Det sägs att segling är det dyraste sättet att färdas gratis. Det sägs också att segling är den kortaste sträckan mellan punkterna A och B, med oundvikliga avvikelser i punkterna K, Q och Z. Det sägs dessutom att segling är lite som att stå i en kall dusch och riva sönder hundraeurossedlar.
Nå, oavsett vad de säger – midsommarens avsnitt av Kvanthopp handlar om segling, och uttryckligen då om nöjessegling. Människor har ju rört sig till havs med vindens kraft i tusentals år. För att vi var tvungna till det om vi ville ha fisk att äta, eller om vi behövde resa någonstans.
Men det är bara de senaste enstaka århundraden som vi har gjort det för vårt höga nöjes skull. Eller i tävlingssyfte, vilket vissa menar är samma sak.
Vi ska hur som helst ta en titt på segelyachtens historia. När och hur uppstod traditionen att segla för nöjes skull? Länge var sjömanskapet ett yrke, och inte ett värst välbetalt sådant. Man seglade för att man måste. För att man var fiskare eller matros eller motsvarande. Ytterst få seglade bara för att det var skoj. När förändrades det?
Vi ska också titta på vilken roll segelföreningarna har haft när det har kommit till skapandet av Finlands nationella identitet och symbolvärld. Vi skulle ju till exempel inte ha vår blåvita flagga utan segelföreningarna som var blåvita innan det blev coolt, så att säga.
Vem var först med lustseglatser?
Vadå ”navigare necesse est”, och hur så ”non est vivere necesse”? Vem var det som kom på att segla är en sorts tidsfördriv? Vissa menar att det var de gamla egyptierna. Den härskande klassen och samhällets grädda hade vad man kunde kalla fritidsbåtar som de gjorde lustturer upp och ned längs Nilen i. Väldigt pråliga och förgyllda båtar, som var byggda av de mest exklusiva materialen och inredda som små palats.
Inte så otroligt stor skillnad på dem och vår tids Jeff Bezosar, Roman Abramovitjar och vad de där supermiljardärerna nu heter. Utom att vår tids miljardärer inte får ta solskeppet över Nilen till flodens västbank så där som Farao, sedan när deras tid är ute.
Ja, och nog har ju härskare i alla tider tyckt om att bygga sig flotta lustjakter. Värst av alla var sannolikt kejsar Caligula, som hade två enorma, flytande palats i sjön Nemi, komplett med marmorgolv, centralvärme och rinnande vatten.
Men Caligulas Nemi-skepp var ju för allt i världen inte segelbåtar! De förmögna egyptiernas flodkryssare hade däremot ofta segel. Grekernas triremer – den båttypen användes också för nöjesresor – de hade också segel. De här som ett par exempel.
Båtburen lyx är med andra ord ingenting nytt. Att segla för nöjes skull – och uttryckligen då för själva seglandets skull – är däremot huvudsakligen ett relativt modernt koncept.
Holländarna visar vägen
Nöjesseglatsens ursprung kanske går att ana från själva ordet för farkosten, ”yacht”. Det kommer sannolikt frånd det nederländska ordet, ”jacht”, med rötterna i 1300-talet. Jakt, bokstavligen. Holländarna använde vid den här tiden små, snabba segelbåtar för att jaga smugglare, pirater och brottslingar i Nederländernas grunda kustvatten.
Det här ”jacht”-seglandet var ännu inte så mycket för nöjes skull, som för ren nytta. Men så småningom kom förmögna redare och köpmän från Nederländska ostindiska kompaniet på att använda de här små ”jachterna” till att segla ut för att möta och fira sina återvändande handelsfartyg.
På de här resorna bjöd de sedan med sina vänner, och med tiden blev det ett regelrätt nöje, en statusgrej för den nederländska societeten att ta ut yachten på en tur – till och med om det inte fanns något handelsfartyg att möta.
