Temat för veckans Kvanthopp är Project Horizon, en föreslagen amerikansk plan från kalla krigets dagar, på att befästa månen militärt – i praktiken att ockupera månen och förbereda sig på rymdkrig där. De här planerna bordlades bara något enstaka år innan president Kennedy utannonserade Apolloprogrammet.
Man undrar ju, kunde det bli aktuellt med att damma av de gamla planerna på en militarisering av månen? Jag menar, en ny kapplöpning till månen har inletts, i en tid med minst lika stora spänningar som under kalla krigets dagar.
Så sent som den här veckan fick vi se nytagna bilder av Kinas flagga som vecklades ut på månen, från Apollokratern nära månens strategiskt viktiga sydpol. Apollo, förresten – snygg symbolik där. Kinas Chang’e 6 är landets fjärde månlandare – obemannad, men i alla fall.
Och Kinas flagga får ju amerikanerna att se rött – bokstavligen. Till skillnad från sextiotalets månkapplöpning är de ekonomiska insatserna mycket större den här gången. Månen är ju de facto en riktig skattkammare av dyrbara råvaror som samtliga aktörer har sina ögon på. Det är på riktigt bäddat för konflikter.
Men hur krigar man på månen, med vilken sorts vapen? Hur tänkte de som skissade upp Project Horizon i tiderna? Vad fick amerikanerna att tänka om? Det ska vi ta en titt på härnäst.
Sputnik sätter skräck i amerikanerna
Den 4 oktober 1957 var det många helt vanliga amerikaner – plus en och annan general – som satte morgonkaffet i vrångstrupen när Sovjetunionen avfyrade Sputnik-1. Den första konstgjorda satellitens karaktäristiska signal kunde höras då den passerade bara ett par hundra kilometer ovanför amerikanernas huvud, med en och en halv timmes intervaller.
Insikten om vad det här kunde ha för konsekvenser – kärnvapenbestyckade robotar i omloppsbana som kunde slå ned från ovan var som helst, när som helst, med bara någon minuts varsel – ledde faktiskt sedan till att stormakterna för en gångs skull fattade det enda vettiga beslutet. De insåg att det här är en fight som ingen kan vinna.
Redan i augusti 1963 kom USA, Storbritannien och Sovjetunionen överens om ett förbud mot kärnvapenprov i rymden, atmosfären och haven. Men när ryssarna landade den obemannade sovjetiska sonden Luna IX på månen 1966 väcktes nya farhågor i väst. Skulle självaste månen bli en sovjetisk utpost i skyn?
Det hela ledde till att avtalet om att freda rymden utvidgades till det så kallade Rymdfördraget (Outer Space Treaty) som undertecknades 1966.
I fördraget slås fast att utforskningen av yttre rymden ska ske ”för hela mänskligheten” och att ingen stat kan göra territoriella anspråk eller placera ut massförstörelsevapen på andra himlakroppar, inklusive månen. Finland ratificerade avtalet 1967.
Men det kunde ha gått helt annorlunda. Amerikanerna, fortfarande på helspänn med Sputnik 1 ekande i öronen, förberedde sig i hemlighet för ett fullskaligt rymdkrig, inklusive på månen. Medan de förhandlade om att hålla rymden fri från militärbaser och massförstörelsevapen, gjorde de upp planer för att ockupera, minera och befästa månen, med kärnvapen och allt.
Hemligstämplat ända till 2014
Projektet som siktade mot det här hette alltså Project Horizon. En långtgående, detaljerad plan för att etablera en amerikansk militär närvaro på månen, med mycket kort varsel. Ifall det skulle visa sig att Sovjetunionen inte menade allvar med demilitariseringen av rymden.
Om du, likt mig, inte minns den här planen från din ungdom, beror det på att Project Horizon var strikt hemligstämplad då det begav sig, ända fram till 2014, för tio år sedan med andra ord.
Det är värt att understryka att Project Horizon inte var någon simpel skiss ritad upp på en servett på lunchrasten. Det här är ett dokument på över 400 sidor, med detaljerade tekniska ritningar för allt från avfyrnings-infrastruktur här på jorden till de interna måtten på de blivande månbunkrarna.
