Det ska sägas direkt: Skinnprinsen på Oravais Teater är en fullträff. Och det här gäller i stort sett allt: manus, regi, skådespelare, musik, scenografi, mask och dräkter.
Pjäsen är skriven av Oravais egen gåva till den finländska teatervärlden Erik Kiviniemi, som också har regisserat pjäsen. Skinnprinsen är berättelsen om en pälsfarms uppgång och fall i slutet av 80- och början av 90-talet.
En pälsfarm kan aldrig gå fel
Barndomsvännerna Zebbe och Martin funderar på att starta en pälsfarm direkt efter skolan. Men Martin drar sig ur företaget eftersom han vill utbilda sig till merkonom påhejad av sin flickvän Ylva.
Martin är dock fortfarande med på ett hörn eftersom hans pappa går i borgen för det valutalån som Zebbe lyfter i den lokala banken. Lån i utländsk valuta blev vanliga i slutet av 80-talet när kasinoekonomin tog fart i Finland.
Med valutalån fick folk bättre lånevillkor och bankerna förtjänade bra på dem. Men när staten Finland devalverade sin egen valuta steg lånen med samma procent som den finska marken sjönk.
Också annars försämrades konjunkturen för pälsfarmerna snabbt under den här tiden. Det fanns ett överutbud av skinn på marknaden, från statligt håll började man ställa hårdare miljökrav och en internationell opinion mot pälsdjursuppfödning började växa.
När Sovjetunionen föll år 1991 slutade också den så kallade clearinghandeln där man kunde byta skinn mot slaktavfall som djuren matades med. Det var sista spiken i kistan för många österbottniska pälsfarmare.
Kriskommunen Oravais
Det här drabbade Oravais hårt. Nära spelplatsen Kyroboas i Kimo hade bolaget Keppo, som på 80-talet var världens största pälsdjursproducent, en jättefarm och ett toppmodernt foderkök.
Koncernen byggde också egna fodermaskiner under namnet Keppomatic. Publiken får beundra en sådan flera gånger under pjäsens gång, liksom en Mercedes-Bengts [sic!] som körs av Martins rika släkting Runar som också har en pälsfarm.
1987 lade Keppo ner sin pälsverksamhet eftersom skinnpriset inte längre täckte uppfödingskostnaderna. Pälskrisen var ett faktum och Oravais fick stämpeln kriskommun.
Det hela skildras på ett briljant sätt genom att pjäsen sätter fokus på en ung man som tror sig göra allt rätt på sin farm. Han är påhejad av vänner, släktingar och inte minst banken som är mer än villig att fixa stora lån mot dåliga säkerheter.
När sedan kraschen kommer drar den även med sig borgensmän och -kvinnor som blir av med sina hem, fält och skogar i konkursens kölvatten.
Magisk musik och fina skådespelare
Skinnprinsen ledsagas av fantastisk musik specialkomponerad av Rickard Eklund. Han har levt sig in i karaktärerna och skapat en organisk helhet där musik och handling sömlöst flyter från scen till scen.
Musik är mer än bara ackord, toner och ljudvågor; den finns och går genom oss som skälvande forsar, samtalande fåglar och rasslande björkar
Rickard Eklund, kompositör
Musiken har ett stänk av opera och det förstärks av att operasångerskan Erica Back, som är från Närpes, bidrar med sin fina mezzosopran. Musiken tränger sig aldrig på men skapar en fin stämning och inramning för berättelsen.
Skämt och katastrofer avlöser varandra under spelets gång och den hänförda publiken skrattar högt och rörs till tårar om vartannat.
Skådespelarna håller alla väldigt hög klass och det känns svårt att ge en extra eloge åt någon särskild. Om man vill kan man dock nämna Cecilia Back som spelar Martins uppkäftiga flickvän Ylva med stor pondus och perfekt kroppsspråk och minspel.
Bland de mindre rollerna kan man lyfta fram bankdirektören, spelad av Anders Österberg. Hans ”fint-äh” som avslutar många av hans meningar ekar ännu långt efter pjäsens slut i minnet.
Kiviniemi kan
Det största tacket ska åndå gå till manusförfattaren och regissören Erik Kiviniemi. Han har skrivit en angelägen pjäs som känns tidlös fast den utspelar sig under en bestämd tid.
Om personerna i pjäsen kan ännu sägas att de är fiktiva, men att jag ”känner eller kände” dem ganska väl. Bra människor som gör sitt bästa och som jag vill berätta om för att jag tycker om dem
Erik Kiviniemi, manusförfattare och regissör
Han beskriver själv sitt persongalleri i programbladet som ”fyllda av övermod, av skrytfull humor och med enkla svar på svåra frågor. Men där finns också omsorg och hjälpsamhet under oro och umbäranden.”
Att han som regissör lyckas få fram alla de här dragen hos sina amatörskådespelare är ett smärre under.
Skinnprinsen på Oravais Teater är en österbottnisk amatörteaterupplevelse i världsklass som kan mäta sig med inget mindre än Shakespeares komedier. Gå och se den!
