Teaterrecension: Skärgårdsteatern dyker handlöst in i Bellmans rus, livslust, sång och sorger

Klockriketeatern och Skärgårdsteatern ger en rumlande och karnevalistisk uppsättning som tar ut svängarna med Bellmans utsökta visdiktning.

Tre skådespelare i 1700-talskostymer håller upp fyllda snapsglas framför sig.
Josefine Koskinen, Matteus Blad och Mathilda Kruse ger en imponerande musikteaterföreställning med starka röster och utmärkta valthornsimitationer. Bild: Darina Rodionova / Klockriketeatern

Fanns det en snuskigare tid än 1700-talet? Seklet framkallar bilder av vitkalkade adelsmän i peruker och påkostade balkostymer som stapplar omkring i högljudd berusning, skränar och fjärtar. Klockriketeaterns och Skärgårdsteaterns föreställning i regi av Carl Alm kastar sig in i den här (nid)bilden av Bellmans tid och värld med hull och hår.

Publiken möter ensemblen (Matteus Blad, Josefine Koskinen, Mathilda Kruse) mitt i ett rusigt dryckeslag. Skålar höjs till höger och vänster, och mitt ibland dem rör sig Bellman med det som vi idag med underdrift skulle kalla för ett problematiskt förhållande till alkohol.

En vitpudrad man i svart kavaj poserar med en elgitarr.
Bellmantolkaren Matteus Blad tar ut svängarna. Bild: Darina Rodionova / Klockriketeatern

Svetten lackar, men stinn av Bacci anda hålls han alltjämt på benen och i ett tillstånd av manisk inspiration, diktande om sina dryckesbröder och –systrar. Movitz med basfiolen, urmakaren Fredman, den vackra Ulla Winblad.

Han äskar om tystnad i salen, lägger örat till buteljen för att höra den viska ”Hej kära själ! fukta din aska.”

I tur och ordning följer njutningsfulla tolkningar av Bellmans dryckesvisor. Föreställningen Bellman – Är jag född så vill jag lefva inleds som en kaotisk och rumlande musikteaterföreställning framförd med starka sångröster och skickliga musiker.

Väjer inte för Bellmans mörker

Dramaturgen Christoffer Mellgren har tillsammans med arbetsgruppen utvecklat en dramaturgi som dyker huvudstupa in i Bellmans visdiktning utan några pryda ansatser. Skalden hyllar glädjen och njutningen men i grunden finns alltid vetskapen om döden.

Genom musiken löper ett vasst stråk av nihilism. Inför livets hjärtskärande sorger och avsked finns det sällan någon tröst utom att ta till flaskan igen.

Tre skådespelare i 1700-talskostymer står framför två hopskjutna stolar.
Livets avsked och sorger får även plats i Bellman – Är jag född så vill jag lefva. Bild: Darina Rodionova / Klockriketeatern

Bellmans verk är som ett klassiskt stilleben i musik, där det på bordet intill de dignande vindruvor och vinkrus alltid ligger ett timglas eller kranium som påminner oss om att vår tid är uppmätt.

Det är något okristet i hans betraktelser över livets ändlighet. Det är ingen from bild av att anlända till himmelrikets portar, eller ens att ställas till doms för sina synder. I bottnet av flaskan, på andra sidan av allt skratt och sång väntar färjkarlen Charon på att föra en över floden till dödsriket.

I andra akten är vi redan där, i efterlivet. Skådespelarna spottar ut mynten till Charon ur munnen och festen fortsätter som en rockkonsert.

På slutet samlar ensemblen sin karnevalistiska föreställning i ett stämningsfullt avsked där man känner en värme och saknad efter de färgstarka gestalter som Bellman tecknat.

Med Bellman – Är jag född så vill jag lefva ger Klockriketeatern och Skärgårdsteatern en skicklig musikteateruppsättning av Bellmans visor.

Artikeln redigerad 27.6.2024 kl 10:07. Christoffer Mellgren står för dramaturgi, inte text, tillsammans med arbetsgruppen. Fotografens namn korrigerat.