Projektbeskrivningen innehåller också gott om bilder, vissa av dem smått besynnerliga, som de här med månsoldater i sina rymddräkter försedda med skridskor. Vi ska alltså minnas att 1959 hade ingen någon aning om hurdan sammansättning månytan hade. Fanns det frusna slätter i de skuggiga kratrarna som man kunde glida fram över på skridskor? Ingen visste.
Men överlag så slås man av den otroliga teknikoptimism som projektets ingenjörer hade när det kom till vad man trodde sig kunna åstadkomma med sextiotalets teknik. Det var inte helt lite, nämligen.
Krafterna bakom Project Horizon visste i och för sig att mycket av tekniken som krävdes inte var helt mogen ännu, men satsade på att den skulle bli klar i tid. Vilket alltså inte innebar årtionden framåt i tiden, utan – enstaka år.
Project Horizon kom alltså till under tiden då den efterkrigstida optimismen och framtidstron var som allra starkast. Allting var möjligt med teknikens och vetenskapens hjälp. Sjuttiotalets baksmälla och stagnation låg ännu långa vägar i framtiden. 1959 var frågan inte om vi erövrar rymden, utan hur fort.
Under atomkraftens smekmånad
Det här var också tiden då den mäktiga atomkraften ännu representerade positivitet och möjligheter. Ingenting var omöjligt med en kärnreaktor eller två – eller som i Project Horizon, fyra kärnreaktorer, på månen. Levererade och monterade fortare än det tog för dig att bygga bastun ute på stugan. Ingen risk för att någonting går fel där, eller hur?
Hur som helst, med atomålderns okuvliga optimism och en ingenjörskår som inte gick att stoppa, utgick Project Horizon från att den amerikanska militärbasen på månen kunde vara färdigbyggd 1965 och fullt bemannad året därpå. På bara sju år. Vilken gullig optimism, kan man säga, med tanke på hur trögt saker avancerar numera.
Men å andra sidan, pengar var inte ett problem på den här tiden, speciellt när det kom till den nationella prestigen och USA:s position som ledare för den fria världen. Allting gick att fixa genom att dumpa enorma lastbilslass med pengar på det. 1966 var Nasas andel av den federala budgeten 4,4 procent. Jämför det med 0,4 procent i dagens läge.
Project Horizons projicerade kostnad över en period på åtta år skulle uppgå till sex miljarder dollar i den tidens valuta. Det motsvarar 53 miljarder i 2024 års pengar. Men en stor del av formuleringarna gör det tämligen uppenbart att massiva budgetöverskridningar skulle ha varit oundvikliga.
Men who cares, när efterkrigstidens högkonjunktur är som hetast. Fyrk finns. Säg bara vad ni behöver, Uncle Sam har fet plånbok. Se här, ta en Cadillac också!
Att det krävdes så många raketer berodde helt enkelt på att de tidiga Saturn-bärraketerna hade en tämligen blygsam lyftkapacitet, inte mer än sex och ett halvt ton till månen per raket. Jämför det här med Apolloprogrammets arbetshäst, den mäktiga Saturn V, som kunde lyfta mer än 41 ton hårdvara och besättning mot månen.
Kärnreaktorer i samma utrymmen som soldaterna
Själva jobbet med att bygga månbasen, inklusive grävande, lyftande och flyttande av material, skulle göras av två man, med hjälp av några multifunktions-fordon, en sorts måntraktorer, som också var tänkta att fungera som boende för byggmanskapet.
Projekt Horizons kvarlämnade dokument är mycket uttryckliga med hur basen skulle se ut. Stommen i basen skulle utgöras av fyra stora cylindrar av metall, drygt sex meter långa och tre meter i genomskärning. Lite som enorma, liggande termosflaskor med dubbla skal för bättre isolering. De skulle delvis grävas ned under marknivå för att ytterligare bättra på värmeisoleringen.
Basen skulle som sagt få sin energi från fyra stycken kärnreaktorer. Två av dem skulle inhysas i samma utrymmen som soldaterna, vilket ju kanske inte känns som en helt genomtänkt lösning.
Apropå soldaterna snackar vi alltså inte om en hel division på månen. Tolv soldater utgick planen från. Hur skulle då livet på månbasen ha varit för dessa tolv space marines? Vad skulle de dricka? I dag vet vi att det finns vatten på månen i form av is, men i slutet av femtiotalet var det här bara spekulationer.
