Västmannaöarna, söder om den isländska huvudön, har drabbats svårt av vulkanernas kraft tidigare. Ett stort utbrott kom 1973 då marken plötsligt rämnade strax utanför staden på huvudön Heimaey och glödande lava började spruta upp.
Kristín Jóhannsdóttir var tretton år då och har tydliga minnen av den dramatiska händelsen.
– Jag tittade ut genom fönstret där man kunde se stadens östra delar och allting stod i brand.
Det var mitt under kalla kriget. Det var synnerligen spänt mellan kärnvapenmakterna USA och Sovjetunionen och Kristín trodde att kriget hade brutit ut.
– Jag trodde att ryssarna hade kommit.
Hennes pappa kom ändå strax och sa att det är ett vulkanutbrott. Det lugnade henne att det ”bara” var ett vulkanutbrott.
Skönt att slippa skolan
– Jag minns hur jag tyckte det var både vackert och skrämmande. Och hur glad jag var att jag inte behövde gå till skolan, säger Viktor Þór Reynisson som nu återvänt till sin gamla hemö tillsammans med sin hustru Anna Kristín Kristófersdóttir.
Ödets ironi är att Viktor och Anna tvingats lämna sina hem två gånger på grund av vulkanutbrott.
Deras familjer lämnade Västmannaöarna efter utbrottet 1973 och de senaste åren bodde Viktor och Anna i Grindavík på fastlandet nära huvudstaden Reykjavík.
Nu har jordbävningarna och vulkanutbrotten på Reykjaneshalvön tvingat dem att lämna också hemmet i Grindavík.
De säger att de blev väl mottagna då de hörde sig för om det fanns något boende på Västmannaöarna.
– Det var ett förtjusande par som lånade oss sitt hus. De skulle vara borta några veckor. Vi kände dem inte men de litade på oss och öppnade sitt hem för oss, säger Anna.
Då Svenska Yle besöker familjen sommaren 2024 har de sista sakerna från Grindavík just anlänt och det nya hemmet är fullt av flyttlådor. En teve är påslagen där man kan se det senaste utbrottet nära Grindavík i direktsändning.
Paret verkar lugnt och tillfreds med att ha hittat ett nytt hem efter de dramatiska händelserna i Grindavík. De bor visserligen också nu på vulkanisk mark, men det finns ingenting som tyder på att nya utbrott skulle vara på väg.
Annat var det i Grindavík. De häftiga jordbävningarna som föregick utbrotten var det svåraste.
– Det var svårt att stå upprätt då det pågick. Det var som att vara ute på havet i svår sjögång. Det var det värsta jag någonsin varit med om, säger Anna.
Då evakueringsordern kom blev det bråttom.
– Adrenalinkicken fick en att agera. Vi slängde ned saker i några väskor, hoppade in i bilen och for iväg. Det var mycket skrämmande.
Som om hela Borgå hade tvingats på flykt
Det bodde nästan 4 000 personer i Grindavík före evakueringen. I relation till folkmängden motsvarar det cirka 56 000 människor i Finland – en stad av Borgås storlek.
Då alla Grindavíkbor måste skaffa sig bostad på annat håll blev det svårt. Många bodde inhysta i trånga förhållanden hos släktingar eller vänner.
Viktor och Anna visste ändå att de ville flytta tillbaka till barndomens ö trots att det kan vara ett företag att ta sig mellan Heimaey och fastlandet, antingen med förbindelsebåt eller med flyg.
Västmannaöarnas huvudort Vestmannaeyjabær på Heimaey har drygt 4 600 invånare i dag. Staden är markant märkt och sargad av det stora utbrottet för 50 år sedan.
Direktören Kristín Jóhannsdóttir på Heimaeys vulkanmuseum Eldheimar är missnöjd med hur den isländska regeringen hanterat krisen i Grindavík.
– Regeringen var mycket bättre på att fatta beslut 1973 än vad de är nu.
Hon hänvisar till att man då beslöt bygga billiga bostäder snabbt för att inhysa de femtusen människor som måste fly från Västmannaöarna. Island fick också färdighus som bistånd från det övriga Norden.
– Jag kan inte förstå varför man inte gått in för någonting liknande för Grindavík, säger Kristín.
Ingen återvändo
Hur som helst har Viktor Þór Reynisson och Anna Kristín Kristófersdóttir beslutat sig för att det nu får vara nog med flyttar.
– Jag känner mig lugn nu, säger Viktor.
Hurdana känslor har du för det gamla hemmet i Grindavík?
– Visst saknar jag det. Men vi kommer aldrig att åka dit igen. Aldrig.