Eva Frantz har nu nått fram till den femte i ordning i sin deckarserie om äldre kriminalkonstapel Anna Glad. Denna gång är öppningsscenen en överspelad kräftskiva. Krossade skaldjur, smutsiga servetter och glas med kvarglömda slattar står framme och dagen efter-odören är tjock på glasverandan. Utanför i jacuzzin färgas strax vattnet rött, för värdinnan skjuts rakt i bröstet.
När Anna Glad dyker upp, inkallad på sin lediga dag, är alla gästerna för den årliga kräftskivan kvar i huset. Alla utom en – som visar sig vara spårlöst försvunnen.
Agatha Christie-anda
Tempot är lagom, handlingen halvspännande och små-mysig, de misstänkta presenteras inom de första kapitlen; allt i bästa Agatha Christie-anda. Lägg därtill pusslandet med hämtning och lämning på dagis så har du det område som Frantz mutat in för sin Anna Glad.
Men denna gång är det inte Glad som är utredningsledare mer än den första natten. Istället tar hon bara del av arbetet från sidan, medan hon jobbar med snatterier och byoriginal. Det var hennes och sambon Thomas krav för att kunna jobba som poliser på samma station och få ihop familjevardagen: att inte bli satta på samma fall med risk för övertid samtidigt. Ändå blir det just Glad som snubblar över avgörande ledtrådar i mordutredningen.
Personlighetproblematik, beroende, och manipulation
I centrum för berättelsen står de fyra kräftskivefirande väninnorna. Vid första anblick tycks deras karaktärer och relationer ytliga, men vart eftersom vi baklänges får följa deras årliga firanden förstår man att det bara är toppen av ett isberg som utspelas i deras dialoger.
De fyra väninnorna har känt varandra i årtionden och deras relationer till varandra och varandras familjer är komplicerade. Precis som i Frantz senaste deckare presenteras en lågmäld men stabil underhållning – men det finns även en allvarlig klangbotten. Denna gång rör sig de underliggande temana kring personlighetsproblematik, beroende och manipulation.
Snapsvisor inleder kapitlen
Precis som i tidigare böcker inleder Frantz varje kapitel med en vers – nu har turen kommit till snapsvisor. Och visst löper alkoholen som en röd tråd genom kriminalromanen – inte minst på väninnornas årliga kräftskiva. Men det känns ändå märkligt varför Frantz valt att marinera sin berättelse i alla dessa dryckesvisor. Som om hon verkligen vill lyfta spritspåret – alkoholens inverkan på människor. Varför låta den redan mest kända boven i detta drama överskugga de andra? Det verkar som att Frantz i ivern att upprätthålla traditionen att flankera sina kapitel med verser inte sett över vad det gjort med texten i sin helhet.