Så man utgick från att det nödvändiga dricksvattnet rätt långt skulle behöva fraktas till månen från jorden. Man utgick från en vattenranson på 2,8 liter per man – med nöd och näppe vad som krävs för att överleva. Men man utgick från att det här skulle gå att utöka genom vattenåtervinning.
Grönsaker odlade i bajsvatten
Maten som soldaterna skulle leva var torftig, huvudsakligen av den frystorkade sorten. Men projekt Horizons dokument nämner i alla fall ett litet växthus med hydroponisk odling, alltså odling utan mylla, i näringslösning. Det skulle förse månsoldaterna med lite grönt på tallriken.
Och vad skulle den näringslösningen då bestå av? Jo, soldaternas egen avföring. Växtrester från växthuset, plus alger, som också skulle odlas i växthusets tankar, skulle dessutom användas som föda åt hönor. Man utgick alltså från att soldaterna skulle ha höns med sig på månbasen. Man föreställer sig osökt hur höns beter sig i månens svaga tyngdkraft. Måste ju se komiskt ut.
Mindre komiskt är att projekt Horizon utgick från att soldaterna på månbasen oundvikligen skulle lida av mycket stark psykisk stress. Rymdfärder var ju ett oskrivet kapitel ännu i det här skedet, man hade helt enkelt ingen aning om hur det mänskliga psyket skulle stå pall för den här sortens utmaningar.
Och oron var inte helt obefogad. Fyrahundra tusen kilometer hemifrån, i en totalt främmande och högst ogästvänlig omgivning, tätt inpå varandra i trånga utrymmen. Någon av soldaterna skulle sannolikt inte palla för trycket.
Så Project Horizons månbas var tänkt att förses med en sluten psykavdelning, i praktiken en vadderad cell där man kunde låsa in dem som drabbades av ”mångalenskap”.
Men tänk om soldaterna inte skulle hinna uttråkas till galenskap, tänk om Sovjetunionens månstyrkor anländer och det blir dags att göra det man kom dit för – försvara fosterlandet med vapen i hand. Hur då, med vilken sorts vapen?
Att kriga på månen är nämligen någonting helt annat än här på jorden. Månen har två huvudsakliga faktorer som tvingar en att justera sitt tänkande. Ett: en svag tyngdkraft, bara en sjättedel av jordens gravitation. Och två: avsaknaden av atmosfär, vilket betyder noll luftmotstånd för projektiler som man avfyrar.
Det här leder i praktiken till att vissa sorters vapen inte funkar alls på månen, medan andra vapen funkar mycket bättre.
Problemen med att avlossa eldvapen på månen
Ett typiskt amerikanskt stormgevär, ett M16-gevär, har en räckvidd på mellan 500 och 800 meter här på jorden. I månens svaga gravitation och brist på atmosfär däremot, om du riktar bössan optimalt, kan kulan i teorin flyga i hela 556 kilometer. Det är mer än fem procent av hela månens omkrets.
Nu kanske någon säger att ”ja men, ingen atmosfär, det betyder ju att det inte finns syre, hur kan krut brinna?” Krut funkar hur bra som helst också på månen, eftersom krutet i ammunitionen innehåller sin egen oxidator, i stil med nitrocellulosa. Patronen bidrar med andra ord med sitt eget syre.
Däremot, att avfyra en normal pistol på månen skulle vara problematiskt. Inte bara på grund av att du är iklädd en klumpig rymddräkt med feta fingrar som det är svårt att klämma åt avtryckaren med.
En kula som avlossas från en pistol på månen kommer inte att möta något motstånd från den luft som normalt finns inuti eldröret här på jorden. De expanderande, heta gaserna från krutet kan alltså färdas genom pipan med en mycket större kraft. Så akta handen – rekylen blir väldigt kraftfull.
Och som sagt, på grund av den svaga tyngdkraften blir siktandet också ett problem. Du får tänka om helt och hållet om du som nyanländ soldat ska skjuta till måls på månen. En kula sjunker inte ned mot marken lika fort som här på jorden, så bågen den beskriver kommer att bli mycket bredare.
Kort sagt, följer du dina ryggradsreflexer här från jorden, kommer din kula att passera långa vägar ovanför din fiendes huvud när du skjuter på månen.