Hur fick då resten av Europa upp ögonen för yachtingens fröjder? För det kan vi kanske tacka kung Karl II av England, som ofta omnämns som personen som populariserade yachten.
Under det engelska inbördeskriget och åren som följde levde Karl II i exil i Nederländerna. Holländarna var sedan länge kända i Europa för sin skeppsbyggnadskonst – något som också Österbotten här hemma drog nytta av i form av inlånad expertis från Holland.
De österbottniska varvens hemlighet
Redan under 1500-talet hade Österbotten byggt fartyg för den svenska flottan, och på 1600-talet ökade produktionen kraftigt, inte minst i Gamlakarleby och Jakobstad. Det här är mycket just tack vare holländska skeppsbyggare och hantverkare som lånades in till Österbotten för att arbeta på varven och utbilda lokala arbetare.
Men lärlingar från Österbotten skickades också till Nederländerna för att lära sig yrket, och de förde tillbaka värdefulla färdigheter och yrkesknep till sina hemmavarv. Och det är ju de här historiska traditionerna som än i dag ekar hos österbottniska båtvarv i stil med Nautor och Baltic, vars båtar har nått legendarisk status i seglarkretsar över hela världen.
Men tillbaka till 1600-talet och Karl II av England, som även han blev mäkta imponerad av elegansen, hantverket och hanterbarheten hos de holländska segelbåtarna.
1660, efter återupprättandet av monarkin, gav holländarna Karl II en yacht som present, Mary hette hon. Mary, med en längd på 20 meter, brukar ofta omnämnas som den första nöjesjakten i England. Men definitivt inte den sista! Mellan 1660 och 1685 ägde Karl II inte mindre än 27 olika segeljakter, inklusive minst en experimentell katamaran, alltså en båt med två skrov.
Karl II visade sig vara en inbiten seglare och tycktes genuint trivas ute på sjön. Den här entusiasmen blev uppenbar för de andra i hovet och för aristokratin, så det dröjde inte länge innan den engelska societeten köade för att få ta upp segling som hobby.
Och det stannade inte vid rena nöjesseglatser – det fanns blodigt allvar med i leken från allra första början. Karl II hade knappt ens hunnit värma upp tronen efter att han återinstallerades som regent, innan han ställde till med den första dokumenterade kappseglingen i fritidsbåtarnas historia.
Den första kappseglingen
Den tävlingen ägde rum 1661, var annars än på Themsen. 40 engelska mil, drygt 60 kilometer, från Greenwich ut till Gravesend och tillbaka. Dusten utkämpades mellan den kungliga jakten Mary, med självaste kungen bakom rodret – åtminstone tidvis – och kungens bror, hertigen av York, den blivande kung Jakob VII av Skottland, i hans personliga jakt, Anne. Som sagt, varhelst två segelbåtar kommer inom synhåll från varandra, uppstår det en tävling, oavsett om de inblandade vill det eller inte. Så är det och så har det alltid varit. Och i det här fallet ville de det.
Tävlingen, som vanns av hertigen av York, väckte stor uppmärksamhet, och den medlem av societeten som ännu inte fattat tycke för segling var senast nu tvungen att lystra till och se till att skaffa sig en båt. Det ledde också till att intresset för båtdesign väcktes. Alla ville ju vara kvickast, och det krävde en så snabb båt som möjligt.
Det hela ledde också till att informella segelsällskap grundades bland aristokratin, som så småningom utvecklades och organiserades allt efter som de växte. Fast den äldsta ”riktiga” segelföreningen är de facto inte brittisk. Från 1740-talet och framåt var Storbritannien allt mer upptaget med diverse krig, inte minst mot Spanien, i Karibien. Vilket ledde till att intresset för fritidsbåtar minskade i England.
Men på Irland, som låg lite avsides, fortsatte man segla på med oförminskad entusiasm. Så det blev där den första segelföreningen, ursäkta yachtklubben, grundades. I Cork närmare bestämt, Cork Harbour Water Club. Året var 1720.
