”Arm aber sexy” – fattig men sexig – var länge Berlins slogan. Staden var fattig, men fylld av spännande infall.
Det var under 1990-talet som Berlin blev ett centrum för en nyskapande konst- och klubbscen. Berlinmuren hade fallit, och flera östberlinska stadsdelar hade tömts på invånare som ville bort från de slitna stenhusen.
Då förvandlades hundratals kvarter till ett ingenmansland som snabbt fylldes av unga människor från hela världen. Här skulle drömmar uppfyllas, i övergivna butikslokaler och förfallna industrikomplex och tomma lägenheter utan innetoalett. Här kunde vilka konstprojekt och klubbexperiment som helst förverkligas.
Det var rått men spännande, djärvt och fyllt av äventyr. Och framför allt var det ett decennium av oförutsägbarhet.
Plötsligt kunde ett gammalt MiG-stridsflygplan som Sovjetmilitären lämnat kvar efter Berlinmurens fall finnas utställt på en bakgård. Och när man besökte stadsdelen Prenzlauer Berg kunde man aldrig veta vilka barer eller happeningkällare som hade försvunnit eller vilka nya som hade uppstått sedan ens senaste besök.
I dag är Berlin fortfarande fyllt av spännande historia vart man än vänder näsan, och både konst- och klubbscenen lockar mängder av turister till staden. Enbart technoturismen hämtar runt tre miljoner besökare varje år.
Ändå finns här inte längre mycket kvar av den kreativa galenskap som gav Berlin en unik prägel under ett par decennier kring millennieskiftet. Under 2000-talet har gentrifieringen fyllt frirummen med kommers.
Konst- och happeningcentret Tacheles historia beskriver utvecklingen i ett nötskal. Ett bombskadat före detta lyxvaruhus som blev ett konstnärskollektiv känt för sin gränslösa kreativitet, och som nu förvandlats till världens mest kommersiella museikoncept.
På 1990-talet var Tacheles bara en av många spännande hållplatser på Oranienburger Strasse, några hundra meter norrut från den gamla gränsstationen Friedrichstrasse.
På en kilometerlång sträcka samsades osannolika barkoncept, otaliga konstprojekt, poliser som 24/7 vaktade över stadens största synagoga, och prostituerade som genom natten sökte kunder på gator och trottoarer.
Att barerna döptes efter de butiksskyltar som råkade finnas kvar från DDR-tiden var en finurlig tilläggskrydda – min favoritbar hette Obst und Gemüse (Frukt och grönsaker).
När de spännande barerna och musikkällarna en efter en tvingades slå igen och ersattes av drinkbarer och turistiga restauranger och shoppingoaser, var det länge bara Tacheles som kämpade emot utvecklingen.
Från den tiden minns jag den jättelika textraden över en av Tacheles-väggarna; ”die Ideale sind ruiniert, rettet die Ruine” (idealen är ruinerade/förstörda, rädda ruinerna!)
I dag är området kring Tacheles proppat med kompakt byggda höghus.
Själva Tacheles-byggnaden är K-märkt, med krav på kulturinnehåll. Att de nya ägarna fastnat vid museikonceptet Fotografiska när man sökt något som kunde passa in i omgivningen, berättar mycket om det senaste decenniets utveckling.
Valet att låta Fotografiska ta över Tacheles har väckt en hel del kritik i Berlins konstkretsar, och när Svenska Dagbladet gjorde ett reportage om helheten rubricerade man med ”Fotografiska har gjort Berlin till en tönt-stad”.
Det är förstås ett halvblint sensationsuttalande. Fotografiska är bara det senaste kapitlet i en lång utveckling, och det som sker i Berlin har redan skett långt tidigare i andra europeiska storstäder.
Ändå är det en surrealistisk upplevelse att med byggnadens historia i minnet promenera in i det nya museet.
Bottenvåningens charmiga och superruffiga kneipe (Café Zapata) har byggts om till en shop fylld av krimskrams och ett dyrt glamouröst kafé där kaffet kostar fem euro.