Men sedan finns det också de vapen som har en mycket bättre genomslagskraft på månen. Det har att göra med att en soldat på månen ju oundvikligen är iklädd en rymddräkt. Utan rymddräktens skyddande bubbla är du dödens inom en och en halv minut ungefär – om din rymddräkt tappar trycket totalt. Vi människor funkar dåligt i vakuum.
Simpelt: punktera bara fiendens rymddräkt
Det här gör det förhållandevis enkelt att eliminera en fiendesoldat på månen. Det enda du behöver göra är i princip att punktera hens rymddräkt. Ju fler hål, desto bättre.
Så med andra ord, baserat på vad vi vet om gevär och andra projektilvapen som är svåra att sikta med på månen, och jobbiga att avfyra – vad du vill ha är ett vapen som du inte behöver sikta så noga med, som gör så många hål som möjligt i fiendens rymddräkt, också från stora avstånd. Närkamp är inte en god idé på månen. Rymddräkter gör det lite svårt med kung fu eller jiujitsu, om vi säger så.
Så du vill skicka en svärm med små, hålstickande projektiler mot din fiende, från ett tryggt avstånd. Kort sagt, fragmentvapen av någon sort. Project Horizon rekommenderade Claymoreminor. En sorts riktade minor som sänder iväg splittret åt ett och samma håll. Men också granater och granatkastare, fast du ska alltså se till att befinna dig på tryggt avstånd när granaten detonerar.
Men alltså: Project Horizon beskriver långa käppar med Claymore-minor i änden, som du riktar åt fiendens ungefärliga håll och bränner av. Också om 99 procent av sprängfragmenten missar sitt mål så räcker den där ena procenten till att slå ut din fiende genom att punktera hens rymddräkt.
Ja, och Project Horizons försvarsstrategi går överlag ut på minor till en väldigt stor del. Att minera månen skulle i princip vara det första som soldaterna gör när de kommer fram. Minor är billiga och effektiva, och de kan utlösas på distans. Och de är dödliga på flera kilometers avstånd.
Någon kanske nu undrar att ”ja men, varför inte använda laservapen” som i science fiction-filmerna, det är ju rymden vi talar om här. Jo, men laser var inte uppfunnen 1959 när Project Horizon ritades upp. Den första lasern kom till 1960, men det skulle hur som helst ha tagit för lång tid att omvandla teknologin till någon sorts vapen.
Kärnvapenprov på månen
Atombomber däremot – jo, Project Horizons militärbas på månen var tänkt att utrustas med kärnvapen. Man tänkte också sig månen som en prima plats att göra kärnvapenprov. Väldigt synligt härifrån jorden, alla skulle se när det smäller. Mycket bra för propaganda och avskräckning.
Men hur som helst. Project Horizon kom nu hur som helst aldrig längre än den här ena, i och för sig mycket ambitiösa, studien från 1959. Sist och slutligen föll det på kostnaderna, och på skalan för det hela. Bara att bygga själva basen skulle ha krävt något i stil med en fullastad Saturn V-avfyrning per vecka i fem års tid. Och prislappen skulle som sagt ha varit – astronomisk, bokstavligen.
Så planerna på att ockupera månen militärt skrotades och rymdverksamheten flyttades från militären över till den då nybildade rymdmyndigheten NASA. Inte minst efter att president John F. Kennedy i maj 1961 förklarade målet att skicka en amerikan till månen innan årtiondets slut, genom Apolloprogrammet.
Och orden som ingick i plaketten som Apollo 11 hade med sig: ”We come in peace for all mankind”, vi kommer i fred för hela mänskligheten, får ju en helt ny innebörd när vi inser att det fanns avancerade planer för att befästa månen militärt och förbereda sig för månkrig, bara tio år innan Apollo 11.
Hur som helst, det var då det. Hurdan framtiden blir – får vi ännu uppleva en militarisering av månen, eventuellt med fullskaliga rymdkrig – det återstår att se. Teknologin för sådant har ju utvecklats helt enormt. Vi har laservapen och robotar, autonoma måndrönare som inte behöver oroa sig för en punkterad rymddräkt. Förutsättningarna finns, låt oss säga så.
Men å andra sidan – ska ni kriga någonstans, så för allas vår skull, far nu i så fall till den redan färdigt sterila månen och slåss, och låt jorden och dess folk och natur vara i fred. Hellre så om man frågar mig.