Men också britterna återfick styrfarten kring 1815, efter att Napoleon slutligen sattes på plats vid Waterloo. En båttyp som utövade ett starkt inflytande på fritidsbåtarna vid den här tiden var de så kallade Bristolkuttrarna.
Hamnstaden Bristol på den engelska sydvästkusten, hade en tradition där lotsar tävlade om att segla ut för att erbjuda sina tjänster till ankommande handelsfartyg. Den som var kvickast ute och mötte fartyget, fick uppdraget, och lönen som betalades ut för det.
Så det rådde en intensiv konkurrens mellan lotsarna, vilket ledde till att också båtbyggarna tävlade om vem som kunde ta fram den snabbaste båten. De gaffelriggade lotskuttrarna från Bristol var smäckra, djupgående, och mycket sjödugliga. De hade ofta hög mast och väldigt stor segelyta, vilket gjorde dem väldigt snabba i händerna på dugliga rorsmän.
Bristolkuttrarnas snabbhet och sjöduglighet i kombination med deras eleganta linjer fick sedan ett stort inflytande på de estetiska preferenserna inom yachtdesignen överlag. Den som vill kolla in en tvättäkta Bristolkutter kan leta upp YouTubekanalen Sampson Boat Co, där den unge britten Leo Goolden är i slutfasen av en totalrenovering av Bristolkuttern Tally Ho, en legendarisk yacht som vann den likaså legendariska havskappseglingen Fastnet Race 1927.
”Vem kom på andra plats?”
Ännu mer legendarisk och ännu äldre är så klart America's Cup, ett av de äldsta kontinuerliga och återkommande tävlingsevenemangen inom internationell sport. America’s Cup seglades första gången 1851 utanför Southampton och Portsmouth i England, i en duell mellan New York Yacht Clubs skonare America och femton båtar från Royal Yacht Squadron. Loppet bevittnades av drottning Victoria och den framtida Edward VII och vanns av jänkarna och deras America.
När America korsade mållinjen långt före de brittiska konkurrenterna, ställde drottning Victoria, som tittade på loppet, sin berömda fråga. Victoria ville veta vem som kom på andra plats. Svaret hon fick har blivit legendariskt: ”Ers Majestät, det finns ingen andra plats.”
America’s Cup-trofén hölls envist av USA från 1857 till 1983. NYYC försvarade framgångsrikt trofén 24 gånger i rad innan de sent omsider besegrades av Royal Perth Yacht Club, representerad av australiensarna i sin Australia II. En legendarisk duell, en riktig nagelbitare som vi seglingsbitna som var med redan då minns mycket väl.
Men hur kom nöjesseglingen till Finland då? I Finland har vi ju alltid seglat i kusttrakterna. Innan ångmaskinerna och förbränningsmotorerna var segel ju i praktiken det enda sättet att få fart på ett fartyg, om man inte ville ro. Det här förändrades på allvar med början under det tidiga 1900-talet när maskinerna gick till sjöss på bred front.
Med ens var seglingen i händerna på välmående stadsbor som ägnade sig åt nöjessegling enligt svensk och europeisk modell. De här penningstinna borgarna hade nämligen, förutom pengar – och båtar – någonting relativt nytt för finska förhållanden: fritid. Kring den här fritidssysslan grundades de första segelföreningarna i Finland. Först ute var Segelföreningen i Björneborg som grundades 1856 på initiativ av kommerserådet och skeppsredaren Gustaf Sohlström. Föreningen hade ändå lite svårt med att få stämpel i pappret av de ryska myndigheterna, därför är NJK i Helsingfors ”officiellt” lite äldre.
Men Segelföreningen i Björneborg, BSF, brukar ändå nämnas som den första segelföreningen i landet, och BSF är också Finlands första idrottsförening. Segelföreningarna var överlag de första idrottssällskapen med fokus på en enskild aktivitet – segling – medan till exempel skidåkning och friidrott uppgick i mer allmänna sällskap där man sysslade med lite av varje.
