När Insidan ut 2 tar vid har det gått två år sedan den första filmen slutade. Den nu trettonåriga Riley (Kensington Tallman) har börjat trivas i San Fransisco och har fått nya bästisar i den nya hemstaden.
I Rileys hjärnas kontrollrum navigerar de bekanta känslorna Glädje (Amy Poehler), Vemod (Phyllis Smith), Ilska (Lewis Black), Rädsla (Tony Hale) och Avsky (Liza Lapira). De har haft en del att göra i och med flytten men nu verkar allt gå rätt så bra, och de kan pusta ut.
”Vi har gjort ett bra jobb”, säger de, och konstaterar att Riley bland annat är en god vän, snäll mot djur, och en omtänksam person.
Allt går bra tills en röd lampa börjar blinka och föra oväsen på kontrollbordet. Puberteten gör entré med buller och bång samtidigt som nya känslor börjar dyka upp.
Riley 2.0
Det blir trångt på Hjärnkontoret när Ängslan (Maya Hawke) dyker upp i sällskap av Pinsamhet, Avund och Ennui. De nya, pubertala känslorna kommer med en sådan kraft att de andra känslorna måste ge utrymme vid kontrollbordet.
Snart tar Ängslan kontrollen och Riley börjar förändras. Det tidigare så glada barnet blir under filmens gång en allt mer ängslig och osäker tonåring. Upplevelsen av att inte duga gör att hon fattar beslut som får de gamla känslorna att skrika och oja sig. Vad har hänt med den sympatiska Riley som de har lärt känna under de senaste 13 åren?
Det ska visa sig att Ängslan är en nitisk perfektionist som anser att Riley inte duger som hon är, och pressar henne till att bli någon annan. Det blir stundvis intensivt och obekvämt när Ängslan kör över de andra känslorna.
För någon som har puberteten bakom sig går det ändå att skratta lättat åt hur Ängslan med ett stelt leende styr Riley genom den pubertala djungeln. Humorn i de dråpliga situationerna blir en bra motvikt till det ångestfyllda animerade tonårsträsket. Under vissa scener undrar jag ändå hur yngre tittare som har pubertetens känslostormar framför sig uppfattar händelserna.
Den oförutsägbara puberteten
För att vara en film som till stor del utspelar sig i en tonårings osäkra och ängsliga hjärna är Insidan ut 2 ändå en behaglig upplevelse. Filmens värld är otroligt genomtänkt och tekniskt imponerande, och de många lekfulla detaljerna lättar på den tilltagande ängsliga stämningen. Resan till Rileys undermedvetna och hennes fantasivärld, där vi på vägen möter hennes mörkaste hemligheter, är en svindlande, visuell färd.
Att dessutom låta puberteten lägga tempot och vara den omvälvande kraft som den verkligen är gör att filmen inte blir tråkig eller förutsägbar, trots att den innehåller många och långa scener i hockeyrinken.
Lärdomen i den första filmen var att olika känslor behövs och att nyckeln till att må bra inte är att trycka undan alla jobbiga känslor och minnen. För att kunna vara glad måste man också ibland vara ledsen, ungefär.
Den andra filmen förstärker och spinner vidare på temat. Riley fungerar som ett exempel på att det är mänskligt att bestå av motstridiga känslor och egenskaper. Fast man är osäker och självisk kan man samtidigt vara en god vän och en omtänksam person. Insidan ut 2 vill påminna oss om att vi duger som vi är.
Precis som den första filmen är uppföljaren ett visuellt äventyr med ett stråk av allvar i sig. Att Insidan ut 2 utspelar sig i en förvirrad tonårings inre gör filmen ännu lite mer allvarstyngd. Filmen klarar ändå av konstycket att skildra tonårsångest, osäkerhet och känslan av att inte duga utan att det blir för dystert. Den som tyckte om den första filmen lär inte bli besviken.