En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
Svenska Yle har gjort en statistisk analys av data från miljömyndigheternas uppföljning av cyanobakterier, eller blågrönalger, vid Finlands kuster. Datan visar att algobservationerna i Bottenhavet och Kvarken har ökat kraftigt från slutet av 1990-talet fram till våra dagar.
I Skärgårdshavet är trenden långsamt ökande och i Bottenviken är algobservationer fortfarande lika ovanliga som för 25 år sedan.
Vid kustområdena i Finska viken är trenden inte lika tydlig. Fram till år 2015 ser det ut som en minskande trend, men sedan har det följt flera svåra algår.
Längre ner i artikeln kan du studera hurdana observationer som har gjorts genom åren på olika ställen längs med kusten.
Vi har bett algforskarna Kaisa Kraft och Mari Vanharanta vid Finlands miljöcentral kommentera resultaten.
– Det stämmer åtminstone att det på senare tid börjat förekomma fler blomningar av blågröna alger i Bottenhavet, säger Kaisa Kraft.
Kraft tror inte att det är en bestående positiv trend i Finska viken på 2000-talet.
– Sedan perioden mellan 1970- och 1990-talet kan det ha gått framåt, men det är utmanande att förklara varför algobservationerna i Finska viken skulle ha minskat betydligt under de senaste decennierna, säger Kaisa Kraft.
Krafts kollega Mari Vanharanta inflikar att utsläppsläget i de östra delarna av Finska viken ändå har blivit bättre.
– Reningen av avloppsvatten från S:t Petersburg har förbättrats och fosforbelastningen i [den ryska floden] Luga har också minskat, så det har förmodligen förbättrat situationen i östra Finska viken något.
De här lokala utsläppsminskningarna motverkas ändå av den dåliga situationen i Östersjöns huvudbassäng, som enligt forskarna påverkar Finska viken i hög utsträckning.
En fråga som aktualiseras är i vilken mån blomningen vid kusten återspeglar lokala fosforutsläpp eller mera långväga källor.
– Det beror säkert lite på skärgården och på vilken typ av utsläppskällor det finns i vissa områden, men särskilt Finska viken är ganska benäget för uppvällning, alltså vatten från djupet stiger till ytan och jag tror att det har effekt på näringskoncentrationerna nära kusten, säger Vanharanta.
Kaisa Kraft påpekar att cyanobakteriernas blomningar ofta bildas i öppna havsområden men flyter till kusten, och att näringsämnen också blandas ut effektivt i vattnet.
– Det är inte alls så att de gamla synderna från Östersjöns botten bara skulle påverka det öppna havsområdet, men man kan tänka sig att stora utsläppskällor vid åmynningar lokalt kan ha större påverkan.
Högsommarens blomningar är det synligaste och mest kännbara tecknet på övergödningen av Östersjön. På somrarna är det cyanobakterier som blommar.
Deras konkurrensfördel är att de kan binda kväve från luften. Tillväxten begränsas av tillgången på fosfornäring i vattnet.
Då cyanobakterierna växer flyter de upp till ytan och färgar vattnet grönt. De kan bilda stora sammanhängande flak på vattenytan.
Samtidigt kan cyanobakterierna orsaka hälsoproblem för människor och husdjur. En del av arterna är direkt giftiga och vatten med cyanobakterier rekommenderas varken för simning eller som bad- eller dricksvatten.
Blomningarna är ändå bara toppen på isberget. De verkligt stora problemen med övergödningen gömmer sig under ytan.
Gamla synder gör sig påminda
Problemet i Östersjöns huvudbassäng är den så kallade interna belastningen. Det är fosfor som redan har bundits till bottensedimenten, men som frigörs igen under syrefria förhållanden.
Den frigjorda fosforn kan välla upp till de övre vattenskikten under höst- och vintercirkulationen. Då bidrar den till vårens och sommarens algblomningar på samma sätt som nya fosforutsläpp från vattendragen eller luften.
Det rör sig om en ond cirkel, eftersom algerna sjunker ner till botten då de dör. Den stora biomassan i algerna blir näring för bakterier som förbrukar syret på botten.
Det finns tills vidare ingen lösning på problemet med intern belastning.
– Utmaningen är att Östersjön är så stor, så att till exempel syresätta de syrefria bottnarna är åtminstone för tillfället praktiskt omöjligt, säger Mari Vanharanta.
I många sjöar har man också avlägsnat näring genom vårdfiske, men också det är svårt att göra i tillräcklig skala för att förbättra Östersjöns tillstånd.
Inte enbart negativt – vårblomningar är bra för klimatet
Sommarblomningarna föregås av en intensivare vårblomning som är mindre synlig och som det talas mindre om. Det är då andra arter av växtplankton som färgar vattnet brunt.
