Vill ni läsa en mening som redan känns lite mossig och sliten?
EM i Tyskland har varit en fräsch parentes i den svårälskade fotbollsvärlden.
Vilken underhållning, vilka sannsagor, vilken folkfest.
Sant, sant, sant. Det har varit underbart. Två veckor i ett undantagstillstånd har skakat liv i luttrade, snart lamslagna fotbollscyniker, och supporterföljen från halva Europa har färglagt arenorna och gatorna på ett sätt som andas dåtid.
Så här borde det alltid vara?
Nu har gruppspelsstormen mojnat, det har räknats tabeller, poäng, mål, varningar – nästa parameter verkade bli stilpoäng för förbundskaptenernas klädsel – och vi har ritat klart slutspelsträdet.
Ukraina åker hem med sympatipoäng i släptåg, Serbien var gruppspelets stora gäspning, skotska, kroatiska och albanska supportrar klädde läktare med sång och skrål utan att få något annat än besvikelse för besväret.
England har tappat all lust att spela fotboll, Gareth Southgate ser ut att längta efter att bli sparkad, Didier Deschamps Frankrike har inte lyft ett finger för mycket, bångstyriga Belgien vägrar tacka buande landsmän, Cristiano Ronaldo är ett domslut från implodera, Spanien har imponerat mest och Rangnick-Österrikes löpare har fångat flest nya beundrare.
Men framför allt: Det här har varit uppstickarnas veckor.
Fem av sex lägst rankade vidare
Det är enkelt att svepas in i georgiska flaggor och leta efter gryniga festbilder från Tbilisis gator dagen efter dagen D. Nationalsymbolen Khvicha Kvaratskhelia kallade onsdagen och 2–0-segern över Portugal för georgiska folkets bästa dag, förbundskaptenen Willy Sagnol har vandrat in till presskonferenser med stående ovationer från georgiska journalister som kuliss.
Det var kanske inte yrkeskårens stoltaste stunder, men det är åtminstone en känsla, ett tillstånd. Georgien lever med sitt landslag på alla nivåer – premiärministern Irakli Kobachidze, den västkritiske politikern som har baxat igenom den omtalade pro-ryska lagstiftningen nyligen, var i Gelsenkirchen och solade sig i fotbollens oförutsägbarhet.
Det skulle vara enkelt att dra linjer mellan läget i landet, fotbollen, spelarna i det här laget och framgången i ett Europamästerskap, men den texten får skrivas en annan dag.
För här finns ju så många fler som pockar på uppmärksamhet efter att ha tänt eld på EM.
Slovenien ska spela vinn-eller-försvinn-fotboll för första gången i landets historia, Rumänien är vidare från gruppen för första gången post Gica Hagi, Slovakien ska pina dysfunktionella England till helgen och Turkiet försöker tämja den österrikiska energifotbollen på Red Bull-arenan i Leipzig.
Galet faktum: fem av de sex lägst placerade EM-lagen på världsrankningen tog sig vidare från gruppspelet. Realistiskt var Turkiet enda laget av de där fem som kunde blicka ut mot EM-turneringen för ett tag sedan och se sig själva i slutspelet.
Bästa dagar för generationer
Då den årliga utbildningen i tabellmatematik är avklarad övergår allt till slutspelsromantik – ett drama i femton delar där alla ser Berlin i horisonten.
Hela Internet är redan fyllt av text om den svåra halvan av slutspelet. Spanien som kan få Tyskland, Frankrike som testas av Belgien, Portugal som en potentiell mästare, Danmark som var en varning från att undvika tysken men som nu är nära att släcka Nordens EM-sommar för gott på lördag.
Det är också favorit på att Georgien körs över av Spanien, att den nederländskt orange halvan av München dränker de gula rumänerna, att Slovenien har slitit klart efter åttondelen, att England krampspelar sig förbi Slovakien och att Österrike springer över Turkiet och in bland de åtta bästa.
Nu tar det roliga slut för många. På vägen fick några sina bästa fotbollsdagar för generationer.