Seglingen och den blåvita flaggan
Den organiserade segelklubbsverksamheten har för övrigt spelat en betydande roll i historien om vår blåvita finska flaggas födelse. När den nygrundade Nyländska Jaktklubbens stadgar stadfästes av kejsar Alexander II i S:t Petersburg 1861, slogs det från ryskt håll fast att klubbens flagga ska vara en blå och vit korsflagga. Varför skulle det vara just en sådan?
Det har att göra med att det över huvud taget var svårt att grunda föreningar i det ryska imperiet – informella föreningar uppstod titt som tätt, men myndigheterna satte ofta stopp för dem fort. Till exempel grundades Estlands första segelförening så tidigt som 1820, Uljaste Purjetajate Ordu, 1820, men föreningen lades ned av de ryska myndigheterna bara några år senare. Föreningar betraktades som en fara för rikets ordning, så myndigheterna såg inte på dem med blida ögon.
Men det kostar ju ingenting att göra ett försök. När ansökan från Helsingfors om att bilda en segelförening behandlades på sjöfartsministeriet i S:t Petersburg, noterade tjänstemännen att det redan fanns en segelförening i S:t Petersburg, S:t Petersburgs kejserliga flodsegelsällskap. Och deras flagga var ett blått kors på vit botten. Så man beslöt att bunta ihop de två sällskapen, åtminstone vad flaggan beträffar. Nå, NJK fick åtminstone ha Nylands vapen uppe i flaggans hörn.
Till saken hör att det ryska imperiets nya regler om segelföreningar omfattade en plikt att bistå flottan med hjälp i fall att krig utbröt. Det resulterade i att flaggorna på segelföreningarnas fartyg beordrades att följa modellen för flaggorna som örlogsfartygen använde.
Sedan 1712 hade den ryska örlogsflaggan varit en vit flagga med ett blått Andreaskors – det vill säga ett kors från hörn till hörn av flaggan. De ryska myndigheterna ville hur som helst skilja segelklubbarnas fartyg från flottans egentliga fartyg, så segelföreningarnas vita flagga tilldelades ett vertikalt blått Georgskors. Den som sedan blev Nordiska Jaktklubbens flagga.
”Fruntimren broderade en blåvit flagg”
Vi ska inte gå in på hela den här långdansen med striden om vilken flagga som skulle representera Finland – den röda och gula Lejonfanan eller någon av de många andra varianterna som förekom – eller den blåvita korsflaggan, som bland andra Zacharias Topelius talade varmt för. Låt oss bara säga att det ju blev den blåvita flaggan som vann, året var 1918.
Det är hur som helst kul att notera hur inflytelserik seglingstraditionen har varit i utformandet av den unga nationen Finlands symbolvärld. Det finns en story från kurorten Marstrand på den svenska västkusten, ett halvt sekel innan vi började flagga blåvitt officiellt.
Sommaren 1862 befann sig inte mindre än 53 landsmän i Marstrand och när badgästerna utlyste en regatta ville finländarna vara med och tävla, skriver Zacharias Topelius, som också var närvarande: ”Därvarande finnar bildade ett slags egen segelklubb och lät sina fruntimmer brodera åt sig en finsk flagg – blå och vit med Finlands vapen i övre hörnet”.
Hur det gick i seglingstävlingen förtäljer inte historien, men Topelius konstaterade nöjt att hans besättning i Marstrand fört ”den första finska flagg som någonsin vajat på Atlantiska oceanen”.
Märk väl alltså att den här blåvita flaggan inte var en korsflagga, den bestod av två ränder, vitt ovanför och blått under. När den blåvita korsflaggan sent omsider antogs som Finlands flagga, var den mer eller mindre identisk med den korsflagga som segelsällskapen redan hade använt en tid. Så för att särskilja de två, bestämde man 1918 att segelsällskapens flagga skulle ha det smala vita korset inuti det blåa. Och så här är det ju ännu i dag.