– Efter vintern och våren när näringsämnen sköljs ut i havet, så är det vårblomningen som mycket effektivt använder upp näringsämnena, säger Kaisa Kraft.
Hon anser att vårblomningen skulle förtjäna mera uppmärksamhet i till exempel medier. Vårblomningen är inte förknippad med samma slags problem som cyanobakteriernas sommarblomning, utan är till och med gynnsam för klimatet.
– Vårblomningen har traditionellt varit den tid då den största algbiomassan bildas – mycket näringsämnen används, mycket kol lagras i bottensedimentet och tack vare vårblomningen fungerar Östersjön som en kolsänka.
Vårblomningen begränsas av kväve i tillgänglig form. Efter vårblomningen finns det därför kvar fosfor i vattnet som sommarens cyanobakterier drar nytta av.
Förutom näringsläget har vädret stor betydelse för cyanobakterierna. Cyanobakterier växer snabbt när det är varmt och soligt. Hårda vindar rör däremot om vattnets ytskikt och bryter sönder stora algmassor.
Under de senare åren syns det flera tydliga pikar i algobservationerna, bland annat år 2018. Forskaren Kaisa Kraft minns algsommaren 2018 mycket väl.
– År 2018 började jag skriva på min doktorsavhandling – och hurrade för det var jättestora algblomningar medan alla andra var helt förskräckta, skrattar hon.
Enligt Kraft var sommaren 2018 vindstilla och varm, vilket gynnade utvecklingen av cyanobakterier. Uppvällning kan också ha bidragit till det svåra läget.
– Sådana massiva algblomningar som kan observeras vid kusten är mycket väderberoende, konstaterar Mari Vanharanta.
Visualisering: Observationer på havsområdena
Välj plats för att se observationerna vecka för vecka och år för år. Observationspunkterna är sorterade enligt kommun och läge längs med kusten.
Många utsläppskällor har minskat
Medan den interna belastningen är stor har fosforutsläppen från både Finland och andra länder kring Östersjön överlag minskat under flera årtionden.
– Belastningen från punktkällor, som industri, samhällen och fiskodling har minskat, men diffusa utsläpp från jordbruk och skogsbruk har varit svårare att åtgärda, säger Mari Vanharanta.
Östersjökommissionen Helcom har arbetat för att minska utsläppen i Östersjön sedan 1990-talets början. De upprätthåller en lista över så kallade hot spots, det vill säga betydande utsläppskällor som Österjöländerna systematiskt försöker åtgärda.
I Finland har utsläpp från bland annat Helsingfors stad, flera pappersfabriker samt fiskodlingen i Skärgårdshavet och Ålands hav minskat så att de har tagits bort från Helcoms lista.
Fortsatt stora utsläpp från jord- och skogsbruk
Nu återstår bara en hot spot, nämligen jordbrukets näringsutsläpp i Skärgårdshavet.
Vattnet rinner till Skärgårdshavet från nästan hela Egentliga Finland, där en stor del av landets svin- och hönsfarmer är belägna.
Forskarna vill inte skuldbelägga jordbrukarna och har förståelse för att man inte vill ta till åtgärder som potentiellt kan minska på skörden.
– Djurskötsel och spannmålsodling är ofta koncentrerade till olika områden, vilket leder till ett överskott av gödsel som sprids på åkrarna eftersom det inte är kostnadseffektivt att göra sig av med det på något annat sätt eller flytta det till de åkrar där det skulle vara nödvändigt att sprida det, säger Kaisa Kraft.
Den diffusa belastningen från jordbruket är också överlag den största källan till Finlands fosforutsläpp i Östersjön, inte enbart i Skärgårdshavet. Problemen kan komma att förvärras av klimatförändringen.
– Den diffusa belastningen kan antas öka i framtiden om vintrarna blir varmare och nederbördsmängderna ökar, säger Mari Vanharanta.
Också skogsbruket står för betydande fosforutsläpp som göder Östersjön och föder cyanobakterier, alltså blågröna alger.
– Det handlar om gödsling, dränering och jordbearbetning i områden med skogsbruk, säger Mari Vanharanta.
Fosforutsläppen från skogsbruk är förhållandevis höga i Bottenviken, alltså den nordligaste delen av Bottniska viken. Där är det ändå ovanligt med algblomningar under sommaren.
– Norrut minskar salthalten så den inte längre är optimal för Östersjöns blommande cyanobakterier. Dessutom är Bottenviken fosforbegränsad, vilket inte ger cyanobakterier samma konkurrensfördel som på kvävebegränsade områden, säger Kaisa Kraft.