Sommarteater är en helhetsupplevelse.
Det är resan en bit utanför tätorten, de tillfälliga parkeringsplatserna, umgänget ute i det fria i väntan på att portarna ska öppnas, pausens isglass och bulla, och inte minst upplevelsen av att känna sig hemma, att det här är bygdens helt egna grej.
I Pargas är det resan till den lilla holmen Lillholmen fyra kilometer söder om Skärgårdsvägen. Då vi promenerar upp för den långa backen mot scenen möts vi av lakan på tork, en trasmatta färdig att tampas och ett gammalt bilvrak som väntar på att kunna hjälpa någon att återuppleva gamla drömmar.
Skådespelare i alla åldrar, från 10 till 78.
Årets sommarsatsning är egentligen en gammal bekant.
Radhusgatan 13B fick sin urpremiär redan 2001. När den nu gör comeback har den fått en hel del ny musik, men framför allt har barnskådespelarna fått ett större ansvar.
Själva berättelsen är sommarlätt underhållning.
Här möter vi ett husbolag med människor i alla åldrar, från 10 till 78. Det är vardag, mattampande och barn som nojsas och invånare som alla pynjar med sitt, samtidigt som man på gott och ont känner varandra väldigt väl.
Den röda tråden här är disponentens beslut att anmäla husbolaget till en tävling om vem som har ortens finaste gård, en disponent som är en god vän av ordning och upplever att de andra saboterar hans framgångsdröm.
Det är barn som stör, det envisa systerparet som trippar efter honom med kaffekanna och ständigt nya bakverk, ett marsvin på rymmen, tre retrorockarna som repar i källaren, och den där skrotbilen mitt på gården.
Med 24 personer plus musikerna kunde det lätt bli stökigt och bökigt, men Riddo Ridbergs regi lyckas skapa ett behagligt flyt. Redan att få mängden medverkande att passa ihop utan tomgång på scenen och utdragna övergångar är en konst i sig.
De ungas scennärvaro bidrar med stor glädje
Berättelsen är varken plats- eller tidsbestämd, tänkt som något som kunde utspelas på vilken småort som helst när som helst.
Själv föreställer jag mig ändå ett 1970-tal, dels för musiken men främst för berättelsens stereotypa lite gammaldags vuxenroller: i grund och botten varma och igenkännbara men endimensionella figurer.
Disponenten är den typiskt bistra äldre jag-vet-bäst-mannen, här finns en smått flegmatisk välmenande manlig gårdskarl, systrarna som bara bryr sig om sina bakverk, paret med mannen som kämpar med sin bilkärlek medan kvinnan längtar efter presenter och giftermål, två simpla poliskonstaplar. Det smakar lite barnboksaga från, ja, länge sedan.
Men så har vi barn- och tonårsgänget som bidrar med något utöver det vanliga.
Här finns ledarfiguren Charlie (Leaf Nordqvist) som från start tar på sig något av en berättarroll där hon introducerar miljön och skickligt omedelbart leder publiken in i kvällens stämning. Det är småsyskon och en bokmalkille, och så är det Charlies tre kompisar – Ines (Aino Airosto), Kajsa (Louise Gestranius) och Jenny (Ellen Helenius) – som tillsammans med det Pippi-liknande yrvädret Mimmi (Saga Helenius) blir kvällens glänsande fixpunkter.
Barn och tonåringar på en teaterscen leder lätt automatiskt till en hög charmfaktor, men här bidrar de med så mycket mer än bara det.
Det handlar inte minst om att de på scenen är så trygga med varandra. Repliker uttalas hur naturligt och självklart som helst, och när kärngänget bjuder på en skön scennärvaro blir det så mycket mer än den där charmfaktorn.
Deras dansnummer som de i tid och otid envisas med att visa fram, får till slut också disponenten att smälta, medan vi i publiken inte hade protesterat fast de hade dansat fram sin spelglädje tjugofemton gånger till.
Också ramen fungerar. En luftig detaljrik scenografi som utnyttjar miljön utanför den egentliga scenen. Ljudbilden är utmärkt, man faktiskt hör alla repliker samtidigt som retrorockarna snyggt mixas in i helheten.
Så blir Radhusgatan 13B till något som lättsam sommarteater är som bäst. Det handlar ju också så mycket om en gemenskap, om en direktkontakt mellan scen och publik, och i det här fallet också om ett manifesterande av staden Pargas vitala teaterliv.
När jag lämnar Lillholmen bär jag med mig minnet av dansnumret och de karismatiska unga skådespelarna, och den fylligt fina programtidningen som delats ut gratis.