Tillsammans med en restaurang och två barer vill man göra den gastronomiska upplevelsen till en del av museihelheten, och förstås maximera omsättningen.
Till våningarna med utställningar tar man sig längs trappuppgångar där man bevarat 90-talets ursprungliga miljö; rostiga trappräcken och graffititäckta väggar.
Beroende på den enskilda besökarens sinnesstämning kan det fungera både som lyckad nostalgi och överdrivet konstlat, men faktum är att det inte är Fotografiska som valt att bevara den ursprungliga stämningen. Trappuppgångens graffiti är klassad som ”historiskt betydelsefull”, och får inte tvättas bort.
I dag rymmer byggnaden fyra utställningslokaler.
Då jag besöker museet fastnar jag framför allt för Andy Warhols fotografier.
Utställningen är döpt till After the Party – en bearbetad utvidgad version av den som redan ställts ut både i Stockholm och i Tallinn. En blandning av ikoniska snapshot och intima backstageögonblick och semesterbilder, som jag gärna stannar länge hos.
Men att med husets historia i minnet möta den översta våningens lyxrestaurang, eller se ut över de tättbyggda lyxhusen där en penthouselägenhet på 250 kvadratmeter lär ha sålts för närmare 10 miljoner euro, är att få begreppet utveckling nedtryckt i halsen.
Och att promenera längs Oranienburger Strasse får mig att för några ögonblick sjunka ner i ett bottenlöst träsk av vemod och nostalgi.
Då jag i en bokaffär bläddrar i tjocka bildreportageböcker om ”de vilda åren”, väcks många minnen till liv.
Det är fotografier från en tid som i dag är nästan omöjlig att ens föreställa sig.
Alla tomma gator och slitna fasader med murbruk som lossnat. Hål i murar som, om man vågade krypa igenom, ledde till en hemlig bar i en övergiven frisörsalong. En öde tomt som blivit en plats för installationer och performanser och spontana fester. En lägenhet som förvandlats till en bar. Ruinliknande stenhus där unga vuxna renoverar. Ögonblick av vilda upptäcktsfärder i stadens ingenmansland.
Zwischennutzung, var det magiska ordet som ekade i östberlinska kvarter. Tillfällig användning. Det var som en tidsparentes där, för att citera ett ögonvittne i en av böckerna, du både kunde hitta och förlora din själ.
Och vill jag för en kväll promenera in i något där man vägrat städa bort 1990-talsmiljön, kan jag ta mig till den bortre ändan av nämnda Oranienburger Strasse.
Där, mitt i det annars superrenoverade komplexet Hackescher Höfe, finns en innergård där graffitin finns kvar och baren bevarat sin ursprungliga interiör: Café Cinema.
Baren öppnade i oktober 1990, två dagar innan DDR officiellt begravdes, och är i dag ett populärt mål för nostalgiturism. Men bär man sitt eget minne från 90-talet med sig, kan det fungera som en liten tidsmaskin. På samma gång lustfyllt och sorgligt.
Men samtidigt som Berlin förvandlats till en allt dyrare stad där höga hyror gör att vanliga berlinare och den kreativa klassen sällan har råd att bo kvar i centrum, finns det fortfarande motkrafter. Också inom byråkratin.
Då jag besöker Berlin läser jag om ett fortfarande ockuperat hus i det östra Berlin: det queera projektet ”Tuntenhaus” på Kastanienallee.
Den fastigheten hade köpts upp av ett investeringsbolag, men stadsdelen Mittes förvaltning utnyttjade sin förköpsrätt så att en stiftelse ska kunna ta över fastigheten och låta det queera projektet fortleva. Nyligen kom också nyheten att stadens klubbliv kulturarvlistats av Unesco.
Det finns förhoppningar om att Berlins kulturliv ska få fortsätta leva vildvuxet och egensinnigt. Visserligen i mer undangömda kulisser och i en mycket mer kommersiell kontext än på 1990-talet, men dock.
Om det ska kunna rädda mig från vemod- och nostalgiträsket återstår att se.
Vad betyder Berlin för dig? Berätta i kommentarsfältet!