigare.

”Men hur de i praktiken ska tryggas säger certifikatet heller ingenting om”, konstaterar Halme.

Naturskydd: ”Agera enligt era värderingar – skydda minst 30 procent”

Fiskars firar i år sitt 375-årsjubileum.

Byaföreningen har tidigare kommit med många olika önskemål som gäller skogarna. Nu kommer de med det största önskemålet hittills. De vill att bolaget ger sig själv en födelsedagsgåva som bär i lika många år till genom att skydda minst 30 procent av sina skogar som FN:s biodiversitetsavtal stipulerar. Invånarna tror att det också skulle ge företagsbilden ett lyft.

De nuvarande skyddsområdena är mest små splittrade plättar som ofta omringas av kalhyggen, menar Fiskarsborna.

”Vi önskar att Fiskars tar mod till sig och börjar agera enligt sina uttalade värderingar”, skrev invånarna i ett skogsbrev till bolagets högsta ledning våren 2023. Med brevet ville de förmedla sin oro över skogen högre upp i bolaget då de upplevde att den lokala ledningen i bruket inte lyssnat.

”De riktiga gamla skogarna har nästan försvunnit här och varje år huggs närskogar ner. I ekonomiskogarna nära bruket finns bara billig och snabbt växande råvara för cellulosa som ska exporteras och flis som ska brännas upp i regionens värmeverk.”

Jan Oker-Blom säger att Fiskars skyddar nya små skogsområden hela tiden.

– Jag tror inte att det här landet vinner på att vi skyddar stora områden av fel typs skog eller på fel ställen. Det leder bara till att trycket på skogsbruk ökar på övriga områden.

Oker-Blom har rätt ifall man utgår från att lika många kubikmeter virke ska fås ut ur skogen oberoende av hur mycket eller lite som skyddas.

Att maximera virkesmängderna har i decennier varit ett mål för skogsbruket i Finland. Virkesvolymerna spelar fortfarande en viktig roll trots förhoppningar att fokus kunde flyttas på mer hållbara och avancerade produkter. Då kunde mindre volymer ge lika mycket intäkter.

Men många skogsägare och bolag har än så länge samma fokus som Fiskars.

– Kubikvolymen av trä ökar i hela Finland och den ökar ännu mer i våra skogar, säger Jan Oker-Blom.

Skydda allt?

Invånarna kräver inte att Fiskars ska skydda alla sina skogar.

Men skulle 14 000 hektar skyddad skog då kunna ge företagsbilden och turismen ett lyft?

Idén ter sig helt främmande för Jan Oker-Blom.

– Jag ser inte riktigt poängen. Det är på många sätt en väldigt teoretisk tankegång.

Jan Oker-Blom tycker överlag att invånarnas önskemål när det gäller skogsbruket ofta är motstridiga.

Han ser också en nimby-effekt: många vill inte se just sin egen närskog falla trots att större naturvärden kan finnas någon annanstans.

– Då känner du att ”det här är så vackert, det är så trevligt”. Av estetiska skäl kan folk också i Brunnsparken gråta över träd som huggs ned, fastän det kan handla om hundra år gamla ruttna träd som blivit farliga och kan falla. Ändå säger de ”nej, nej, nej!”

”Det är vår skyldighet att framföra önskemål till Fiskars”

Vilken rätt har ni invånare då att komma med önskemål eller krav på skogar som ni inte äger?

”Vi är alla ansvariga att se till att vår planet är beboelig för kommande generationer”, svarar glaskonstnären Camilla Moberg.

”Jag tänker att vi i själva verket inte bara har rätt att framföra önskemål till Fiskarsbolaget utan vi har en skyldighet att göra det.”

Camilla Moberg tror att inte bara skogen och naturen utan också bolaget förlorar på att inte ta till sig av det invånarna säger.

”Det finns kunskap bland bruksborna. Många jobbar med ekologiska frågor. Bolaget skulle göra klokt i att på riktigt lyssna”, tycker Moberg.

Byaföreningen påminner att de också gör vad de kan för naturen. De röjer undan olovliga eldstäder i skogarna för att hindra skogsbränder, plockar skräp i bruket, bekämpar mördarsniglar och andra invasiva arter inom ramen för ett flerårigt projekt samt uppmanar bruksbor att gynna mångfalden i sina trädgårdar.

Frågan om makt

Det var ingen självklarhet för någon Fiskarsbo att med eget namn ställa upp på intervju för den här artikeln. Makten i byn finns fortfarande hos bolaget som invånarna på många sätt är beroende av: Fiskars kan vara deras hyresvärd eller påverka deras affärsverksamhet i bruket. Invånarna kan uppleva att de tar en risk om de kritiserar bolagets skogsbruk i offentligheten. Jan Oker-Blom på Fiskars försäkrar ändå att det inte finns någon orsak till rädsla. Han välkomnar diskussionen.

– Vi träffar folk regelbundet och diskuterar. Dörrarna är alltid öppna.

Invånare: Bara Fiskars kan skydda sina skogar

Egentligen kan invånarnas missnöje och förslag tolkas som kritik mot det traditionella skogsbruket i Finland överlag. Det Fiskars gör i sina skogar är normalt. Bolaget kanske till och med tar lite mer hänsyn till naturen än en del andra skogsägare.

Men invånarna i bruket låter sig inte övertygas. De påminner om att naturen behöver skyddas lokalt: Fiskars skogar kan inte skyddas någon annanstans än i Fiskars skogar.

När väckte naturen och det som händer i naturen starka känslor i dig? Hur gjorde du då? Berätta i kommentarsfältet!

Källor förutom intervjuerna och länkarna i artikeln:
Flera brev av Fiskars byaförening och dess miljösektion till bolaget, koncernens bokslut och verksamhetsberättelse 2023, Skogscentralens och andra kartor, skogsbruksingenjören Henri Mommo, Fiskars museums skogsutställning, Fiskars jubileumsskrifter 1949, 1999 och 2024, lokalhistoriska böcker och skrifter.

Intervjuer är gjorda både skriftligt och i samtal. Citat ur skriftliga intervjuer är markerade med citationstecken (”--”).