Seglingskulturen har fortsatt att vara stark och livskraftig i Finland under hela självständighetstiden. Länge var segling förbehållet folk med fet plånbok, men hobbyn demokratiserades i och med att glasfiberbåtarna slog igenom på bred front på 1960-talet. När vi kommer till sjuttiotalet har glasfibern slagit ut trä som båtbyggnadsmaterial nästan helt.
Glasfibern demokratiserar båtlivet
Glasfiberarmerad plast introducerades redan på 1930-talet i USA, men fram till sextiotalet hade produktionsmetoderna finslipats och förbättrats, och fördomarna överkommits. Glasfiberbåtarna var mer överkomliga, prismässigt, och mer pålitliga. Glasfiber möjliggör massproduktion med formar, vilket avsevärt minskar tillverkningskostnaderna och tiden jämfört med det extremt arbetsdryga träbåtsbyggandet.
Ja, och glasfiberbåtar är så klart mycket mer motståndskraftiga mot väder och vind jämfört med träbåtar. De ruttnar inte, de är ogenomträngliga för allsköns trätuggande organismer och kräver överlag mindre underhåll.
Glasfiberbåtens intåg på marknaden sammanföll dessutom med de stora, efterkrigstida årskullarnas intåg på arbetsmarknaden. Plötsligt hade vi en stor, hyfsat köpstark medelklass i Finland som kunde och ville förverkliga sina drömmar, bland annat om en egen segelbåt.
Det sena sjuttiotalet och större delen av åttiotalet var segelbåtstillverkningens guldålder i Finland. Och då tänker jag inte bara på de stora, legendariska varven i stil med Nautor och Baltic. Det här var en tid då en vanlig arbetarfamilj kunde köpa sig, säg nu en H-båt från Artekno för en relativt överkomlig slant. Eller någon av de svenska varmansbåtarna, typ en IF-båt eller en Maxi 68 eller 77.
H-båten, ritad av Hans Groop 1969, blev sedermera en stor internationell entypsklass, och man ser dem fortfarande ofta ute på farlederna och i hamnarna. De går numera att köpa begagnade, i bästa fall för någon hundralapp, men oftare ändå för någon tusenlapp.
Begagnat som gäller för nybörjaren
Och det är på något vis utmärkande för seglingens nuvarande status, att den medelinkomsttagare som numera vill börja med segling som hobby från noll, nästan uteslutande får se sig om efter en begagnad båt från sjuttio- eller åttiotalet. När nittiotalets recession slog till, gick en mängd av de mindre båttillverkarna omkull – eller flyttade till billigare länder, som Polen. Och branschen hämtade sig aldrig riktigt.
Seglingen har delvis gått tillbaka till att vara en rikemanssport, lite på samma sätt som den var i början. Om man inte nöjer sig med en äldre ”projektbåt”, vilket såklart är ett helt fullgott alternativ det med.
Men vill man segla på seriös toppnivå – tja, de nya rymdåldersmaterialen i stil med kolfiber, kevlar och Dyneema har dessutom gjort seglingen till en allt mer exotisk kapprustningssport. De nya materialen, både när vi talar om skrov, rep och segel, är lättare, starkare och styvare – men också mycket dyrare.
Det tycks inte heller komma nya designers för att fylla på när de gamla mästarna i stil med Hans Groop, Eivind Still och Guy Christer Lönngren tackar för sig. Och det är synd. Det tar ytterligare bort en del av bredden från den en gång så livskraftiga, och historiskt mycket viktiga seglingen.
Plus att segelbåtar ju inte ser ut som båtar mera, om man frågar mig. Men då är det bara den sura gamla gubben i mig som talar. Låt alla blommor blomma – men helst inte de blågröna algerna.